Sedan en liten tid åker Londi spårvagn här i Zagreb och ännu så länge har vi inte blivit utkörda eller avkastade, bara utskällda någon gång ibland, fast de flesta tittar vänligt på henne efter att de kommit över förvåningen. Vi balanserar på gränsen mellan tillåtet och förbjudet och jag inser mer och mer att den här gränsen är rörlig. För att inte råka illa ut väljer jag alltid tider när det inte är mycket folk och jag tar bara de låga, moderna spårvagnarna, eftersom Londi tycker det är otäckt att hoppa ner från de gamla.
Någon gång stöter vi på en verklig eller ”egenskapad” myndighetsperson och då kan det här med munkorg komma på tal, så jag har munkorg i handväskan, om det skulle knipa, fast jag vet att Londi är ganska snabb i att ta av sig den. Vi har provat hemma:
ögonblicket innan hon river av sig den
Sista bilden symboliserar Kristi lidande..
Fast det varade bara några sekunder och sedan fick hon en gotta.
Hihi… så rolig kommentar! Jag bara älskar din Londi, Bodil! Känns lite som att jag äntligen fått en hund att glädjas åt.
Tror att det måste göra de andra resenärerna gott att titta på henne också.
Ja, hon är en härlig hund, men hon äter väldigt mycket brödd (hon uttalar det så) i buskarna här och då kan hon bli svår att släpa ut igen.
Ojojoj. Ja, på den där sista bilden är det mest synd om Londi i heeeela världen. Hälsa henne från mig!
Laura, Londi bruffar tillbaka här under bordet (utan munkorg).
Bruff tillbaka! Även Puff hälsar.