Kategori: Berättelser ur livet

Ja, idag är det förvisso måndag, men jag vill ändå säga något om söndagen som gick: Det var en härlig dag här i Zagreb. Luften var mild och solen tittade gång på gång fram genom de lätta disskyarna. Londi och jag begav till fots mot innerstan. Trafiken var inte alls lika påträngande som vanligt och vi nådde Trg Bana Jelačića på 25 minuter istället för på närmare 40, som det kan ta när trafiken är riktigt vild. Folk på stan var lite finklädda och man promenerade långsamt eller satt i gatucaféerna och förde loja samtal och tittade på varandra och dem som gick förbi. När vi nådde det stora torget pågick det något slags parad där – en ganska liten parad, men ledaren levde sig intensivt in i sin roll:

Och nere i ena hörnet rostade två män kastanjer:

Vi följde den smala gången som fortsätter i ringlande trappor upp till Gradec och stannade upp lite vid soffan, där man alltid har sällskap, strax ovanför platsen där man har den kanske bästa utsikten över staden:

Utanför Markuskyrkans marscherade två vakter enligt ett komplicerat mönster och huvudbonaderna växlade i vändningarna mellan rött och svart:

Vi gick vårt obligatoriska varv och fortsatte sedan ned till Tkalčićeva. Där var det fullt med folk i caféer och restauranger:

Vi slog oss ner på vårt stamställe och jag beställde mat och dryck:

I övermorgon kommer jag att ha varit här i Zagreb i tre veckor. Jag försöker förstå om jag verkligen bor här nu eller om jag ”under ytan” uppfattar det här som en resa, en i tiden mera utsträckt resa, men ändå en resa. För att komma närmare hur det är med detta måste jag försöka ringa in på vilket sätt jag egentligen bodde eller levde i Vänersborg nu senast. Hur såg mina dagar där ut? Jag arbetade på gymnasiet och träffade elever och kolleger, jag gick med Londi i skogen. Vissa dagar i veckan arbetade jag i Göteborg. Jag hade ett hemliv med min man och jag hade en vardag med grannarna på gatan och ibland träffade jag någon väninna. I övrigt levde jag i läsande, skrivande och översättande och på internet, där jag publicerade texter, talade med vänner och bekanta, ibland med min dotter eller min son eller mina föräldrar.

Och hur är det här i Zagreb då? Visserligen har undervisningen på universitetet inte börjat riktigt ännu, men jag har haft diverse möten med mina kolleger där och jag har börjat förbereda kurserna jag ska ha hand om. På morgnarna går jag ut vid sju-halv åtta med Londi och går ett varv i en park en bit härifrån, där Londi träffar sitt hundgäng, och på hemvägen handlar jag bröd i bageriet och kanske lite annat i någon av de små mataffärerna. Här och där växlar jag några ord med någon hundägare på engelska eller tyska eller på ettordssats-kroatiska. Ibland när solen skiner dricker jag en kopp kaffe på mitt ”stamcafé” ett stenkast härifrån. Eller så går Londi och jag till ett slags grönområde lite söder om vårt kvarter och promenerar mellan moskén och fotbollsplanen och jag plockar valnötter på ett ställe bakom moskén, där de är mycket större än i den lilla parken nedanför fönstret här. Och Londi hittar bröd och annat gott både där och på gatorna här omkring. Från grönområdet ser man berget Medvednica och det ger mig en stor glädje. Medvednica ser man också från innerstan och egentligen överallt ifrån, där man inte har ett höghus som skymmer sikten. När jag vill göra något extra och vädret är vackert går jag den långa vägen in till stan med Londi och tittar på de vackra husen och torgen och sätter mig kanske i ett café. Hemma i lägenheten läser, skriver och översätter jag eller skypar med mina närmaste eller publicerar texter på internet. Då och då skriver jag en recension för Bibliotekstjänst eller Hufvudstadsbladet.

Jag trivs bra i mitt inbyggda balkongrum, särskilt när solen skiner och det gör den just nu när jag skriver det här. Londi ligger i solstrimman och dåsar, i köket kokar blomkålshuvudet som jag tänker ha till kvällsmat tillsammans med lite färskost. Hur känner jag mig? Egentligen ganska lugn och liksom försjunken i ett slags vardaglighet; möjligen stundtals lite stressad över att jag inte fått ihop kursplanerna, men i grund och botten lugn. Kommer jag att plötsligt ”vakna upp” och undra vad detta är för ett konstigt liv? Eller är det här ”på riktigt” nu? Hur kommer det att se ut om några veckor? Vilka bekymmer kommer jag att ha? Vilka glädjeämnen?

blick ut i parken från balkongrummet igår kväll

°°

PS I Salongen har vi bett Håkan Lindgren att säga något om årets bokmässa i Göteborg.

Visserligen har det regnat en del på sista tiden, men värmen vågar sig ändå tillbaka efter varje regn. Särskilt under sena eftermiddagar och tidiga kvällar har det funnits ett stänk av sensommar i luften. Det mjuka ljuset får de här lite slitna och grådaskiga (om man bortserfrån en och annan surrealistiskt prunkande skyskrapa) kvarteren att sända tillbaka ett varmt och vänligt återsken. Vid lekplatsen några minuter från mitt hus såg det så här idylliskt ut härom kvällen:

Och i barerna i kvarteret sitter man fortfarande ute, utan att frysa det minsta:

Jag har lärt mig att man enbart serverar drycker i dem, inte det minsta chips eller den enklaste smörgås eller kakbit. Det verkar som om det är betydligt svårare att få ”mat- eller kakrättigheter” här än sådant som ”spriträttigheter”. Det finns nog både vodka, whisky och likörer – och vin förstås – i barerna här, men de flesta dricker kaffe eller öl – Ožujsko (från Zagreb) eller Karlovačko (från Karlovac).

Jag har ett slags samlarinstinkt som jag om höstarna brukar kanalisera till svampplockning. Här i Zagreb kan jag inte plocka någon svamp, om jag inte vill försöka efterlikna Italo Calvinos Marcovaldo i berättelsen ”Funghi in città”, så jag har i stället sökt mig andra jaktmarker. Nästan som de gamla tanterna som går ut med väskan full med gammalt bröd för att strö ut det åt fåglarna i parkerna och när den är tömd fyller den med valnötter. Fast jag går inte ut med gammalt bröd. För det första blir det inte så mycket gammalt bröd efter mig och för det andra har jag ju Londi som inte tycker att det är något att bära iväg med. Medan Londi springer omkring under träden och luktar och hälsar på hundar – och letar fram gammalt bröd – plockar jag nötter, lite grand så där bara för att det känns trevligt. Och de räcker till alla som plockar.

Vi bor här ett stycke – ungefär en halvtimme till fots och för hundar och hundmänniskor finns inget annat än ”till fots” för de får varken åka spårvagn eller buss – söder om Zagrebs vackra centrala delar mellan den bullriga och hårt trafikerade Ulica Grada Vukovara och floden Sava. De flesta av byggnaderna här ute är mer eller mindre slitna höghus, men mellan höghusen finns här och där kvarblivna fragment av gamla byar. I nästan varje hörn finns antingen ett café, ett ölställe, ett bageri eller en liten livsmedelsaffär eller alltsammans på rad. Fult och trevligt väller över mig i en obegriplig blandning.

Här ser ni en bit av vår väg till det närmaste bageriet.

…
PS I Salongen finns nu en ny översättarintervju.

PPS Eftersom mitt internet här på Hvarska 10 inte är särskilt pålitligt, blir rapporteringen från detta nya pausträd till en början lite ryckig.