Österut längs Sava

Igår gick Londi och jag ner till Sava vid Most mladosti (ungdomsbron) och vandrade sedan österut längs floden. Jag kände ännu en gång att jag egentligen är en upptäcktsresande – en i det lilla formatet förvisso, men ändå – jag vill alltid bortom synfältets gräns, runt hörnet och till ”den andra sidan”.

Så vi gick och gick. Vi nådde det där stället där man inte kan följa floden längre – vi hade varit där förut och vänt. Plötsligt kommer vattnet från landsidan också, från en fabrik eller ett kraftverk eller vad det är:

Den här gången hittade vi en smal passage bland rucklen. Den tog vi oss igenom och klättrade så småningom upp på vallen igen och sedan släntrade vi ner mot floden på nytt. Ett slags vattenfall brusade högröstat och våldsamt vid sidan av oss.

Vi följde en liten väg utmed floden, som så småningom upphörde att dåna och blev till ett smidigt grått rullande band vid vår sida. Londi hittade pölar att dricka ur.

På andra sidan tornade något som såg ut som avfallsberg upp sig. Och vi såg människor som alla gick i en riktning. På vår sida var det tomt utom några gestalter runt en bil långt bort i fjärran.

Vi gick vidare och det ena var mer likt sig än det andra. Vi hade hamnat i ett slags grågrön oändlighet, men luften var mild, så det passade oss bra. Men så plötsligt fick vi lust att klättra upp på vallen igen, kanske för att se var i denna värld vi var:

Och där på andra sidan… (jag spar det här till imorgon.)