Kategori: Berättelser ur livet

Jag tänker på årets rundhet och på hur det här året verkar ha gått fortare än det föregående, särskilt denna den allra vackraste delen. Lindarnas blomning dränkte mig snabbare och nu står jag plötsligt mitt inne i klarbärets tid igen – fast lindarna doftar ännu bedövande.

Ändå har det här året varit så mycket fullare än det föregående, så mycket rikare och större. Tiden ter sig kortare men också tätare. Det är tomrummen tillsammans med det okända som gör tiden lång. Upprepningen och igenkännandet slukar tiden på ett glupskt sätt. Intensiteten och tätheten sväljer den också men förstorar den genom glädje.

Dessa morgnar är klarbärsmorgnar för mig. Londi går och nosar efter sitt och jag spanar upp bland de röda små kloten och plockar då och då ett och för det till munnen. Smak av försommarmorgon.

Utmed den lilla gatan Zlarinska ulica, där Londi och jag ofta promenerar, finns det hus av mycket olika slag: glänsande nybyggen, välskötta småhus, slitna grå hyreskaserner, hus som stannat mitt i sin tillblivelseprocess, hus som sakta sjunker in i jorden, men märkligast är nog ändå det lilla knuttimrade som saknar vägg mot gatan. Det befinner sig i ett slags ryckig process, som jag har följt i kanske ett och ett halvt år. På senare tid har det tillkommit två intressanta nyheter: en ljuskrona och en gräsmatta.

Vi är djupt inne i lipanj, lindens månad, nu. Igår kväll eller natt öppnade jag fönstret i balkongrummet på vid gavel mot den lilla parken här nedanför. Här växer valnötsträd, björkar, catalpor, tallar och lindar och ja, det finns en hassel och en magnolia alldeles under fönstret också. Men i juninatten kan man tro att det bara finns lindar här, ja, att linden är världens träd. Rummet fylldes av den söta fylliga gulgröna doften, en doft som kan linda in allt i sig och och göra lind och liv till ett.

Nu på morgonen går vi under lindarna här, Londi och jag. Vi stannar en stund under den största lindens gröna sagotak. Det är lite mulet och luften är mjuk och varm och full av lindblom, av paradisets doft…

Mitt liv tar ibland formen av en rad av glada och lätta ögonblick. De här dagarna är sådana. Lite beror det väl på att det är sommar, men säkert också på att jag sedan en tid lever innesluten i en väv av olika mänskliga sammanhang. Nyss blev Londi och jag invinkade i baren i bottenvåningen av Stanko och vaktmästaren. Och sedan satt jag där och drack kaffe och samtalade med dem om ditt och datt på tysk-kroatiska, medan Londi vilade eller lät sig klias. Lite på lek passade jag på att be om en liten lektion i kroatiska igen. ”Moram učiti hrvatski, trebam vježbati”, (jag måste lära mig kroatiska, jag behöver öva), sa jag för att styra in samtalet åt ett sådant håll. Och naturligtvis lät mig herrarna hållas, men först efter att de med varsin blinkning pekat på varandra som stiliga män. Ja, stiliga, sa jag.

Och igår gjorde Londi och jag en av dessa härliga bergsvandringar tillsammans med Draženka, Predi och Buba. Sol och vind och vida blickar och ringlande samtal och uppsluppna skratt. Vågar man berätta sådant här? Det verkar nästan för lätt, alltsammans. Och visst, det kommer andra tider, men nu är det den här.

Utan annan anknytning än till själva glädjen och ljuset vill jag nu visa en målning:

Rovinj, Istrien – nej, detta blåa passar väl inte helt till det pausträdsblåa…

Den här bilden är målad av Draško Ivezić, en av mina vänners fantastiska vänner, som jag träffade ganska ofta under Animafest här i Zagreb. Nej, jag såg inte en enda av de tecknade filmerna, men jag träffade många av deras skapare, kanske över ett glas vin utanför Kino Europa, kanske någon annanstans.

Livet har gått in i en lugnare rytm nu efter den senaste (men förhoppningsvis inte sista) Strindbergföreställningen. Visserligen finns det mycket att fixa eller ordna som blivit liggande under de senaste veckornas hets, men det är bara att tugga av bit för bit. Solen lyser vackert och hettan är inte här ännu, så det är ljust, lätt och luftigt omkring mig. Under större delen av den här dagen är både Londi och jag ”hemmahundar” och vi ska använda dagen väl har jag tänkt. Londi snarkar i ett av balkongrummets hörn och jag äter en försenad frukost och rättar lite uppsatser eller så tittar jag ut genom det öppna fönstret. Det är nästan vindstilla och man hör fågelkvitter, människoröster och lite trafikbrus.

Nyss hängde jag in lite tvätt i fågelkvittret.

Londi har hunnit flytta på sig medan jag skrev, in i "tomrummet"… nog är hon svart

°°

PS Eftersom jag eller vi har gäster ett par dagar, så får pausträdet vila lite.