Kategori: Berättelser ur livet

Mitt liv känns öppnare än någonsin förr. Det finns ingen självklar ”utveckling” kvar, inga idéer om att ”bli” något eller ”komma” någonstans. Och ändå lever jag i en rörelse. Ibland gapar skräckinjagande avgrunder under och framför mig och i vissa stunder förtvivlar jag. Men så märker jag att jag kan flyga och för den som flyger är avgrunder ju bara panoraman och vyer, det vet jag. ”Här på Jorden…”, skulle jag kunna börja en mening utan att för dens skull ha några som helst tankar på jämförelser med andra möjliga eller omöjliga världar eller himlar. ”Här på Jorden” betyder ett slags tyngdpunkt att vila i eller att spänna krafterna emot. På ett sätt är jag kanske ensammare än någonsin, men denna ensamhet är ingen brist utan ett rum som gränsar till tusentals andra rum och jag lever i en växling mellan möten, samvaro, samförstånd och avstånd från alla andra (utom Londi). Det gäller att inte försöka hålla fast något, fast egentligen ”gäller” inte heller det. Kanske är mitt liv en kryssning eller en seglats på vinden…

Ljubljanaföreställningen ligger i det förflutna nu och vi har inga bilder, ingenting, men vi vet att det gick bättre än någon av oss vågat hoppas. Timmen före var ännu allting oro på gränsen till kaos: Skulle musiken höras, skulle ljuset lysa där vi hoppades (och visste vi vad vi hoppades?), skulle vi få ihop den sista rekvisitan (på restaurangen mitt emot hämtade vi vinflaskan och besticken), skulle scenbytena fungera, skulle alla minnas sina repliker, komma in på scenen på rätt sätt i rätt ögonblick, skulle replikerna höras till sista åskådarraden…?

Lutkovno gledališče är egentligen en dockteater men det betyder kanske främst att den känns lite extra intim och att scenen är lätt att fylla, det finns inga stora golvytor att stega omkring över, en komprimerad scen. Dessutom är akustiken utmärkt.

Efter euforin kom tröttheten och ett slags mental vilsenhet men nu är vi tillbaka i Zagreb och igår testade vi scenen på ZKM (Zagrebačko kazalište mladih). Den är mycket större och liksom kalare och kallare. Den ställer en annan sorts krav och nu ska vi ha levande musik till skillnad från hur det var i Ljubljana och dessutom ska den kroatiska textningen med, så det finns både nya och gamla utmaningar att anta.

scenen testas

På onsdag är det dags igen och sedan på fredag. Och här i Zagreb ska föreställningen filmas, så så småningom ska också ni förhoppningsvis få se det hela.

Londi och jag lever vårt vardagsliv och våra morgnar förlägger vi ofta till parken som breder ut sig ett längre stenkast härifrån. Sedan i förrgår är sommarhettan borta – vi fick ett temperaturfall från 30° till 10, men nu börjar försommaren smyga hit igen. Londi trivs bättre i det här, hon var lite flåsig förra veckan och vi valde alltid skuggsidan under våra promenader.

Under våren försökte jag följa lövsprickningen hos de olika lövträdsarterna och jag tog lite bilder då och då – lind, kastanj, platan, akacia… Till sist var det bara catalporna som stod kala sånär som på de hängande skidorna, men inga löv. Så en dag såg jag pyttesmå ”lövbuketter” utspridda över träden som ett slags minisegel som motvikt till skidorna. Jag glömde kameran, men tänkte varje gång ”imorgon” eller ”senare idag”. Så kom hettan och plötsligt var catalporna lövklädda.

Jag har inte riktigt hunnit få balans på tillvaron efter den senaste slovenska resan, så jag blickar tillbaka till en vandring på Medvednica i slutet av april. Vandringen sträckte sig genom ljusgröna bokskogar översköljda med ett nästan bländande solljus. Vi hade ett mål som vi inte nådde, men ”vägen var mödan värd”.

Här ser ni det strävsamma vandrarparet Buba och Londi och lite längre fram anar ni kanske ljuspälsad hundperson. Kan det vara Larisas Lu? Eller är det bara en tillfälligt förbipasserande vandrare?

Så här grön är skogen. Så här grön är tillvaron, tänker man där inne.

Vissa kvällar är redan märkligt ljumma. Är sommaren här, tänker jag. Ur dunklet doftar syrenerna tungt:

Och det luktar mustigt av nyklippt gräs där vi tassar hem längs asfaltremsan som kantar ”parken” som omger huset där vi bor. Under duvbalkongen. Med utsikt över de små katthusen.