Öppet liv

Mitt liv känns öppnare än någonsin förr. Det finns ingen självklar ”utveckling” kvar, inga idéer om att ”bli” något eller ”komma” någonstans. Och ändå lever jag i en rörelse. Ibland gapar skräckinjagande avgrunder under och framför mig och i vissa stunder förtvivlar jag. Men så märker jag att jag kan flyga och för den som flyger är avgrunder ju bara panoraman och vyer, det vet jag. ”Här på Jorden…”, skulle jag kunna börja en mening utan att för dens skull ha några som helst tankar på jämförelser med andra möjliga eller omöjliga världar eller himlar. ”Här på Jorden” betyder ett slags tyngdpunkt att vila i eller att spänna krafterna emot. På ett sätt är jag kanske ensammare än någonsin, men denna ensamhet är ingen brist utan ett rum som gränsar till tusentals andra rum och jag lever i en växling mellan möten, samvaro, samförstånd och avstånd från alla andra (utom Londi). Det gäller att inte försöka hålla fast något, fast egentligen ”gäller” inte heller det. Kanske är mitt liv en kryssning eller en seglats på vinden…

7 tankar om “Öppet liv

  1. Tack Bodil för denna så fängslande bekännelse. På sista tiden har samma tankar och känslor följt även mig, men jag har inte kunnat uttrycka dem, då jag har saknat orden. Jag lånar därför Dina ord och gör dem till mina egna, överväldigad av den underbara insikten av att känna igen sig i någon annans bekännelse, som i en spegel som avslöjar ens egen kryssning eller seglats på vinden. Ha det så bra på Din resa Bodil. Hoppas att jag skall kunna betala tillbaka denna dyrbara skuld.

  2. Tack för läsningen, Mircea, ja, för sättet du läste de här raderna på. Lycklig resa! (Och det finns förstås ingenting att betala tillbaka.)

  3. Vilken vacker beskrivning av något svårgreppbart. Igenkännande var också min upplevelse av dina delade tankar och jag är glad att få ha tagit liten del av din ”seglats” som öppnar för nya upplevelser.
    Som före detta student till dig är jag ödmjuk inför möjligheten du ger mig och andra att följa din resa.
    Tack

  4. Det är sällan man betalar tillbaka ett sådant lån. Vanligvis betalas det vidare i samma form, med en spännande och gripande livsbekännelse, till någon som behöver den lika mycket som den som tecknar den. Det kallas för luffarlån.

  5. Hej Pia,
    tro det eller ej, men Mikael Enkell har skickat sin nya bok också hit till mig i Zagreb. Jag har precis börjat läsa den, men jag måste nog börja om för det är för mycket som rör sig både i och strax utanför mitt huvud i dessa dagar.

    Kanske väntar jag med att läsa din recension tills jag har en egen bild av boken färdig att ställa din text bredvid. Säkert är i alla fall att jag kommer att läsa vad du skrivit.

    Mircea,
    idén med luffarlån tycker jag om.

Kommentera