Ikväll spelar studenterna Strindberg på ZKM (Zagrebačko kazalište mladih) här i Zagreb, det är en stor dag, en dag som en jättelik högt spänd båge. Idag ska också en av studenterna tala om framstående svenska skulptörer och skulptriser. Jag tänker besvara föredraget med några ord av Klara Johanson om Sigrid Fridmans oerhörda skulptur ”Kentauren” och önskar och tror att denna dag och framför allt dess kväll kommer att gå i Kentaurens tecken, att skådespelarna kommer att laddas med en besläktad kraft.
Nå, egentligen är det inte Klara Johanson som säger det som står här nedanför, men hon har valt att citera just dessa ord av Axel Romdahl om Sigrid Fridmans så omstridda skulptur, så därför är detta ändå på något vis hennes ord (som jag nu för en stund gör till mina):
Sigrid Fridmans ”Kentaur” på Observatoriekullen i Stockholm är knappast svårtolkbar som idé; han är vilja till lyftning, han är stolt och jublande uttrycksglädje. Vad betyder hans båge? – Han spänner den ej för att sända en dödande pil mot fienden eller villebrådet. Han bara spänner den, spänner den för att pröva sin styrka, för att känna sin kraft.
Ingen kan missta sig om den intensiva, omedgörligt trotsiga konstnärsvilja som brottats med uppgiften och som också meddelat sig åt verket och givit det en storhet som det må vara tillåtet att beteckna som ovanlig i nutida skulptur. Utan att besitta tillräckliga kunskaper i vare sig människors, hästars eller kentaurers anatomi för att kunna intyga att figuren är ”riktig” vill den som skriver detta för sin del bekänna att han finner den övertygande. Proportionen mellan den manliga torson och hästkroppen är den klassiskt vedertagna, samspelet mellan de disparata delarna ter sig vackert och osökt… Men den är icke i främsta rummet ett försök att arbeta ihop överkroppen av en karl med benen och bålen av en häst, den vill ge lösningen av ett invecklat och intressant kompositionellt problem. Kanske är det ej ur vägen att fästa uppmärksamheten vid ett par egenskaper hos denna figur som ur denna synpunkt äro väsentliga: den klara och bestämda positiva silhuetten och, vad man mera sällan tänker på när det gäller bildhuggeri, de vackra och väl avvägda negativa former som uppstå kring och inom skulpturverket.
”Kentauren” äger en tydlig fjärrverkan. Man kan på långt håll uppfatta dess mening och karaktär, och den kan därför stå uppställd som den gör, sedd mot rymden som en flöjel. Uppställningen är lika litet som statyn själv naturalistisk. Man behöver ej göra sig onödiga bekymmer vart ”Kentauren” skall ta vägen i nästa moment, om han liksom kavalleriskolhästarna vid franska och italienska ridskolor skall ta sig nerför branten och om man skall återfinna honom nere i trafikvimlet på gatan. Nästa moment kommer aldrig. Konstverket är tidlöst och räknar icke med det praktikabla. Det är en pelarfigur med backkrönet till sockel. Man brukar ej bekymra sig om vad Marcuslejonet skall ta sig till härnäst. Men ”Kentauren” låter samtidigt se sig från nära håll uppe på höjden. Det är ett nöje för den som uppfattat dess värden att se den även så.
Texten är hämtad ur Klara Johansons Kritik.