Kategori: Berättelser ur livet

Igår kväll: tillbaka på ”brottsplatsen” Centar za kulturu Trešnjevka och Janicas stumfilmsfestival, den här gången för Mauritz Stillers Erotikon. Ja, Körkarlen gick djupare, men med ett sådant uttalande kan jag knappast förvåna någon. Medan jag satt på spårvagnen på vägen dit funderade jag lite på titeln Erotikon. Monumentalt låter det, detta Erotikon, tänkte jag, vad kan man stoppa in under en sådan titel? Och är inte erotik egentligen väldigt omonumentalt? Erotik är väl snarare en lek full av glidningar och nycker, överraskningar, luftfärder, kittlande fall och masker och maskavtagningar. Eller vad säger ni?

Jag kände genast igen Tora Tejes ansikte på duken. Lustigt, för jag har nog inte sänt henne en endaste tanke på decennier. Det musikaliska ackompanjemanget (Joe Kaplowitz) var också denna kväll mycket lyckat, fast på ett annat sätt än Sunrise Trios till Körkarlen. I stället för att helt och hållet bli ett med filmen, ställde musiken sig ibland lite mothårs för en kort stund. Jag fick en känsla av att avigan av filmen några gånger kort tittade ut.

En filmsekvens: Irene (Tora Teje) flyger över Stockholm med baronen och vinkar från planet ner till en annan beundrare. Hennes schal fladdrar och filmbilden är härligt ökensepia. Allting svävar och gungar och lätta leenden flimrar förbi:

nej, på denna bild är leendena inåtvända

Intrigen kan ni, men jag säger ändå något litet. Vi har ett par som via diverse turer skiljs på ett i hjärtat lätt och ledigt sätt och i slutet finner varsin nya partner, ja, och lite förvecklingar, missförstånd och någons kanske ändå verkliga smärta. När jag tittade bakom kulisserna (internet) såg jag att det funnits ännu en kombination i verkligheten: Karin Molander (i filmen Marthe) och Lars Hanson (i filmen Preben). Hände det kanske något mellan dem under inspelningen av filmen? kan jag inte låta bli att tänka.

Professorn och Marthe, hans niece:

”Inte ska väl en fattig flicka vänja sig vid sötsaker?” Eller hur var det repliken föll? Ja, sötsaker hör förstås också till erotiken, eller? Och en överdådig persisk fantasimiljö, med schahen och den vackra favorithustrun och prinsen…

När jag såg namnet Carina Ari (favorithustrun) dyka upp under scenbilden, nåddes jag av en vink från barndomen. Jag såg en hastig skymt av platsen framför mjölkaffären på Kolbäcksgränd i Bagarmossen och hörde någon uttala namnet Carina Ari med hemlighetsfull njutning. Var det mig själv som kanske åttaåring jag hörde?

Denna november är stundtals obegripligt varm. Det var över 20 grader ännu efter mörkrets inbrott igår, det såg och kände jag. Det verkar som värmen kommer underifrån, särskilt i vissa vildare parker av grövre slag med magasin och industrirester i kanterna.Värmen kommer från markens och den gångna sommarens utandning och samlas och stannar kvar under de endast långsamt gulnande lövträdens grenar.

Här på bilden har nyligen någon rivit undan löst gräs och småskräp, men parken ser ändå rätt rufsig och oparkig ut. Ingen promenerar någonsin här, på sin höjd går någon förbi. Utanför brusar bilarna på den fula brutala Heinzelova. Då och då, inte så sällan faktiskt, går Londi och jag förbi här. Det är när vi ska köpa hundmat och jag orkar inte bära så mycket åt gången och Londi bär inte.

Nu är det den tiden på året när jag allt oftare tar bilder från mitt fönster i kvällningen. Genom detta kan jag se det cirkulära i mitt liv extra tydligt. De hoppande separata händelserna har sina fästen vid detta hjul. Men naturligtvis är inte allt som det var förra året vid denna tid, somt är lättare, somt är tyngre och jag är ett år äldre och det är Londi också, fast just nu märks detta inte så värst på någon av oss. Det tror i alla fall inte vi.

Och här är då fönsterutblicken. Någon undrar kanske om jag aldrig putsar fönstren och svaret är nej, det gör jag inte. Mina fönster tvättas från utsidan av regnet och insidan tvättar sig själv.

Det är höst med höga himlar och under vissa av dagens timmar kan det bli riktigt varmt, men just ingenting mer än höstvarmt. Kliv över linjen mellan sol och skugga och du märkar att värmen bara finns på solsidan. Men visst är den blå denna himmel och vad är det som flyger där uppe, inte en mås väl, nej, det är nog ett flygplan på väg till fjärran platser.

Och på marken går Londi och jag och solstrålarna ligger låga och skuggorna faller långa, men ljuset finns där och värmen i ljuset.

Blev plötsligt trött på aktivismen – ja, den syns väl i och för sig mer på andra ställen än just här. Jag känner en sådan leda över mig själv, när jag så där envist intar en ståndpunkt. Nej, missförstå mig nu inte: jag tycker det jag tycker, alltså att regeringen har fattat ett oklokt och destruktivt beslut om svenskundervisningen i världen, men jag är trött på att höra mig själv säga saker om detta. Så nu vill jag visa en akvarell ur Ein weites Land. Den föreställer – eller säger sig föreställa för detta är en vag bild – Kleists grav vid Dreilinden vid Wannsee.

Här, alldeles invid vattnet, begick Heinrich von Kleist och Henriette Vogel ett gemensamt självmord. Man tror att det var för att hon led av en obotligt sjukdom. Theodor Fontane skriver i Wanderungen durch die Mark Brandenburg (i bandet Fünf Schlösser) om vägen till graven från en hållplats vid Grunewaldbahn, om människor som gör ett besök vid graven till ett slags söndagsnöje. Fontane skojar med ”pilgrimerna” på ett lätt och mycket fontaneaktigt sätt. Här – för den som kan tyska.