Kategori: Berättelser ur livet

Denna november är stundtals obegripligt varm. Det var över 20 grader ännu efter mörkrets inbrott igår, det såg och kände jag. Det verkar som värmen kommer underifrån, särskilt i vissa vildare parker av grövre slag med magasin och industrirester i kanterna.Värmen kommer från markens och den gångna sommarens utandning och samlas och stannar kvar under de endast långsamt gulnande lövträdens grenar.

Här på bilden har nyligen någon rivit undan löst gräs och småskräp, men parken ser ändå rätt rufsig och oparkig ut. Ingen promenerar någonsin här, på sin höjd går någon förbi. Utanför brusar bilarna på den fula brutala Heinzelova. Då och då, inte så sällan faktiskt, går Londi och jag förbi här. Det är när vi ska köpa hundmat och jag orkar inte bära så mycket åt gången och Londi bär inte.

Nu är det den tiden på året när jag allt oftare tar bilder från mitt fönster i kvällningen. Genom detta kan jag se det cirkulära i mitt liv extra tydligt. De hoppande separata händelserna har sina fästen vid detta hjul. Men naturligtvis är inte allt som det var förra året vid denna tid, somt är lättare, somt är tyngre och jag är ett år äldre och det är Londi också, fast just nu märks detta inte så värst på någon av oss. Det tror i alla fall inte vi.

Och här är då fönsterutblicken. Någon undrar kanske om jag aldrig putsar fönstren och svaret är nej, det gör jag inte. Mina fönster tvättas från utsidan av regnet och insidan tvättar sig själv.

Det är höst med höga himlar och under vissa av dagens timmar kan det bli riktigt varmt, men just ingenting mer än höstvarmt. Kliv över linjen mellan sol och skugga och du märkar att värmen bara finns på solsidan. Men visst är den blå denna himmel och vad är det som flyger där uppe, inte en mås väl, nej, det är nog ett flygplan på väg till fjärran platser.

Och på marken går Londi och jag och solstrålarna ligger låga och skuggorna faller långa, men ljuset finns där och värmen i ljuset.

Blev plötsligt trött på aktivismen – ja, den syns väl i och för sig mer på andra ställen än just här. Jag känner en sådan leda över mig själv, när jag så där envist intar en ståndpunkt. Nej, missförstå mig nu inte: jag tycker det jag tycker, alltså att regeringen har fattat ett oklokt och destruktivt beslut om svenskundervisningen i världen, men jag är trött på att höra mig själv säga saker om detta. Så nu vill jag visa en akvarell ur Ein weites Land. Den föreställer – eller säger sig föreställa för detta är en vag bild – Kleists grav vid Dreilinden vid Wannsee.

Här, alldeles invid vattnet, begick Heinrich von Kleist och Henriette Vogel ett gemensamt självmord. Man tror att det var för att hon led av en obotligt sjukdom. Theodor Fontane skriver i Wanderungen durch die Mark Brandenburg (i bandet Fünf Schlösser) om vägen till graven från en hållplats vid Grunewaldbahn, om människor som gör ett besök vid graven till ett slags söndagsnöje. Fontane skojar med ”pilgrimerna” på ett lätt och mycket fontaneaktigt sätt. Här – för den som kan tyska.

Förbi den här väggen går Londi och jag ofta. Det är apotekets ena vägg. Londi brukar vara väldigt långsam eller noggrann med avnosandet här, så jag måste hitta på något tidsfördriv.

Jag läser väggen och anar en idrottsfantast bakom ”Za Dinamo do groba”. För Dinamo till graven. Hm. Ja, det är väl detta som är att vara fantast. ”Dinamo” är antagligen fotbollsklubben (nogometni klub) Dinamo Zagreb. Till graven. ”Generacija ’88” uttrycker väl en gruppkänsla och alla generationer är naturligtvis något alldeles särskilt, i alla fall för sig själva. Min generation till exempel…

Och kärleken har alltid sin plats på väggar, inte minst på fula betongväggar: ”Volim te jako!” – Jag älskar dig så mycket! Vem skrev detta och till vem?

Några namn: Mislav, Helena, Ante… Och så Gejša. Vad är det här? Någon tänks vara en geisha eller är det också ett namn?