Ett barndomsminne: Adelheids pappa

Under en del av min tidiga barndom bodde jag i Göttingen med mina föräldrar och syskon. Det var sent femtiotal och även om jag var liten eller kanske just därför upptäckte jag en del skillnader mellan det Sverige jag lämnat som treåring och det Tyskland jag kommit till. Den största skillnaden var att det hade varit krig i Tyskland och inte i Sverige. De gång på gång återkommande mötena med krigsinvalider berättade detta för mig. Och till min skam var jag rädd för dem. Jag kände djupt inom mig att det inte var ”rätt” att vara rädd. Som om det inte räckte att ha förlorat ett ben, en arm eller båda händer eller en bit av ansiktet – människor skulle dessutom stirra förskräckt på dem varje dag i hela deras liv!

När vi bodde på Nußanger hade jag en vän som hette Adelheid. Jag minns henne som en stillsam och ofta finklädd liten flicka. Själv var jag inte så finklädd, eftersom jag smutsade ner mig för ofta och om jag var stillsam så var jag det nog på ett annat sätt än hon. Adelheids pappa hade bara en hand. Den andra hade han förlorat i kriget. Jag minns inte när jag först fick syn på stumpen, men jag vet att den liksom stämplades in i mitt sinne och att jag efter det aldrig för ett ögonblick glömde det när jag var hos Adelheid.

En dag skulle vi gå hem till Adelheid och hennes föräldrar, Mamma, Pappa, mina bröder och jag. Jag tror att det var Adelheids födelsedag – kanske fyllde hon fyra. När jag fick veta att vi skulle dit, blev jag alldeles kall inombords, för jag förstod att hennes pappa skulle vara hemma. Jag kände att jag inte kunde säga till mina föräldrar att jag inte kunde följa med för Adelheids pappas hand. Det gick inte, det insåg jag. Först försökte jag övervinna mig, men det gick inte heller. Snart skulle vi ge oss av och jag kände att jag måste ta mig ur nödvändigheten att gå dit. Framför mig såg jag ett hörn av vardagsrummet hemma hos Adelheid. Jag såg en mörk glänsande bordsskiva, Adelheid i ljus klänning och ett fint hårband. Bredvid henne stod hennes pappa i mörk kostym och ur ena kavajärmen stack en smal hand fram, ur den andra ingenting. Plötsligt blev den inre bilden mig övermäktig och jag rusade ut genom ytterdörren och sprang över den lilla gångvägen och in i ett buskage. Jag trängde mig längre och längre in bland buskarna tills jag tyckte att jag hittat en säker plats. Här skulle jag vänta, vänta tills allt var över.

Jag vet inte hur länge jag satt där i buskarna, kanske i timmar. Jag minns bara att jag aldrig kom till det där födelsedagskalaset. Vad jag kan ha hittat på för ursäkt, vet jag inte.

Här är ett lite senare minne av samma rädsla.

Djurvänner

Kanske minns ni älgfamiljen som jag tog några bilder av för ungefär en vecka sedan. Om inte kan ni titta tillbaka här. Under tiden som gått har Londi och jag blivit lite närmare bekanta med de här älgarna. När vi möts på stigen eller ser varandra i kärrkanten, brukar jag prata lite med dem – särskilt med kon – och jag ser hur de alla tre vrider huvudena åt mitt eller vårt håll. Jag kan också se hur öronen riktas mot röstljudet. Och jag vet nu att kalvarna har mycket smala och fina näsryggar. Jag tittar in i de tre gråa ansiktena och förundras. Tidigare har jag alltid varit lite rädd för sådana här ”älggrupper”, men den här kan jag inte känna någon rädsla för. Jag tror faktiskt att vi känner varandra. Och Londi verkar också tycka att det hela går bra.

Numera när jag skymtar dem, tittar jag alltid oroligt efter om det är någon av dem som fattas. Jaktskyltarna nere vid vägen bådar ju inte gott. Kanske kan någon tycka att jag är sentimental och att jag, ve och fasa, ”förmänskligar” djuren. Det hör ju till det mest förbjudna, ett förbud som jag träget – ja just träget – bryter emot. Jag känner en gnagande oro för hur det ska gå för mina älgvänner, men också en stor glädje över att få komma dem så här nära, över att få vara nästan-älg för en stund ibland.

p1060189

p1060193

p1060199

Björnbärsbesök

Vi har ingen särskilt stor trädgård men den är lite vildvuxen, så därför vet jag inte alltid vad som finns i den. Någon gång i början av sommaren fick jag syn på några knippen med små vita blommor på de underliga flermeterlånga taggförsedda spiror som klänger sig upp på fläderbuskarna längs staketet på den ena sidan. Ser de inte lite rosenaktiga ut de där små vita, sa jag ohörbart till mig själv. Men stänglarna ser egentligen otäcka ut, funderade jag vidare och så slet jag ner en. Fast tänk om det blir något fint av det här! Jag slutade rycka i taggormarna.

Sommaren gick och någon gång för ett par veckor sedan gick jag för att se efter vad det blivit av de små oansenliga blommknippena. Mellan flädergrenarna tittade rader av stora tjocka pärlögda björnbär ned på mig. Tänk, vi har fått en björnbärsinvasion i fläderbuskarna! Var kommer de ifrån?

Björnbären fortsätter att växa och de smakar faktiskt björnbär också nu i oktoberkylan. De här bilderna är från i förrgår:

p1060063

p1060073

p1060069

Nyss slog jag upp björnbäret i ett bärlexikon och fann att det faktiskt är en rosenväxt!

Än simmar vi i sjön

Nätterna har blivit kallare och ljustimmarnas antal har krympt så att kvällssolen hamnar bakom horisonten, men än finns det många vackra timmar under dagen under solen. Och vi – Londi och jag – följer så ofta vi kan stigen genom hagen ner mot Vassbotten. Vi går bland björkar och nyponsnår och gräset är nu så högt att Londi ibland blir till en skugga under de ljusa vipporna.

p1050799

Snart är vi nere vid bryggan, Norskens brygga, ni vet.

p1050806
en far och en mycket liten son fiskar från bryggan

Vi simmar ut. Än dansar solstrålarna på vattnet, än drar ett moln förbi och gör vattnet gråmörkt. Jag simmar i solstrimman så länge den finns där. Vattnet slår ibland kallt över axlarna, men ändå känner jag mig skyddad därinne i vattnet, särskilt när vinden sveper över ansiktet. Jag tänker: ”Ner i vattnet når du inte.” Londi simmar bredvid.

p1050809

Och så är vi uppe på land igen och skakar och torkar av vattnet och rullar i gräset.

p1050805

p1050814

p1050816

Jag samlar ihop sakerna, väskan är lite tung den här dagen för jag hittade ett äppelträd med vackra rödvita äpplen nere vid vattnet och några av dem plockade jag med mig, fast först delade Londi och jag på ett.

Vi följer stigen tillbaka igen.

p1050821

Tankar om läsande och resande

Då och då hör jag någon säga något som avtecknar sig på ett särskilt sätt mot den vanliga ordströmmen:

En gravt dyslektisk flicka till sin farmor: Farmor, hur känns det att kunna läsa? Jag menar hur är själva känslan när man läser?

En dam till en annan: På Sydneys flygplats gråter alla. Det är för att det är så långt borta.