Lennart

hus

Londi och jag går förbi här nästan varje dag på våra skogspromenader. I det här huset bor Lennart (bilden är tagen i mars). Han har bott här i skogsbrynet i hela sitt liv och hans farfar och farmor bodde ungefär hundra meter inåt skogen i Hovmanstorpet. Lennart vet allt om djuren i skogen, om träden, om var svamparna finns och vem som bodde i Hagatorpet, Kasen eller Vrån eller på Brudarebacken. Inget av torpen finns kvar idag; det enda som syns av dem är de stora jordkällarna och lite rester av grunden på några ställen. Det som fanns kvar längst var Norskens hus på Brudarebacken. Det stod där till för några år sedan när någon eller några en dag kom dit och krossade rutorna och förstörde allt inne i huset. Var Norsken är idag vet jag inte, kanske klarade han inte att flytta från skogen till en lägenhet i stan eller till ålderdomshemmet.

Lennart kan svara på alla mina frågor om skogen, om älgarna till exempel – just nu finns det bara två kvigor här i vår skog och det lär dröja innan det kommer någon tjur ner hit från Dalsland, säger han. Han vet också vilka rävar som lever här och varför den ena var så tam; den där som en dag blev överkörd ute på 45:an. Rådjurskiden har nästan ingen lukt, säger han. Ibland berättar han om annat, till exempel om de olika sotare som funnits här i trakten. En var "en rödhårter en, men han var noga”. Efter tsunamin berättade han för mig att han fått ett SMS från Buppiri, ”hon är ju där nerifrån”, så han visste att hon var i säkerhet.

Lennart får mig ofta att tänka på de egensinniga människor som befolkar Tage Aurells berättelser.

Barndom

Det här är en sådan där morgon när det längesedan förflutna gång på gång dyker upp som bilder i mitt huvud. Under slutet av femtiotalet bodde jag i Göttingen; min far var utlandslektor i svenska vid universitet där och min mor tyckte väl att det var skönt att få tala tyska igen och vi barn var väl snart lika tyska som vi varit svenska när vi bodde i Stockholm, vad nu det innebär… Först bodde vi i stadsdelen Nußanger och senare flyttade vi till Pfingstanger:

Und der Schornsteinsfega fegt imma weita
in das Himmelloch, in das Himmelloch hinein

sjöng vi i Kindergarten idag. Jag är nästan fyraochetthalvt och min bror fyller snart tre. Jag har också en bror som är bebis.

Här på Fingstanga finns det många som bara har ett ben och några har inga händer eller armar. De har ett tomt byxben med ett silverspänne som håller ihop nertill. Där vi bodde förut hade alla båda benen kvar, det var i Sverige. I Sverige finns det galonbyxor. De är bra när man åker kana i backen bredvid Hannes’ hus. Det är bara vi som har galonbyxor här. Jag är rädd för dem som inte har några armar eller bara ett ben. Det är synd om dem, så man får inte vara rädd för dem. Ingen får veta att jag är rädd för dem, jag säger ingenting och ibland när det behövs gömmer jag mig. Adelheids pappa har bara en hand, fast de bor på Nußanga.

Mamma har sagt till oss att gå till mjölkaffären och köpa mjölk. Det är jag som har pengen. Vi går nerför backen och tittar lite på den röda Messerschmitten – man går in i den genom taket. Lite längre ner i backen brukar det stå en ljusblå Heinkel – i den går man in där fram. Jag tycker om bilar med tre hjul. Mjölkmannens bil har också tre hjul, ett där framme och två där bak. Vi vet ganska mycket om bilar, K. och jag.

Utanför mjölkaffären stiger en man just av från sin cykel. Vi stannar, K. drar i min tröjärm: – Han har nästan inga armar. Jag tittar, den ena armen finns det ingenting kvar av och den andra är av här, alldeles vid armbågen. Jag försöker att inte se rädd ut: – Vi säger till Mamma att det är fullt i affären.

När vi går uppför backen igen tittar vi inte på bilarna.