Ni känner nog katterna här i parken och troligen också deras beskyddarinnor eller skyddsänglar. Jag vet inte änglarnas namn, eftersom jag nästan alltid är i sällskap med Londi när jag ser dem mata katterna och då håller vi lite avstånd för att ingen ska bli rädd. Det är det här med hund och katt som kräver det, även om Londi knappast springer efter katter längre.
Jag berättade en gång för en djurvän jag känner om den här underbart trofasta kattmatningen som pågår här varje dag, år för år. Min berättelse mötte sympati ända fram tills jag nämnde kattungarna. Då slog det om hos djurvännen med ett slags automatik: Men de måste ju se till att kastrera katterna! Annars är det ju ingen mening! Jag kände mig illa berörd och svarade något vagt och mumlande om att det väl ändå var bra att katterna fick mat.
Sedan har jag tänkt på detta underliga med att det bara skulle vara någon mening med att ge katterna mat, om man samtidigt kastrerar alla och håller stammen under kontroll. Jag kände motståndet växa i mig. Mening? Så nu vet vi plötsligt vad meningen med livet är? tänkte jag argt. Och den är att inga mer kattungar ska födas? Är det inte tvärtom så att meningen försvinner om inga fler kattungar föds? För övrigt – vad är det som upphöjer mening till något högre än det myllrande livet?
Jag känner en särskild ödmjukhet inför de här katthjälparna för att de ägnar tid och pengar åt att göra livet bättre för dessa djur utan att ha något program eller någon plan mer än den självklara att hjälpa. Och jag fryser ända in i märgen när jag tänker på den förfärliga kombinationen av mening och kastrering.