Ja, gräset är ännu nästan ilsket grönt men under varje lövträd finns en matta med andra färger. Här under linden är marken täckt av gula hjärtan,eller hjärtan med färg av ingefära, đumbir, zenzero. Från grenarna hänger det gult men också grönt här och var.
När jag tittar på stammen och lövrundeln på marken på bilden här får jag en känsla av att jag tagit nästan samma bild vid samma tid förra året. Är det bra? Eller är det kanske dåligt? Är upprepningen rikedom eller fattigdom? Eller är det ett tecken på en trötthet som infinner sig just i mitten av november varje år? En trötthet som finner ro vid att glo ner bland markens löv.
Att låta sitt liv till en del i alla fall följa årstidernas cirkulära förändringar är nog inte dumt. Att inte bara röra sig framåt, framåt i den linjära tiden, utan kunna återvända, stanna upp då och då. Tror jag.
Tack Lennart, i alla fall är det svårt att alltid bara se linjen. Och jag tycker om det återvändande.