Kategori: Berättelser ur livet

I våras föddes två kattungar här i vår park, en svart och en svartvit. Svart är den vanliga färgen här, allt annat är lite speciellt. Någon gång när de var mycket små och bodde i ett litet katthus inne i en buske med sin mamma, rusade två stora vilda hundar skällande in i buskaget och det utbröt panik i kattboet. Jag trodde ungarna blivit ihjälbitna och vågade inte titta efter, men någon dag senare såg jag dem båda leka lite försiktigt invid stängslet till kinesrestaurangen. De verkade ha en fristad där på den kinesiska sidan av muren. Eller är deras egentliga fristad kanske just gränslandet mellan parken och Lilla Kina? Om något hotar flyr de till den andra sidan oberoende av vilken det är.

De är båda mycket skygga och de växer långsamt efter vad jag kan se och ändå får de mat varje dag av sina beskyddarinnor, men kanske är deras liv hårt ändå eller så är det helt enkelt ett riktigt kattliv de lever.

Här sitter den lilla svartvita i skydd av en planka i stängslet. Jag kan inte gå närmare än så här. Vi fixerar varandra och vet spelet och gränserna för det. Och jag tänker på att jag ibland oroar mig för den här lilla varelsen. Så du har klarat dig ett tag till, tänker jag nästan varje gång vi ses. Och jag hoppas att denna lilla katt ska få växa upp till kung eller drottning av bambuhäcken mellan världarna. (Samma förhoppningar gäller förstås den lilla svarta.)

Nu har vi inga stora krav, eller hur? Det är november och till och med slutet på november och det är ingen lätt månad, särskilt inte slutet. Så här ber jag att i all kylig enkelhet få visa er domkyrkan sedd från Opatovina igår kväll:

Ja, så här ser den ut, lite halvskakigt ur mörkret. Vi hoppas väl på ljusare tider så småningom, eller vad säger ni?

Sen kväll sent i november på gatstumpen Šipanska ulica. En hund står bunden vid sin skugga framför det brokigt belysta China House. Ja, hunden är förstås Londi och så värst bunden är hon väl inte, men vi är låsta här som nattflyn förhäxade av ljuset efter en lång jämngrå dag utan minsta solhål i den täta mörkerstrumpan.

Fast kanske är det bara jag av oss två som verkligen pinas av gråheten och mörkret. Londi fångar nog ljus och äventyrliga färger med sin nos. För en hund kanske mörkret är en bisak man kan fnysa åt och glömma lika fort som annat obetydligt. Och gråheten är inte dyster utan ett ystert rullande nystan av luktfärger.

Först och även lite senare hade jag tänkt bespara er detta, men nu faller en anda av det där odrägliga slaget ni vet ändå på.

Dagen har nästan gått till ända och trots att vi lovats massor med sol har vi varit invirade i tjocka schalar av dimma och gråludd från morgonen till denna stund och nu kryper snart mörkret fram och gömmer allt bakom allt.

Detta är denna dags ansikte: klungor av murgröna som klänger på ett rostigt stängsel, gråa husväggar med gallerförsedda fönster, gallren rostiga förstås, en blinddörr, lite höstlöv på marken, en istadig Londi-nos i ett skrymsle, en hundrygg, en hundbak med svans, svarta tassar, ett orörligt väder utan början eller slut. Och en nollställd iakttagare med leriga stövlar.

Denna november verkar ganska glad och sorglös, åtminstone stundtals. De gula löven på träden och under dem ser ut att vilja vara till glädje. Småpojkarna springer runt och sparkar bland dem och ibland rullar sig någon i högarna. Vi är ännu kvar på den varma sidan. Hur länge kan det dröja innan kölden river tag i oss? Och mörkret?

Ännu går vi på guld och solen tittar då och då värmande fram genom sina höstliga slöjor. Vintern kommer nog inte. Kanske finns den inte alls. Vi tror inte på den.