Världens gång

Det här är kanske min vanligast vy under promenaderna så här i november. Jag ser Londis svarta rygg och jag ser höstlöv på marken.

bild

Varje dag flera gånger går vi så här med repet emellan oss som kontakt och kontroll från båda håll: Londi nosar och letar efter sådant som är intressant eller ätbart eller både och. Jag håller ett öga på att hon inte stoppar i sig benbitar eller bröd, ja, lite bröd kan hon väl få nappa åt sig, men helst bara lite. Hon använder kopplet för att hålla mig kvar och jag använder det för att dra iväg henne från faror. Ibland när vi är i parken tar jag av henne kopplet, men då måste jag vara beredd att fånga in henne snabbt, om hon skulle hitta något olämpligt byte, ett hönsben till exempel. Detta hållande och dragande och släppande är världens gång för oss.

Kommentera