Kategori: Berättelser ur livet

Idag avslutas den stora internationella filmfestivalen här i Zagreb och igår såg jag min enda film i festivalen. Veckan som gick var helt enkelt för kompakt med arbete och nöjen, så det fanns bara plats för en film. Jag valde att se Roy Anderssons film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron och jag såg den i bästa sällskap.

Vi satt i Kino Europas stora salong och allting började med en minst halvtimmelång prisutdelning (Roy Andressons film var utanför tävlingen), som länge var charmfull men som till slut blev just lite lång.

Så blev det då dags för filmen.

Några, kanske tre saker gjorde ett speciellt intryck på mig. ”Genomsnittsbilden”: De långa smutsgråa korridorerna, de skrämmande trista möblerna och överkasten, klädernas kräks- eller snorfärg och ansiktenas osköna lite upplösta blekhet. Denna grådaskiga solkighet blev nästan till ett rus för mig. Ja, och så har ju Janica lärt mig något om de långa segdragna tagningarna (hon beskriver dem nog inte just så, men hon har fäst min uppmärksamhet på dem), så jag tittade extra på detta fenomen och såg att den i filmer annars oftast linjärt skildrade tiden fick en axel i djupled och blev större, den blev yta i stället för linje. Eller blev den kanske till och med rymd någon gång ibland?

Den andra saken – eller kanske den tredje? – var den dimension som en av huvudskådespelarna gav filmen genom sitt gnällbältesspråk. Genom Christine som är en skicklig imitatör (imitatris?) vet jag en del om detta språk. Hon brukar till exempel härma sig själv där hon gick omkring i Eskilstuna i tidiga tonår och yttrade sig om det ena och det andra. När gnällbältesmannen gång på gång sa ”Vi vill ju att folk ska ha roligt. Vi säljer skämtartiklar…” skruvades den gråa slätkammade tristessen till de roligaste och lekfullaste skrattlockar. Ja, Christine satt alltså bredvid mig, så vi blev kanske lite av en terror för dem som satt närmast. Eller så var vi en del av filmen för några. Hur vet man sådant?

Det tredje (nu säger vi att det är så här jag räknar) var den absurda känsla det gav mig att höra repliker som ”Det var roligt att höra att ni har det bra” strömma ut över Kino Europas stora fullsatta salong med full kraft fem, sex, sju, ja, kanske åtta gånger.

I ”ett obevakat ögonblick” plaskade namnet Rask ut genom filmduken. Men det är en nog annan historia. Och duvan? Jag hörde i alla fall tydligt att den presenterade sig som ”golub” från sin gren.

”Odmarate se…(?)” Det var i tisdags, dagen innan hösten kom och drog ett blött grått täcke över världen och sänkte temperaturen från 25 grader till åtta med ett snabbt, vasst drag. Jag satt på en bänk i solen i parken, nej, inte den här under fönstret utan i en som ligger fem minuter härifrån vid ”Patriotens hus”. Londi låg i gräset och rullade sig lite lojt och jag blundade väl lite då och då emellan tittandet.

”Ni vilar er…(?)” Det var nog ingen fråga egentligen utan en mjuk och otvungen inledning till ett samtal. Strax intill mig stod en gammal dam med händerna stödda på sin rullator. Jag medgav att jag vilade och hon tittade vänligt intresserat på mig. Snart stod det klart för henne att jag var utlänning från ett fjärran land och att min kroatiska mest var ett försök (ja, kära läsare, det är fortfarande så), men hon lät sig inte avskräckas. Efter en stund vände hon på rullatorn så att den blev till ett slags stol och satte sig på den mitt emot mig. Hon började berätta om sitt liv. Jag fick veta att hon är 79 och att hennes man är några år äldre, att han varit pilot men nu är dement. Hon pekade upp mot ett grått ”socialrealistiskt” hyreshus och tillade: ”Vi har haft ett bra liv… vi har ett bra liv.” Och så sa hon att hon hade arbetat med något administrativt – jag fattade inte riktigt detaljerna där – och att de har en dotter som är mycket framgångsrik och talar alla möjliga språk. Jag berättade lite om mig och om mitt liv här. Hon gav mig lite råd för hur jag skulle kunna förbättra min kroatiska. Solen sken starkt, Londi vilade sig från rullandet, jag sa något om henne. Tiden gick med en obestämd hastighet, kanske just den rätta. Och så tyckte damen att det kunde vara dags att gå hem. Vi tackade varandra för samtalet och så gav vi oss iväg, var och en åt sitt håll och Londi med mig.

Nyligen läste jag något om ingefära, om hur bra mot allt möjligt ont ingefära ska vara och att vi borde äta ingefära varje dag för vår hälsas skull. Jag såg också bilder av de gråguldskimrande ingefärstårna och då mindes jag sommarens đumbir på Hvar och jag mindes att ingefära är konst och levnadskonst. I huset med de lavendelfärgade fönsterluckorna i Vrboska upplevde jag tidlöshet och saga. En av dessa sagor berättar om hur Biba, husets härskarinna, under en lång förmiddag tillredde eller snarare skapade karameller och spröda flarn av ingefära och socker. Tunna tunna skivor av ingefära, socker och vatten och vatten som sedan blev till te. Biba skar, hällde, kokade, blandade, väntade och besvor elementen, tror jag. Jag minns inte alla stegen men till sist låg de bruna karamellerna och de gula flarnen tillsammans i en liten porslinsskål.

Nektar och ambrosia. Vi kände oss som grekiska gudar.

Min vardag är naturligtvis inte identisk med Londis och hennes vet jag inte så mycket om hur den ser ut, alltså jag vet inte hur den ser ut ur hennes perspektiv. Men vi har en gemensam strimma vardag och en bild av den kunde se ut så här:

Londi upplever genom sin utmärkta nos spännande ting inne i buskarna och jag pillar med min mobil och förvränger färgerna lite lätt, just så där lite, så att det verkar verklighet. Och jag tänker lite runt de där bakbenen och den där svansen, så svarta…

°°
PS Jag försöker vänja mig vid pausträdets nya utseende och sätt att vara både vad gäller inälvorna och huden. Ännu är inte allt klart.

I det liv jag lever är ett nytt och tidigare okänt kvarter alltid om hörnet. Härom dagen besökte jag en god vän på hans arbetsplats i ett löjligt byråkratiskt ärende. Det var första gången jag klättrade uppför de här trapporna till denna halvt dolda reklambyrå. Genom ett trappfönster fick jag plötsligt möta en helt ny Zagreb-vy. Den här:

Kvarteret jag tittade in eller ner i befinner sig mellan Ulica Pavla Hatza, Petrinjska (polisgatan ni vet), Palmotićeva och – lite avsides från detta panorama – Ulica Matije Mrazovića. Kyrkan ni ser på bilden ligger vid Palmotićeva och heter Jesu Hjärtas kyrka. Jag säger bara att staden har många fickor i sin jacka.