Kategori: Berättelser ur livet

På senare tid har Londi och jag riktat en del av våra promenader mot vägen som leder förbi de fyra gathusen i det lilla zigenska kvarteret som befinner sig några stenkast ifrån där vi bor. Jag har tänkt på och pratat om den här lilla världen förr och några av er kanske minns det. Jag har försökt förstå hur stor den är, var gränserna går och om det är möjligt att gå rakt igenom hussamlingen. Till sist tittade jag en dag på kvarteret via google maps och tog sedan en bild och satte mig och studerade den.

gatnamnen är utsuddade – tyvärr rätt klumpigt – för att det kändes för påträngande att ha dem kvar

Det finns fyra huskroppar som vetter mot en genomfartsled och tre eller kanske också fyra som vetter mot en gata av liknande format. Och där innanför står sex huslängor runt en ungefärligt trapetsformad öppen plats. Och här och där växer höga träd, enskilt eller i små dungar. Vid de övriga två sidorna av denna lilla värld finns – delvis bakom murar – höga moderna hyreshus, en samling lagerlokaler och en ganska brutal modern sjukhusbyggnad. Tänk att den ändå får vara kvar, denna lilla gammelö i modernitetshavet! Det ser dessutom nästan ut som om de breda gatorna har fått sina sträckningar bestämda av denna husgrupp eller gamla by.

Genom kartan förstod jag att vi utan svårighet kunde gå runt hela området, så de senaste dagarna har Londi och jag tagit oss runt hela rundan. Och idag gick vi där med Christine. Här är några av vyerna in mellan husen mot ”byns” hjärta:

På ett ställe vinkade en grupp människor – ett par gamla kvinnor, en yngre man och en samling barn – åt oss och vi vinkade tillbaka och stannade till lite. Längtansfullt, eller nu talar jag kanske bara om mig själv. Vad är det som gör den här världen så lockande för mig? Det här lilla formatet, det marknära och lite ålderdomliga och detta att det finns människor i alla åldrar överallt, surret av röster. Det ger en sådan där närmast arkaisk och arketypisk hemkänsla. Och någonstans längtar jag nog också alltid till landsbygden. (Nej, detta betyder inte alls att jag inte vill leva i en stad.)

Vi går i parkerna och utmed trädgårdarna under förhöstens höga himmel och jag tittar lite noggrannare på katalporna igen, deras stammar, deras löv, deras ”skidor”.

Katalpan har gjort en märklig resa i vår värld. De katalpor som finns i Europa nu kommer från Nordamerika, om jag minns rätt från samma område där mangroveträsken brer ut sig. Men man har upptäckt katalpafossil i Europa som berättar att katalpan var hemma här för miljoner år sedan.

De många regnen under den gångna sommaren har gjort att bananträden vuxit sig högre än någonsin under min tid här och jag har aldrig sett bladvipporna blankare.

Även om druvorna verkar lite magra på sina ställen i år, så finns det bersåer där druva knapp får plats bredvid druva. Och klasarna är ljuvligt tunga.

I förrgår fick jag då äntligen det anställningsavtal som jag hade blivit kallad att underteckna i juli, men som då visade sig inte existera. Visserligen kan jag inte upptäcka vad jag tjänar i det, men att jag tjänar framgår nog. Men nu ska vi inte vara petiga! Upp med hakan, no worries! Igår gick jag därför till Mupp (polisstationen) för andra gången den här hösten och tänkte glatt att ”nu hinner jag”! För polisen hade ju krävt att jag skulle lämna in anställningsavtalet senast den 30 september, nämligen det datum då mitt kroatiska EU-ID går ut. Jag hastade uppför trapporna till tredje våning. Ja, vi får inte glömma hur det ser ut. Det här är en korridor på tredje våning, som jag tror ganska väl illustrerar själen hos byggnaden och det som försiggår i den.

Jag behövde som omväxling och till min överraskning inte vänta särskilt länge, fast i hastigheten smet jag visst före någon. Av misstag. Jag fick en utskällning av min ”handläggare”, där det ingick någon underlighet om ”private time”. Mitt svar blev ganska snävt och jag vädrade kort min olust över att behöva slösa så mycket ”private time” i byggnaden. Efter denna lilla inledning bläddrade damen nådigt-viktigt igenom min pappershög och jag satt mittemot och tänkte på hönor och fjädrar. När det var färdigtbläddrat bedömde damen det hela som ”u redu” (vilket innebar att allt skulle vara OK) och räckte fram ett inbetalningskort på 240 kuna och så frågade hon mig om jag hade något passfoto med mig. Det hade jag inte och det sa jag. Damen ignorerade detta och sa att skulle gå ner och betala i bottenvåningen och sedan gå till utlänningsdisken på våning ett och lämna in kvitto och foto. Jag tänkte något olustigt om att ”jaja, då får jag väl gå och ta en bild då”, men då fick damen en muppidé. ”När går ert ID-kort ut?” frågade hon med myndig röst. ”Den trettionde september”, svarade jag mekaniskt väl medveten om att hon också visste detta. ”Då är ni här för tidigt, ni måste vänta till kortet gått ut. Kom hit den första oktober.”

Det är detta som är ”lilla moment 22”, ”lilla” för att det är så löjligt. Jag måste alltså vara där senast den trettionde september, men före den första oktober är det omöjligt att genomföra proceduren. Smaka på den!

Klarblåa septemberdagar blir allting vackert, också det uppenbart fula som den här vittrande betongväggen med sina plastjalusier och sin argt gula syntetfärg eller de rostiga järnstolparna. Och se hur vågat de bländvita parabolantennerna leker på taket! Är de bollar från himlen?

Jag måste nog ändå medge också för mig själv att jag är hemma igen sedan ett tag och hemma betyder bland annat det här med katterna i parken under fönstret – inga hav här inte, inga blåa vidder utom himlen, ingen Piazza Cavana om hörnet. I alla fall vet de här katterna mycket om tiden och om människornas sätt att mäta den, för katter bryr sig knappast för egen del om när klockan är tre. Men här kan ni se tre katter som vet att klockan är tre i människornas värld. Det betyder strax mat vid bänken.

Och de här människorna, kattmödrarna, är pålitliga, ska ni veta. Varje dag händer detta. Varje dag.