Kategori: Berättelser ur livet

Jag har just firat en av mina gladaste förelsedagar, kanske den allra gladaste, i Trieste med Alex. Vi möttes på halva vägen, hon kom från Bologna och jag från Zagreb och så firade vi hos Elvio i osmizan i gränden i dagarna två (fler hade vi inte fria) med bland andra de triestinska vännerna Alessandra och Gaia och med folket i gränden. Och så skålade vi i spumante i det legendariska Caffè Tommaseo! Och så åkte vi upp på berget till Opicina med den gamla nu renoverade spårvagnen. Kanske anar ni hur det kan ha varit.

Canal Grande med Palazzo Gopcevich till vänster

Våldsamma regn har fallit här och i förrgår fick jag ett mail som innehöll bland annat de här raderna:

Regnet håller sig innanför den slovenska gränsen. Idag kommer enorma 67 mm i Ljubljana, bara 33 hos er. Men det mesta av vattnet härifrån måste till Svarta Havet, förbi er, genom Kroatien. Vi får hoppas på det bästa.

1792  flyttade Sava sin bana från att ha slingrat runt kullarna på Krško polje till en rak sträcka flera kilometer från det ursprungliga loppet rätt över slätten. Brežice (Rann på tyska) har sitt namn efter strandkullarna ”bregci”. Sava rann utmed staden och slottet och varje hus hade en brygga med en båt nedanför vid Savas strand. En stor by, Posavje, som låg på andra sidan Sava försvann över en natt vid den stora översvämningen.

Rhain är alltså Rann/Brežice och Sau är Sava

Brežice är en liten stad som ligger på andra sidan den slovenska gränsen kanske en halvtimme härifrån med bil. På sätt och vis kan man se den som en nordlig förstad till Zagreb. Jag tror inte ni kan förstå den hisnande känsla bilden här ovanför ger mig. Jag har gått på Brežices gator och runt stadens slott och ingenstans där finns någon flod eller något annat vattendrag och inga branter. Floden eller floderna flyter ett stycke utanför.

Och nu till Sava här i Zagreb: Jag har inte varit nere vid floden på två veckor då jag gick längs nasip (flodbanken) i hetta och sol. Hur ser det ut där idag?

PS Översvämningsnyheter från Slovenien. I det nästnedersta klippet kan man se Kostanjevica – där jag var för lite mer än ett år sedan – i floden Krkas våld och Krka rinner in i Sava och Sava har vi här.

Kväll i Zagreb. (Sen kväll med lukt? Seg kväll med lugn?) Ljum kväll och jag är på väg till Daniela på en piadina-kväll. Att jag av misstag stiger av en hållplats för tidigt gör ingenting och jag tänker att det här är kanske den sista sommarkvällen, så jag vill gå i den.

När jag kommer är allt redan igång, vinet som inhandlats på en agriturismo strax norr om Zagreb flödar och Daniela och Gianni bär fram en ström av piadine och crescioni från Cesena i Romagna. Alla utom en chilenare och jag är italiani och stämningen är så där lätt, smidig och uppsluppen som den gärna blir när den italienska själen får spelrum och kan spira och frodas – på sitt väldigt kroppsliga sätt.

Härom morgonen var Marijan, min grönsakshandlare, mer expansiv och energisprudlande än vanligt. Han studsade omkring och delade ut små flaskor med fruktdrycker och pussade kunderna på kinden. Jag fick ett slags bademov koktel (mandelcocktail) med inslag av vanilj och dadel.

Lite blek i smaken, men rolig som upplevelse. Inga kemitillsatser, hållbar bara över dagen och möjligen natten. Jag drack upp den till frukosten som ett slags efterrätt. Marijan är en sann affärsman i begreppets bästa bemärkelse. Han har fantasi och gillar att överraska sina kunder med presenter, men han är också naturligt listig och väljer ofta att ge bort sådant man kanske inte hade köpt. Jag är till exempel helt fast i ett beroende av hans sok od jabuke (äppelsaft). Det började med en flaska i present.

En lukt kan ibland definiera en plats tydligare än det som syns och hörs. Lukten tränger sig på, även om den råkar vara svag, ja, egentligen på ett särskilt sätt just om den är svag. Vi är inte säkra på vad vi känner, vet kanske inte ens att det rör sig om en lukt, men vi känner av den underjordiskt eller undermedvetet. Den går in i oss.

Om morgnarna och kvällarna, kanske särskilt om kvällarna, när Londi och jag gick uppför backen från lavendelhuset i Vrboska, anfölls jag så gott som alltid av ett ögonblicks missmod eller kvalmighetskänsla just när vi kommit förbi hörnet med den stora prunkande oleandern. Vad var det? Strax blev förnimmelsen tydligare och jag insåg att det var en lukt. Är det en gingko? tänkte jag då. Gingkons frukter luktar ju som härsket smör eller något annat upplöst och olustspridande. Det är därför det är ovanligt med hongingko i stadsparker.

Jag talade om denna sötruttna lukt med människorna i lavendelhuset och fick veta att det är den döende agaven som sprider denna vanlukt.

Vid nästa runda stannade jag vid agaven. Ja, lukten var där, vilade över platsen. Jag såg upp på den jättelika växten. Den långa stjälken pekade grå och stel snett upp mot himlen och ”bladbuketten” befann sig i ett brant förfall. Jag föll i ett slags andakt blandad med skräck och lukten kröp in mellan hud och själ. Platsen, den trånga gränden invid muren där agaven hade sina rötter, var helt försänkt i denna dåsigt dävna stillhet, ett stumt grävande inåt. Här händer inget mer, här händer inget mer… Den döda agaven är platsens ande. Dess utandning präglar gränden.