Kategori: Berättelser ur livet

En lukt kan ibland definiera en plats tydligare än det som syns och hörs. Lukten tränger sig på, även om den råkar vara svag, ja, egentligen på ett särskilt sätt just om den är svag. Vi är inte säkra på vad vi känner, vet kanske inte ens att det rör sig om en lukt, men vi känner av den underjordiskt eller undermedvetet. Den går in i oss.

Om morgnarna och kvällarna, kanske särskilt om kvällarna, när Londi och jag gick uppför backen från lavendelhuset i Vrboska, anfölls jag så gott som alltid av ett ögonblicks missmod eller kvalmighetskänsla just när vi kommit förbi hörnet med den stora prunkande oleandern. Vad var det? Strax blev förnimmelsen tydligare och jag insåg att det var en lukt. Är det en gingko? tänkte jag då. Gingkons frukter luktar ju som härsket smör eller något annat upplöst och olustspridande. Det är därför det är ovanligt med hongingko i stadsparker.

Jag talade om denna sötruttna lukt med människorna i lavendelhuset och fick veta att det är den döende agaven som sprider denna vanlukt.

Vid nästa runda stannade jag vid agaven. Ja, lukten var där, vilade över platsen. Jag såg upp på den jättelika växten. Den långa stjälken pekade grå och stel snett upp mot himlen och ”bladbuketten” befann sig i ett brant förfall. Jag föll i ett slags andakt blandad med skräck och lukten kröp in mellan hud och själ. Platsen, den trånga gränden invid muren där agaven hade sina rötter, var helt försänkt i denna dåsigt dävna stillhet, ett stumt grävande inåt. Här händer inget mer, här händer inget mer… Den döda agaven är platsens ande. Dess utandning präglar gränden.

I slutet av juni tillbringade jag några varma eftermiddagar vid Bundek, en av Savas korvsjöar som snyggats upp och gjorts badbar. Bundek är en lillasyster till Jarun som är den verkliga zagrebska badsjön. På sista tiden har det blivit några Bundekdagar igen.

Vattnet betraktas nu av många som kallt, så de flesta bara ligger på strandens små runda stenar och vändsteker sig eller bara slappar. Jag ligger också mest där på stenarna men ibland tar jag faktiskt en liten simtur…

I övrigt funderar jag en del över Hölderlin, hans liv, hans verk.

Igår var då den där speciella dagen för mitt formella årliga återinträde i Kroatien (fastän jag bara varit ur landet två veckor den här sommaren). Jag hade satt väckarklockan på sex, så att jag bekvämt (inklusive morgonpromenad med Londi och frukost) skulle kunna vara på polisstationen på Petrinjska klockan åtta vid öppningsdags. Det var jag också och med mig hade jag en liten pappersbunt jag dagen innan hämtat på ”fakulteten”. Ett av pappren eller snarare två var mina – varandra motsägande – kontrakt från förra läsåret. Jag hade visserligen några veckor tidigare kallats till att skriva under det nya kontraktet, men när jag kom dit för att göra det, så fanns inte något sådant kontrakt. Jaja, bude, bude (det blir, det blir), får jag väl tänka. I alla fall ställde jag mig i kö vid ”min” vanliga šalter för utlänningar. Jag hade ett lågt nummer – 4 – och kände mig rätt optimstisk trots det där med kontraktet. Dessutom var det ovanligt lite folk i lokalen denna morgon. Nå, det visade sig snart att hastigheten var anpassad till det låga antalet besökare, så det tog över en timme att komma fram till damen i luckan.

Hon kastade en hastig skev blick på mig och rafsade snabbt åt sig mina papper. Jag mumlade något om att jag ville tala engelska men det viftades bort, så jag kraklade mig fram med egentillverkade kroatiska byråkratifraser. Jag fick mig två formulär på vartdera fyra sidor att fylla i – sådana där man skriver vad ens mor hette som ogift och liknande – och en uppmaning att kopiera mitt kroatiska identitetskort. Jag gnisslande tänder lite lätt för mig själv och började fylla i. Efter en stund märkte jag att jag hade skrivit en hel mängd spännande familjeupplysningar på fel rader, så jag strök lite, kladdade runt och började om. Så fick jag nog, plockade ihop pappren, lämnade salen, gick nerför trapporna och ut på gatan och in i en av kopieringsbutikerna och lät kopiera mitt ID-kort för två kuna. Sedan gick jag tillbaka samma väg och ställde mig vid šaltern och väntade på ett ögonblick för att kasta mig fram medan jag fyllde i de sista sakerna jag hade något som helst vetande om. Rutan för filosofiska fakultetens OIB-nummer lämnade jag tom och en del andra rutor också, till exempel sådana som handlade om personer i Kroatien som är beroende av min inkomst (Londi?). Ja, och så spände jag ögonen i damen och sa ”izvolite” (varsågod)! Märkligt nog godtog hon mitt ”inhopp”, tittade igenom de kladdigt ifyllda pappren med alla strykningar och underligheter. Hon verkade faktiskt nöjd, men så fick hon en idé! Hon ville ha mitt pass också. ”Ni har fått mitt ID-kort”, sa jag utmanande. Hon ryckte lite på axlarna och verkade på väg att nöja sig. Men då – jag vet inte varför – drog jag upp mitt pass i alla fall och räckte argt fram det till henne. Snabbt bläddrade hon igenom det och så sa hon… att hon ville ha en kopia av det. Arg på mig själv för att jag alls hade tagit fram passet och ännu argare på damen i šaltern sa jag att nej, jag tar ingen kopia på passet – jag går inte ut ur huset och ner på gatan en gång till. Underligt nog accepterade damen detta, visserligen surt men dock. Hon tog passet, försvann och gjorde kopian på polisstationens bekostnad. Och därmed var steg ett biff. Jag fick ett telefonummer, som jag strax ska ringa. Och svaret jag får kommer att vara vägledning till steg två i den här vandringen. Men risken finns förstås att jag på grund av mitt kontrakt ramlar tillbaka till steg ett.

Varberg har tre nakenbad, två för damer, Skarpe Nord och Käringhålan och ett för herrar, Goda Hopp. Herrbadet var länge privilegierat med bastu och kanske ytterligare något. Nu har Skarpe Nord också bastu, men vid den här tiden på året är sådant ju bara luft och prat.

Visst har jag badat i Skarpe Nord förr, men egentligen väldigt sällan och alltid hastigt, ett dopp så där i förbifarten. Den här sommaren kom jag att mer eller mindre slå mig ner där under den dryga vecka som jag var i staden. Skälet till detta var först att min baddräkt stannade kvar i luftrummet några dagar längre än jag själv och sedan blev det en vana.

Jag kom att upptäcka en ny värld där jag naken låg inkilad bland nakna eller halvnakna kvinnokroppar. Ibland blundade jag och bara lyssnade: ”Måsarna är ändå rätt logna idag.” ”Nu får ni smaka, gissa vad det här är för krydda!” ”Har ni hört att…?” ”Och förresten tycker jag att de är halvalkisar.” Detta är en värld som vet allt om vad som händer i staden bakom den. Här utväxlas ett slags grundvarbergstankar mellan dem som vet och dem som vill veta.

Ibland tittade jag, kanske väl nyfiket för vissa, jag vet inte. Jag såg många brunbrända, jag såg fräscha väderbitna gamla, unga vackra och mindre vackra, anorektiker, kvinnor med ett bröst borta men utan all skam eller rädsla för sin nakenhet. Världen snurrade och jag kände hur Skarpe Nord blev till en enda kvinnokropp som pulserade och oupphörligen tog ny gestalt, som viskade och mumlade om världen och livet och lät vindarna blåsa förbi.

En kväll var jag ensam där och tog ett dopp, en simtur och en bild medan solen försvann bakom Skrivareklippan.

Dagarna och nätterna radar lugnt upp sig invid varandra. Vad Londi och jag gör och vad vi inte gör ligger stillsamt i sina vågskålar på samma höjd. Vi stryker runt i kvarteren och parkerna, träffar vänner, sitter i serveringar. Ibland går vi nattliga rundor i den ljumma luften i parken. Någon gång gör jag en liten utbrytning och tar spårvagnen in till stan, som härom kvällen när jag tog mig till Tkalčićeva för att träffa Maria och Paolo och dricka lite öl från det lokala bryggeriet Medvedgrad:

Annars har Londi och jag upptäckt nya plommonträd och så är björnbären mogna och växer alldeles intill blåhallonen jag visade er någon gång. Under morgonpromenaderna brukar vi stanna lite vid bärbuskarna och under plommonträden och peta i oss ett bär, en frukt, ett bär.