Igår var då den där speciella dagen för mitt formella årliga återinträde i Kroatien (fastän jag bara varit ur landet två veckor den här sommaren). Jag hade satt väckarklockan på sex, så att jag bekvämt (inklusive morgonpromenad med Londi och frukost) skulle kunna vara på polisstationen på Petrinjska klockan åtta vid öppningsdags. Det var jag också och med mig hade jag en liten pappersbunt jag dagen innan hämtat på ”fakulteten”. Ett av pappren eller snarare två var mina – varandra motsägande – kontrakt från förra läsåret. Jag hade visserligen några veckor tidigare kallats till att skriva under det nya kontraktet, men när jag kom dit för att göra det, så fanns inte något sådant kontrakt. Jaja, bude, bude (det blir, det blir), får jag väl tänka. I alla fall ställde jag mig i kö vid ”min” vanliga šalter för utlänningar. Jag hade ett lågt nummer – 4 – och kände mig rätt optimstisk trots det där med kontraktet. Dessutom var det ovanligt lite folk i lokalen denna morgon. Nå, det visade sig snart att hastigheten var anpassad till det låga antalet besökare, så det tog över en timme att komma fram till damen i luckan.
Hon kastade en hastig skev blick på mig och rafsade snabbt åt sig mina papper. Jag mumlade något om att jag ville tala engelska men det viftades bort, så jag kraklade mig fram med egentillverkade kroatiska byråkratifraser. Jag fick mig två formulär på vartdera fyra sidor att fylla i – sådana där man skriver vad ens mor hette som ogift och liknande – och en uppmaning att kopiera mitt kroatiska identitetskort. Jag gnisslande tänder lite lätt för mig själv och började fylla i. Efter en stund märkte jag att jag hade skrivit en hel mängd spännande familjeupplysningar på fel rader, så jag strök lite, kladdade runt och började om. Så fick jag nog, plockade ihop pappren, lämnade salen, gick nerför trapporna och ut på gatan och in i en av kopieringsbutikerna och lät kopiera mitt ID-kort för två kuna. Sedan gick jag tillbaka samma väg och ställde mig vid šaltern och väntade på ett ögonblick för att kasta mig fram medan jag fyllde i de sista sakerna jag hade något som helst vetande om. Rutan för filosofiska fakultetens OIB-nummer lämnade jag tom och en del andra rutor också, till exempel sådana som handlade om personer i Kroatien som är beroende av min inkomst (Londi?). Ja, och så spände jag ögonen i damen och sa ”izvolite” (varsågod)! Märkligt nog godtog hon mitt ”inhopp”, tittade igenom de kladdigt ifyllda pappren med alla strykningar och underligheter. Hon verkade faktiskt nöjd, men så fick hon en idé! Hon ville ha mitt pass också. ”Ni har fått mitt ID-kort”, sa jag utmanande. Hon ryckte lite på axlarna och verkade på väg att nöja sig. Men då – jag vet inte varför – drog jag upp mitt pass i alla fall och räckte argt fram det till henne. Snabbt bläddrade hon igenom det och så sa hon… att hon ville ha en kopia av det. Arg på mig själv för att jag alls hade tagit fram passet och ännu argare på damen i šaltern sa jag att nej, jag tar ingen kopia på passet – jag går inte ut ur huset och ner på gatan en gång till. Underligt nog accepterade damen detta, visserligen surt men dock. Hon tog passet, försvann och gjorde kopian på polisstationens bekostnad. Och därmed var steg ett biff. Jag fick ett telefonummer, som jag strax ska ringa. Och svaret jag får kommer att vara vägledning till steg två i den här vandringen. Men risken finns förstås att jag på grund av mitt kontrakt ramlar tillbaka till steg ett.
Liknar italiensk byråkrati. Vi har kommit långt kan man lugnt påstå.
Det är nästan så man längtar efter nåt lugnande när man har läst det där besöket. Jag beundrar ditt tålamod, Bodil.
Tack och haha! Nu har jag ramlat tillbaka till ruta ett, eftersom man ”upptäckt” att kontraktet inte är för det här året. Nu väntar nya spännande manövrer…
Verkar mycket egendomligt för ett EU-land.(Jag antar att EU har någon representation i Zagreb så jag råder dig att ta kontakt med dem för framtida bruk.)
Ang episoden med passet. Något som jag lärt mig, the hard way, är att aldrig ge någon information frivilligt till myndighetspersoner utan endast på deras direkta begäran. Och det gäller både i Sverige och Absurdistan.
Hoppas att du känner dig hemma i alla fall 😉
Bengt, jag vet att det var fånigt att ta fram passet av mig, men jag tänkte att hon trodde att jag inte hade med det och ville ”drämma till” med det. OK, löjligt av mig.
Jotack, jag känner mig hemma och grejen är ju att jag knappast har varit ”borta”, så detta ”återvändande” är ett slags fiktion.
(Och om någon undrar varför jag alls skriver upp det här så är det främst för att hjälpa mitt minne – och så är det roligare om någon tittar på lite medan jag minns.)