Idag behövs det nog en bild från en vackrare värld än polisstationernas och trafikstockningarnas. Jag drömmer mig tillbaka till det mytiska Hvar med Vrboska som kärnan i mytens frukt.
Förbi det här huset med fönster mot himlen gick Londi och jag varje morgon. Medan Londi undersökte marken beundrade jag stenarnas mönster i husväggen och den underbara šipak som är väggens granne. Frukternas färger hittade om och om igen sina systernyanser i stenarna och jag mindes för hundrade gången en liten historia om šipak från min första tid här i landet.
Såå vackert ihop!
Ja, jag valde alltid den vägen för att få se detta härliga.
Granatäpplen bjöds jag första gången på i Grekland, och under mycket ”förmildrande” omständigheter. Hade aldrig ätit det förut och fann det förstås märkligt med mytologin omkring dessa rubinröda kärnor.
”Förmildrande” låter intressant, men jag frågar inte. Mytologin säger många olika saker om denna frukt.
Joda. Men eftersom jag befann mig i Grekland fick det bli den närmast sörjande (myten) – Persefone.
Och nu tänker jag – trots att granatäpplet inte syns där – på en dikt av Adam Zagajewski:
Persefone
På nytt går Persefone under jorden
i sommarklänning, med stora ögon
som hos ett judiskt barn.
Drakar flyger, gula löv och höstdamm,
ett vitt flygplan och svarta kråkvingar.
Någon löper längs stigen med ett brådskande brev.
Hon kommer att frysa under jorden i sandalerna
med korksulor, och håret kommer inte att skydda
mot den blinda vinden, mot glömskan –
hon försvinner in i kastanjernas skugga,
och bara hårbandet i flätan lyser ännu
med resignationens rosa glans.
På nytt går Persefone under jorden,
och på nytt drar samma känslokyla
åt sin rem kring mitt fågelhjärta.
Tack för den.
Måste tillägga att översättningen är Anders Bodegårds.