I den ena kanten av vår torra knastrande džungla tvärs över gatan från där vi bor finns ett plommonträd med röda frukter och så finns det ett björnbärssnår. Det speciella med de här björnbären är att de är blåa. Är detta verkligen björnbär?
Jag har smakat på dem och jag tycker nog att de smakar väldigt björnbärsaktigt och saften har en stark mörkröd färg och en sådan saft har väl vanliga björnbär också?
Man kunde nästan tro det med tanke på att säkert närmare hälften av alla kulturevenemang jag varit på under den senaste tiden har haft med Portugal eller det portugisiska språket att göra. Det mesta kommer genom Instituto Camões här eller närmare bestämt från Soraia Lourenço som håller i trådarna på ett suveränt sett.
Igår kväll var jag/vi och lyssnade på den portugisiske pianisten Júlio Resende, som spelade fadoinspirerad jazz på Vip Club här i centrum.
Hans framträdande här i Zagreb var helt improviserat i den bemärkelsen att det bara var några dagar sedan han, som från ingenstans, hörde av sig till Soraia och sa: Jag skulle vilja spela i Zagreb nu, kan du ordna en lokal? Jag spelar gratis. Så Soraia hon ordnade förstås.
Jag lyssnade som i en dröm eller till en dröm, kände främlingsskap och tät förtrollning i en märklig blandning. Band och flytande frihet i mörka vågor.
Allra sist spelade han ”Barco Negro”: Lyssna!
Spårvagnsfärderna här öppnar då och då en dörr till en lite grovkalibrig medmänsklighetens värld. Minns ni mokro je-episoden? Här ska ni få höra något lika bra:
Förra eller förrförra veckan satt jag på treans spårvagn på väg till en tentavakt. Det var rätt varmt ute och inne. Trean har ingen luftkonditionering och det var trångt, så av- och påstigningar blev ibland lite komplicerade. På hållplatsen Miramarska ser jag en gammal man mödosamt ta sig fram på kryckor mot spårvagnen, som just är på väg att ge sig av. Då hörs två starka röster som i kör ropar ”Čekajte” mot chauffören, ja, mot hela vagnen. Två kvinnor, en medelålders och en ung, kanske mor och dotter, störtar fram mot dörren som är på väg att stängas, kastar sig nerför trappan och tränger upp de halvstänga dörrarna. ”Čekajte!” När de tagit mark griper de glatt och bestämt tag i mannen från varsin sida och baxar upp honom för trappan med några snabba och kraftfulla rörelser. Muntert pladdrande föser de undan en sittande ung man och låter den gamle sätta sig på den nu lediga platsen. Klart!
Nej, detta är inte den spårvagnen. Den här bilden tog jag en dag då vi åkte med öppna dörrar.
Igår var en het dag och på eftermiddagen tog jag spårvagnen söderut till andra sidan Sava och steg av vid Most Mladosti. Nej, Londi var inte med, för hett för henne, hon vilade hemma med luftkonditioneringen på. Från bron gick jag sedan en sträcka av obestämd längd, hettan förlängde den, men när jag kom under popplarna blev den kortare igen. Efter en obestämd lite fladdrig och flimrig tid nådde jag så Bundek, denna Sava-korvsjö som bjuder in till bad ”på egen risk”. Jag valde en gräsmatta med halvskugga och sträckte ut mig och låg sedan och glodde en stund.
Luften luktade grillkött och musiken – lite balkanpop av något slag – vällde med glad brutalitet ut över området.
Efter ett tag började svetten klibba trots popplarnas gungande skugga. Jag samlade ihop mina saker, trampade fram över de runda småstenarna och ner till korvsjön. Någon meter från vattnet slog jag mitt nya läger, bredde ut min handduk och så låg jag där och tittade på de badande barnen, som gled runt som sälar, tills jag fattade det där lilla beslutet och klev i och simmade en runda i det inte särskilt kalla vattnet.
Jag ryckte till när en fisk plötsligt hoppade upp ur vattnet. Oj, ganska högt! Om vattnet är smutsigt, så är det i alla fall det på ett naturligt sätt, tänkte jag.
Någon timme senare stretade jag svettdrypande längs flodbanken tillbaka till min spårvagnshållplats vid bron. Det var nästan folktomt, för tidigt för att gå hem antagligen, fast jag såg en svettblank man gå i motsatt riktning med långa kraftfulla steg på vägen mellan banken och floden. Åh, vad svetten blänkte på axlarna!
Igår kväll var Londi och jag på grillfest högt uppe i Gračani, alldeles där berget börjar. Vi fick ta fyra spårvagnar för att komma dit upp. Den sista lilla vagnen var lite äventyrlig, eftersom den har branta trappor, så jag fick lyfta ner Londi, men det där är ju något vi kan efter alla våra tågresor tvärs genom Europa.
Det var en balkongfest och mycket folk på liten yta och Londi blev naturligtvis mycket omsvärmad och sådant förstår hon sig ju på. Och kvällsluften var härligt hög och ganska olik den vi har nere hos oss ”på Balkan”.
