Man kunde nästan tro det med tanke på att säkert närmare hälften av alla kulturevenemang jag varit på under den senaste tiden har haft med Portugal eller det portugisiska språket att göra. Det mesta kommer genom Instituto Camões här eller närmare bestämt från Soraia Lourenço som håller i trådarna på ett suveränt sett.
Igår kväll var jag/vi och lyssnade på den portugisiske pianisten Júlio Resende, som spelade fadoinspirerad jazz på Vip Club här i centrum.
Hans framträdande här i Zagreb var helt improviserat i den bemärkelsen att det bara var några dagar sedan han, som från ingenstans, hörde av sig till Soraia och sa: Jag skulle vilja spela i Zagreb nu, kan du ordna en lokal? Jag spelar gratis. Så Soraia hon ordnade förstås.
Jag lyssnade som i en dröm eller till en dröm, kände främlingsskap och tät förtrollning i en märklig blandning. Band och flytande frihet i mörka vågor.
Allra sist spelade han ”Barco Negro”: Lyssna!
Fint! Suggestiv pianomusik av en duktig musiker som inte borde behöva spela gratis.
Jag tror inte att Júlio Resende behöver spela gratis egentligen. Efter vad jag fått veta är han känd och uppburen i sitt hemland Portugal. Det här handlade väl mera om att plötsligt fick en ingivelse och tänkte något i stil med ”på tisdag vill jag spela i Zagreb”. Kanske hade han också hört att Instituto Camões är ovanligt livaktigt och skickligt skött av Soraia Lourenço här i Zagreb.
I så fall är det ju utmärkt och sympatiskt handlat från både pianist och arrangör.