Kategori: Berättelser ur livet

Sedan längorna från bytiden revs här i kvarteret mitt emot har det gått en tid och gräs har vuxit över det som var, ett stort och yvigt ogräs och hårda, spretiga buskar. För att inte marken ska användas på ”orätt sätt” är den sedan kanske ett år omgärdad med ett högt nätstängsel i metall. Londi och jag går ofta förbi där och jag kikar i dessa dagar av allt högre gräs nyfiket in i den växande djungeln.

Vad rör sig därinne? Ibland är det kråkor som ser ut som moderna dinosaurier för den som låter tanken slira lite på tidsbanden. Insekter förstås, men de är ju små och osynliga på håll. Och säkert möss och kanske råttor också. Vissa dagar – som den här till exempel – stryker ett slags stadstigrar omkring i de nyuppvuxna snåren. Om ni tittar riktigt noga så ser ni kanske två av dem: den gråspräckliga som ligger och väntar, vem vet på vem, eller den smutsvita som smyger på mycket låga ben, vem vet på vad. Detta är en livets teater. Här och där fladdrar en plastpåse. Det knastrar. Solen vilar inte.

Vi är inne i sommaren och den långa tanklösa händelselösheten. Tiden rinner jämn och dagar följer på nätter. Lindarna har blommat över och andra och otydligare dofter ligger i luften. Ja, jag har fortfarande tentor att rätta, betyg att sätta, men det finns mellanrum och inget verkar bråttom. Jag gör det jag gör. Och Londi och jag går dit vi går. Då och då gör jag ett försök att fotografera henne, men varje gång flyttar hon den där speciella hundsjälen hon har någon annanstans. Se här hur perfekt hon är sin egen statist:

Fast nyss imorse fångade jag henne i ett obevakat ögonblick, mitt i en gäspning och då kunde hon inte låta själen fly bort, men i stället låg den dold långt inne i det svarta.

Imorse kom Londi och jag hem med all denna rikedom från Marijans frukt- och grönsaksaffär.

Nu är en underbar tid som höjer mina frukostars fruktsida högt över vinterns äppelskivor. Vi har passerat genom jordgubbs- och körsbärstiden och är nu inne bland den verkliga sommarfrukten: persikor och aprikoser! Ja, det finns fikon också, men dem väntar jag lite med, för de verkar inte vara helt framme än. Och så finns det förstås dinja (melon) och det berodde bara på tyngden i kassen att det inte blev någon idag.

Här vilar en lite matt dagen-efter-stämning över kvarteret, en belåten och loj sådan. Under natten spelades en för Kroatien viktig fotbollsmach någonstans i Brasilien, men ännu mer i baren här snett över parkeringsplatsen. Jag väcktes vid varje mål, men somnade lugnt om varje gång: ”Det här verkar ju gå bra.”

På bilarna hänger trötta kroatiska vimplar slappa. Det har gjort sitt för den här gången, men snart är det dags igen. Tror jag i alla fall.

På vägen genom parken träffar vi Lidija och hennes hundar. Hon är på ett stridslystet humör och skäller i tur och ordning på de olika Balkanfolken: opålitliga, snikna, grymma, ociviliserade… ”Fast montenegriner står vid sitt ord och albaner är också bra.” Jag lyssnar och säger att jag känner trevliga bosnier, kroater och hercegovinier. ”Ni européer är naiva! Här på Balkan vet vi. Fast jag har ju lovat mig att aldrig prata om bosnier och kroater före klockan tolv och idag är det ju Tijelovo, fast när jag är i kyrkan kan jag be om förlåtelse för det.” Lidija himlar med ögonen och skrattar argt och ger mig sedan en kraftig kram. Hon är lite galen, men hennes liv är hårt, så hon är vad jag kallar ”naturligt galen”. Och hon är ironiskt katolsk. ”För vad ska man göra med ett liv som mitt? Något måste man ju ha.” Hon skrattar torrt och himlar med ögonen igen. Jag nickar.

Under förmiddagen gick Londi och jag till min krojačica (sömmerska) på Korčulanska för att hämta en tröja som jag låtit sy om. Jag köper nästan aldrig kläder eller skor, utan jag låter Biba och Mario hålla det jag redan har i trim. Detta inte av fattigdom, utan för att jag blir så uttråkad i kläd- och skoaffärer. Undantaget är då Hrelić, men Hrelić är ju något annat, en teater eller en kyrka för otrogna.

När vi går utmed lekplatsen vid Rapska får jag syn på en blinkande Hitna pomoć-bil, en amulans. Londi stannar upp för att rulla sig i gräset och jag väntar med en blandning av tålamod och otålighet. Så kan vi till sist gå vidare och kort därpå är vi alldeles intill ambulansen. Jag försöker att inte titta åt det hållet, men blicken sugs ändå dit. Varför? Skjutdörren på sidan är öppen och någon lutar sig över någon på en bår. Strax framför ambulansen står en grå taxibil på tvären med en buckla på framdörren och någon meter framför den ligger en knölig skoter med blänkande splitter av glas och metall omkring sig. Jag håller andan och anstränger mig för att skicka tiden bakåt till ögonblicket före kollisionen för att flytta fordonen en decimeter ifrån varandra och göra det skedda oskett. Tankarna snurrar och blicken står stilla men blir bred och får in både ambulansen, taxin och skotern i en bild, en stillbild som jag försöker förvandla och förmildra. Samtidigt tänker jag argt till mig själv: ”Vad glor du på? Dessutom vet du inte alls hur allvarligt det är!” Den inre rösten tvingar mig att gå vidare. Jag zombie-går tvärs över det lilla torget framför Union och Bar Marco Polo. Nej, där finns inga bänkar, så jag travar vidare med Londi efter mig ända tills jag är nästan framme vid Bibas butik. Där sjunker jag ner på ett trappsteg och Londi sätter sig snett nedanför. Vi pustar ut och säger ingenting till någon.