Här vilar en lite matt dagen-efter-stämning över kvarteret, en belåten och loj sådan. Under natten spelades en för Kroatien viktig fotbollsmach någonstans i Brasilien, men ännu mer i baren här snett över parkeringsplatsen. Jag väcktes vid varje mål, men somnade lugnt om varje gång: ”Det här verkar ju gå bra.”
På bilarna hänger trötta kroatiska vimplar slappa. Det har gjort sitt för den här gången, men snart är det dags igen. Tror jag i alla fall.
På vägen genom parken träffar vi Lidija och hennes hundar. Hon är på ett stridslystet humör och skäller i tur och ordning på de olika Balkanfolken: opålitliga, snikna, grymma, ociviliserade… ”Fast montenegriner står vid sitt ord och albaner är också bra.” Jag lyssnar och säger att jag känner trevliga bosnier, kroater och hercegovinier. ”Ni européer är naiva! Här på Balkan vet vi. Fast jag har ju lovat mig att aldrig prata om bosnier och kroater före klockan tolv och idag är det ju Tijelovo, fast när jag är i kyrkan kan jag be om förlåtelse för det.” Lidija himlar med ögonen och skrattar argt och ger mig sedan en kraftig kram. Hon är lite galen, men hennes liv är hårt, så hon är vad jag kallar ”naturligt galen”. Och hon är ironiskt katolsk. ”För vad ska man göra med ett liv som mitt? Något måste man ju ha.” Hon skrattar torrt och himlar med ögonen igen. Jag nickar.
En riktig människa. Att vara ”galen” på ett eller annat sätt, är nog vad som är det viktigaste man kan vara? Hu för att vara ”normal”… är jag bortskämd med livet då, när jag tänker så..?
Vad ska jag säga? Din ”naiva europé” kanske?