Kategori: Berättelser ur livet

Med små variationer går vi nästan varje dag samma rundor, Londi och jag, men gatorna och platserna rör sig med små steg i sina förvandlingscykler, så allt är ändå ständigt nytt och olikt det föregående. Kanske skulle det till och med ibland bli mindre skillnad om vi gick på andra platser i andra länder?

Londi kartlägger ständigt på nytt markens, buskarnas och stolparnas lukter. Om cirklarna, faserna och vågorna i lukternas rike vet jag så gott som ingenting. Jag går där med nästan helt ovetande näsa – fast lindarnas dofter känner jag vid den här tiden på året, det är sant.

Vi går ofta runt en lantlig trädgård i ett hörn av Lopudska. I kanter hittar Londi innehållsrika luktsfärer och jag låter blicken beta inne bland den vackert vanskötta växtligheten: mycket rosor, mycket för mig oidentifierbart bladverk, vinrankor, bananplantor. Och de små tegelbyggnaderna som omger den vilda grönskan förfaller så oändligt sakta. Det är som om de växte inåt mot en kärna, tålmodigt.

Nu när Zagreb är på väg in i sommardvalan börjar eller fortsätter drömmen om Balkan för mig. Klarbären är tunga och djupröda och lutar sig in i övermognad, men just idag är de som godast. De gula små plommonen glimmar bland grenarna på sina träd och än doftar lindarna starkt och bedövande, särskilt under stilla kvällar efter heta dagar. Men snart tar torkan och hettan lindblommorna. I det bosniska huset på hörnet levs ännu det tidlösa lantlivet. Just nu hänger rader av tygpåsar fyllda med lindblommor på tork på klädstrecken.

Under andra årstider är ”pation” full av säckar med valnötter eller stora grytor med kastanjer.

Jag läser just om en familj som i den hetaste sommaren återvänder från exilen till hemtrakterna i Vojvodina. Hönorna pickar i sig korn av majs – kukuruz – på bygatan och barnen springer barfota i lerdammet och ropar till varandra på ungerska. En överdådig bröllopsfest firas – maten, drycken, musiken och svetten flödar. Och jag tänker på att Vojvodina ännu är ett område med många folk, inte bara serber, ungrare, slovaker, rumäner, kroater och rusiner utan också albaner, bunjevacer, goraner, tyskar, bosnier, makedonier och flera till. Och jag känner en stilla glädje när jag minns att Vojvodina består av sägenomspunna provinser som Banat och Batčka. Några rader ur en bok jag läste för länge sedan föresvävar mig vagt. En gammal kvinna sitter på en bänk i ett annat land, kanske Tyskland, och säger ”bei uns in der Batschka…” och sedan något om ”immer wenn der Kukuruz reifte…”. Drömmen om Balkan handlar alltid om inlandet, om torka och hetta och ett slags enkelt överdåd.

Dag för dag steg värmen och nätterna släppte den senare och senare ifrån sig tills det plötsligt blev ett brott i alltsammans någon gång igår på eftermiddagen. En ryckig våldsam vind slet i buskar och träd och i ett nu var luften full av ett torrt regn av lindblommor som kröp in i ögon och näsa och innanför kläderna. Nysande störtade Londi och jag hemåt. Just när vi nådde porten föll de första dropparna av det riktiga regnet. När vi kom in stängde jag fönstren även om värmen låg tjock inne i rummen. Blixtarna skar genom himlen, det dånade och med ens var det mörkt. Vinden piskade genom parken och kastade upp lösa sopor ur soptunnorna vid parkeringsplatsen. Människorna flydde böjda in mot närmaste öppning.

I mitt huvud spelades fragment ur en makedonsk film jag såg för många år sedan: ”Innan regnet faller” (Pred doždot) heter den. Jag mindes en pojke i ett mörkt rum, torra heta bergslandskap och så de första tunga dropparna mot marken, när regnet slutligen kom.

På försök öppnade jag sovrumsfönstret (balkongrummets fönster vågade jag mig inte på) ut mot det gråa hav som var himlen. Träden böjde sig och vajade hit och dit som sjögräs under vattnet.

Jag höll hårt i fönstret, så att det inte skulle ryckas loss, medan jag stirrade ut i det vilda.

Gårkvällen var som ett hav med våg efter våg som rullade in. Den första vågen var Babylon Café som blev minst lika babyloniskt som förra gången. Nästa våg var fado. Vi rann iväg genom det varma mörkret, ut längs gatorna ner till Bar Sova (Uggla) där Instituto Camões eller rättare sagt Soraia bjöd in till en fadokväll med Rui Oliveira.

Här kan ni lyssna.

Och här är en dålig men autentisk bild från kvällen.

Berusade, men av sångerna än av vinet, gav vi oss sedan ut i Zagrebnatten igen, nu upp mot Strossmayerovo šetalište, där det spelades klezmermusik på den lilla scenen i hörnet. Tredje vågen.

≈≈≈°°≈≈≈°°≈≈≈°°≈≈≈ kunde jag också säga.

Det är den tiden när jag plockar klarbär (det är ett stort körsbärsår i år) under varje morgonrunda med Londi. På dagen är det för svettigt och på natten syns inte bären. Ute står luften stilla och dagarna växer sig allt större. På fakulteten har det mesta blivit till solfjädrar: papper, texthäften, mappar och väskor. Tankarna går till citroner och kallvatten.

Nätterna blir alltmer lindomtöcknande. De vidöppna lindblommorna strömmar över och ger det starkaste rus, starkare än alla rusdrycker och annat som finns att berusa sig med.

Nyss satt jag här under Kula Lotrščak och luktade på de långsamma nattvindarna.