Med små variationer går vi nästan varje dag samma rundor, Londi och jag, men gatorna och platserna rör sig med små steg i sina förvandlingscykler, så allt är ändå ständigt nytt och olikt det föregående. Kanske skulle det till och med ibland bli mindre skillnad om vi gick på andra platser i andra länder?
Londi kartlägger ständigt på nytt markens, buskarnas och stolparnas lukter. Om cirklarna, faserna och vågorna i lukternas rike vet jag så gott som ingenting. Jag går där med nästan helt ovetande näsa – fast lindarnas dofter känner jag vid den här tiden på året, det är sant.
Vi går ofta runt en lantlig trädgård i ett hörn av Lopudska. I kanter hittar Londi innehållsrika luktsfärer och jag låter blicken beta inne bland den vackert vanskötta växtligheten: mycket rosor, mycket för mig oidentifierbart bladverk, vinrankor, bananplantor. Och de små tegelbyggnaderna som omger den vilda grönskan förfaller så oändligt sakta. Det är som om de växte inåt mot en kärna, tålmodigt.
Ja, växter har den egenheten.
Det är precis som att när de släpps fria från människans tuktande, riktigt sträcker på sig och sätter igång med en iver som skulle göra vilken oordentlig trädgårdsmästare som helst glad. Vad de andra trädgårdsmästarna tänker, har jag ingen aning om… Månne ”Tukta!” kanske?
Ännu frodigare blir det när bananplantorna vecklas upp på allvar. Än så länge smyger de bara.
Minns en liten bananplanta. Den ”tuktades” ner till en dryg meter, och bar ändå underbar frukt. Märkligt.
Sen förundras jag över flädern som växer hejvilt i Skåne. Jag får inte ihop det; det kräver en del funderande. Funderande över odling och försörjning för miljarder… smygeriet är nog fortfarande en hemlighet. Och det är lite märkligt ändå…