Dag för dag steg värmen och nätterna släppte den senare och senare ifrån sig tills det plötsligt blev ett brott i alltsammans någon gång igår på eftermiddagen. En ryckig våldsam vind slet i buskar och träd och i ett nu var luften full av ett torrt regn av lindblommor som kröp in i ögon och näsa och innanför kläderna. Nysande störtade Londi och jag hemåt. Just när vi nådde porten föll de första dropparna av det riktiga regnet. När vi kom in stängde jag fönstren även om värmen låg tjock inne i rummen. Blixtarna skar genom himlen, det dånade och med ens var det mörkt. Vinden piskade genom parken och kastade upp lösa sopor ur soptunnorna vid parkeringsplatsen. Människorna flydde böjda in mot närmaste öppning.
I mitt huvud spelades fragment ur en makedonsk film jag såg för många år sedan: ”Innan regnet faller” (Pred doždot) heter den. Jag mindes en pojke i ett mörkt rum, torra heta bergslandskap och så de första tunga dropparna mot marken, när regnet slutligen kom.
På försök öppnade jag sovrumsfönstret (balkongrummets fönster vågade jag mig inte på) ut mot det gråa hav som var himlen. Träden böjde sig och vajade hit och dit som sjögräs under vattnet.
Jag höll hårt i fönstret, så att det inte skulle ryckas loss, medan jag stirrade ut i det vilda.
Jag rikigt känner allvaret i makterna utanför vår kontroll.
De va bra !
Tack för era kommentarer, Vanja och Mamma! Idag är det hett och klibbigt igen.