Osakliga kommentarer till Roy Anderssons duvfilm

Idag avslutas den stora internationella filmfestivalen här i Zagreb och igår såg jag min enda film i festivalen. Veckan som gick var helt enkelt för kompakt med arbete och nöjen, så det fanns bara plats för en film. Jag valde att se Roy Anderssons film En duva satt på en gren och funderade på tillvaron och jag såg den i bästa sällskap.

Vi satt i Kino Europas stora salong och allting började med en minst halvtimmelång prisutdelning (Roy Andressons film var utanför tävlingen), som länge var charmfull men som till slut blev just lite lång.

bild kopia 2

Så blev det då dags för filmen.

Några, kanske tre saker gjorde ett speciellt intryck på mig. ”Genomsnittsbilden”: De långa smutsgråa korridorerna, de skrämmande trista möblerna och överkasten, klädernas kräks- eller snorfärg och ansiktenas osköna lite upplösta blekhet. Denna grådaskiga solkighet blev nästan till ett rus för mig. Ja, och så har ju Janica lärt mig något om de långa segdragna tagningarna (hon beskriver dem nog inte just så, men hon har fäst min uppmärksamhet på dem), så jag tittade extra på detta fenomen och såg att den i filmer annars oftast linjärt skildrade tiden fick en axel i djupled och blev större, den blev yta i stället för linje. Eller blev den kanske till och med rymd någon gång ibland?

Den andra saken – eller kanske den tredje? – var den dimension som en av huvudskådespelarna gav filmen genom sitt gnällbältesspråk. Genom Christine som är en skicklig imitatör (imitatris?) vet jag en del om detta språk. Hon brukar till exempel härma sig själv där hon gick omkring i Eskilstuna i tidiga tonår och yttrade sig om det ena och det andra. När gnällbältesmannen gång på gång sa ”Vi vill ju att folk ska ha roligt. Vi säljer skämtartiklar…” skruvades den gråa slätkammade tristessen till de roligaste och lekfullaste skrattlockar. Ja, Christine satt alltså bredvid mig, så vi blev kanske lite av en terror för dem som satt närmast. Eller så var vi en del av filmen för några. Hur vet man sådant?

Det tredje (nu säger vi att det är så här jag räknar) var den absurda känsla det gav mig att höra repliker som ”Det var roligt att höra att ni har det bra” strömma ut över Kino Europas stora fullsatta salong med full kraft fem, sex, sju, ja, kanske åtta gånger.

I ”ett obevakat ögonblick” plaskade namnet Rask ut genom filmduken. Men det är en nog annan historia. Och duvan? Jag hörde i alla fall tydligt att den presenterade sig som ”golub” från sin gren.

Kommentera