Kleists grav

Blev plötsligt trött på aktivismen – ja, den syns väl i och för sig mer på andra ställen än just här. Jag känner en sådan leda över mig själv, när jag så där envist intar en ståndpunkt. Nej, missförstå mig nu inte: jag tycker det jag tycker, alltså att regeringen har fattat ett oklokt och destruktivt beslut om svenskundervisningen i världen, men jag är trött på att höra mig själv säga saker om detta. Så nu vill jag visa en akvarell ur Ein weites Land. Den föreställer – eller säger sig föreställa för detta är en vag bild – Kleists grav vid Dreilinden vid Wannsee.

bild

Här, alldeles invid vattnet, begick Heinrich von Kleist och Henriette Vogel ett gemensamt självmord. Man tror att det var för att hon led av en obotligt sjukdom. Theodor Fontane skriver i Wanderungen durch die Mark Brandenburg (i bandet Fünf Schlösser) om vägen till graven från en hållplats vid Grunewaldbahn, om människor som gör ett besök vid graven till ett slags söndagsnöje. Fontane skojar med ”pilgrimerna” på ett lätt och mycket fontaneaktigt sätt. Här – för den som kan tyska.

4 kommentarer till “Kleists grav”

  1. Tack Bengt, där ser man.

    Här ett brant Kleist-citat ur gömmorna:

    ”Da ging ich, in mich gekehrt, durch das gewölbte Tor, sinnend zurück in die Stadt. Warum, dachte ich, sinkt wohl das Gewölbe nicht ein, da es doch keine Stütze hat? Es steht, antwortete ich, weil alle Steine auf einmal einstürzen wollen – und ich zog aus diesem Gedanken einen unbeschreiblich erquickenden Trost, der mir bis zu dem entscheidenden Augenblicke immer mit der Hoffnung zur Seite stand, daß auch ich mich halten würde, wenn alles mich sinken läßt.”

  2. Får jag vara litet frivol (som vanligt, fast med allvarlig underton):

    En droppe droppad i livets älv
    har ingen kraft att flyta själv
    Det ställs ett krav på varenda droppe:
    Hjälp till att hålla de andra oppe!

    (Citerat ur minnet från Tage D.)

Kommentarer är stängda.