Författare: Bodil Z

Wolfgang Borchert: Brödet

Bodil Z 14 kommentarer

![Borchert](/wp-content/Borchert.jpg @alignleft)Nyss gjorde jag en märklig upptäckt – undrar om det verkligen stämmer – Wolfgang Borcherts texter är inte översatta till svenska (detta enligt någon form av informationsavdelning på KB). Borchert dog vid 26 års ålder, inte i andra världskriget men väl av det (1947). Han hann inte skriva så mycket, men hans texter hör till världens främsta pacifistiska dokument. Ni kan läsa mer om honom här.

Jag har nu i all hast valt att översätta ”Das Brot”, en mycket kort berättelse om hunger. Översättningen behöver nog en slipning till – kanske vill någon läsare hjälpa till…

Brödet

Plötsligt vaknade hon. Klockan var halv tre. Hon funderade på varför hon vaknat. Jaha! I köket hade någon stött emot en stol. Hon lyssnade inåt köket. Det var tyst. Det var för tyst och när hon lät handen glida över sängen bredvid, märkte hon att den var tom. Det var det som hade gjort att det var så alldeles särskilt tyst, hans andetag hördes inte. Hon steg upp och trevade sig genom den mörka lägenheten mot köket. I köket möttes de. Klockan var halv tre. Hon såg något vitt stå vid köksskåpet. Hon tände. De stod mitt emot varandra i nattkläder. På natten. Klockan halv tre. I köket.

På köksbordet stod brödfatet. Hon såg att han hade skurit upp bröd åt sig. Kniven låg ännu bredvid fatet. Och på duken låg det smulor. När de gick till sängs på kvällen, skakade hon alltid av bordsduken. Varje kväll. Men nu låg det smulor på duken. Och kniven låg där. Hon kände hur kylan från golvplattorna långsamt kröp upp i henne. Och hon tittade från fatet.

”Jag tänkte att det var något här”, sade han och såg sig omkring i köket.

”Jag hörde också något”, svarade hon och tänkte att han såg rätt gammal ut så där i nattskjorta på natten. Lika gammal som han var. Sextiotre. På dagen såg han yngre ut ibland. Hon ser rätt gammal ut, tänkte han, i nattlinne ser hon ganska gammal ut. Men det beror kanske på håret. Det är det som med ens gör henne så gammal.

”Du borde ha tagit på dig skor. Barfota på stengolvet. Du kan bli förkyld.”

Hon såg inte på honom, eftersom hon inte stod ut med att han ljög. Att han ljög nu när de varit gifta i trettionio år.

”Jag tänkte att det var något här”, sade han en gång till och tittade planlöst från ett hörn till ett annat, ”jag hörde något här. Då tänkte jag att det var något här.”

”Jag hörde också något. Men det var nog inget.” Hon tog bort fatet från bordet och borstade smulorna från duken.

”Nej, det var nog inget”, upprepade han osäkert.

Hon försökte hjälpa honom. ”Det var nog något där ute. Kom och lägg dig nu. Du blir bara förkyld här. På det kalla golvet.”

Han såg mot fönstret. ”Ja, det måste ha varit något där ute. Jag tänkte att det var något här.”

Hon lyfte handen mot ljusknappen. Jag måste släcka nu, annars tittar jag bara efter fatet, tänkte hon. Jag får inte titta efter fatet. ”Kom nu”, sade hon och släckte, ”det var nog något där ute. Takrännan slår alltid mot väggen när det blåser. Det var säkert takrännan. När det blåser skramlar den alltid.”

De trevade sig genom den mörka korridoren till sovrummet. Deras bara fötter daskade mot golvet.

”Ja, det blåser”, sade han. ”Det har blåst hela natten.”

När de låg i sängen sade hon: ”Ja, det har blåst hela natten. Det var nog takrännan.”

”Ja, jag tänkte att det var något i köket. Det var väl takrännan.” Han sade det som om han redan var på väg att somna.

Men hon märkte, hur oäkta hans röst lät när han ljög. ”Det är kallt”, sade hon och gäspade, ”jag kryper ner under täcket. God natt.”

”Natt”, svarade han och fortsatte: ”ja, det är rätt kallt.”

Sedan blev det tyst. Efter en stund hörde hon att han tuggade tyst och försiktigt. Hon andades avsiktligt djupt och jämnt, så att han inte skulle märka att hon fortfarande var vaken. Men hans tuggande var så regelbundet att hon så småningom somnade av det.

När han kom hem nästa kväll, lade hon fyra brödskivor på hans tallrik. Annars hade han bara fått tre.

”Du kan gärna äta fyra”, sade hon och gick ifrån lampskenet. ”Jag tål inte riktigt det här brödet. Du kan äta en skiva till. Jag tål det inte riktigt.”

Hon såg att han böjde sig djupt ner över tallriken. Han tittade inte upp. I det ögonblicket tyckte hon synd om honom.

”Du kan inte bara äta två skivor” sade han med blicken mot tallriken.

”Jo. På kvällen kan jag inte äta så mycket bröd. Ät du. Ät.”

Först efter en stund satte hon sig under lampan igen.

Historien om Anton och Elisabeth

Bodil Z

Det händer – om än inte särskilt ofta – att jag ser ett TV-program som sedan blir kvar i huvudet på mig:

Ett gammalt par sitter i en brun soffa, rakryggade, en liten bit ifrån varandra. Några inramade fotografier hänger på väggen ovanför deras huvuden. En reporter man inte ser finns också någonstans i rummet. Rösterna försvinner i ett knastrande, men efter någon minut är ljudet tillbaka.

![Wallis](/wp-content/35264.jpg @alignleft)Anton föddes som nummer tolv i en syskonskara på fjorton i en av de slutnaste dalarna i Wallis någon gång i mitten av trettiotalet. När föräldrarna blev gamla tog den förstfödde över gården. Syskonen fick söka sitt levebröd på annat håll. När Anton var arton lämnade han sin dal och reste till Afrika, till Rhodesia. Han fick nästan genast anställning på ett stort plantage långt bortom städer och byar. Snart talade han flytande engelska och han fick en del vänner bland lantarbetarna, men någonstans fanns hemlängtan. Han skrev ett brev till en av bröderna därhemma, ett brev med ett utkast till en äktenskapsannons. Brodern satte in annonsen i lokalbladet och någon månad senare fick Anton ett brev. Brevet var skrivet av Elisabeth, en ung flicka från Wallis, från en dal där Anton aldrig varit. Anton och Elisabeth skrev brev efter brev till varandra, skickade bilder och när ett år hade gått förlovade de sig per post.![Zimbabwe](/wp-content/296070.jpg @alignright) Efter ännu ett år tog Elisabeth farväl av sina föräldrar och reste till Rhodesia; hon hade arbetat ihop pengarna till biljetten på en fabrik i Brig, nere i den stora dalen. De gifte sig på en tysk missionsstation. Elisabeth fick också arbete på plantaget. De arbetade hårt och efter några år kunde de köpa sig en egen gård. Sedan kom barnen, en flicka och tre pojkar. Barnen växte upp. Rhodesia blev Zimbabwe. Först såg detta inte ut att innebära någon förändring i familjen Gerbers liv. Mugabe sa att svarta och vita skulle gå sida vid sida. Ett par år förflöt och sedan gick allt mycket fort. Anton och Elisabeth jagades från sin gård och tvingades lämna landet.

TV-kameran är riktad mot Anton där han sitter i den bruna soffan. Han kliar sig i huvudet och säger: – Jo, visst längtar jag tillbaka, vi hade ju tänkt stanna där. Kameran glider längs soffkanten över till Elisabeths ansikte. – Jag hade en stor köksträdgård där och fina fruktträd. Hennes händer ligger i knät, plockar lite med en näsduk. Slutbilden visar ett höstligt alplandskap utanför fönstret.

Sigitas Geda

Bodil Z

![Geda](/wp-content/geda.jpg @alignleft)Jag har bläddrat och läst vidare i de små böckerna och häftena med litauisk poesi som jag fick med mig från bokmässan i Göteborg förra året. Idag har jag läst i en liten vacker bok som heter ”Bortom det låsta havet – Poesi från ett litauiskt nittonhundratal”. Jag har valt ut en dikt av Sigitas Geda. I förordet till boken, som är skrivet av Vytautas Rubavicius, kan man bland annat läsa det här om Geda:

Det drastiska bildspråket, den medvetna poetiseringen av hemlandets natur, symbolrikedomen och de många allusionerna till litauisk kultur, de fria ordsekvenserna, klangerna, ovanliga för den litauiska poesin – alla dessa inslag provocerade fram moteld från kritiken. Men när den försökte fånga in Gedas poetiska stil stötte kritiken på patrull, och det blev knappast lättare av att Geda själv genomgick hastiga förvandlingar. Element av gammal fransk poesi dök upp i dikterna, och senare – intonationer och bilder från sumerisk, arkadisk och biblisk mytologi. Han var den förste som lyckades förmedla den äldre kinesiska och japanska poesins skönhet, och han aktualiserade den poetroll som dessa traditioner format. Vänskap, melankoli, vin – traditionella teman i den äldre orientaliska poesin – fördes in i strömmen av litauiska mytologiska och kulturella bilder. Det är som om poeten ville fånga själva metamorfosens ögonblick, försöka förstå livets alla skepnader, gripa den gemensamma kärna i alla kulturer som gör det möjligt för honom att sammanfoga bilder från olika tider och erfarenheter, och uppleva dessa som en gemensam zon. Nyligen har Geda uppvisat ytterligare en sådan ”metamorfos” – i ”Rekonstruktion av Babylon” (1994) skapar han en poesi av de litauiska shamanernas språk som ger dialekterna och vardagsspråket en magisk innebörd. Det är en förbluffande kreativ poet, ständigt föränderlig och omöjlig att egentligen beskriva. Samtidigt är han en av poesins skarpaste analytiker, och besitter en sällsynt förmåga att känna och lyfta fram såväl det vetenskapliga som det vardagliga tänkandets klichéer.

Här är nu den lilla svindlande dikten av Geda:

Basho, höst i en japansk by

I samma ögonblick
som den 98-åriga
kråkan
sätter sig
på den lövlösa
grenen –
börjar hösten
i världsalltet

Läs mer om det litauiska poesiprogrammet för årets bokmässa här.

Bläckhornet i sexualsystemet

Bodil Z 6 kommentarer

Dags för lite Klara Johanson igen:

![KJ](/wp-content/PICT0/PICT0866.jpg @alignleft)”Charlotte Perkins Gilman, stor formuleringskonstnär, har betecknat den nutida civiliserade mänskligheten som ’oversexed’.” Denna mening inleder det korta kapitlet ”Sexualsystemet” i boken ”Kritik”. Större delen av detta kapitel handlar om Klara Johansons inköp av ett bläckhorn. Jag återger hela bläckhornsepisoden här, eftersom den är så mördande komisk:

Jag önskar exempelvis ett kristallbläckhorn och framställer naivt i en förnämligare pappershandel min begäran att få se några prov på denna vara. Av så obestämda uppgifter föranledes ingen åtgärd. Expediten ser på mig kallt och otåligt och frågar:

Ska det vara till en dam eller en herre?

Naturligtvis rycker jag smärtsamt till vid denna skamlösa inblandning i mina hjärteangelägenheter, men man har sagt mig att en kund i Stockholm bör vara ödmjuk, och jag svarar utan att röja mitt själstillstånd:

Till ingendera delen utan till en bättre person.

Expeditens ögon blir, om sådant är görligt, än uttryckslösare. Han (eller hon, ty vad angår mig varelsens kön?) låter mitt yttrande passera som en hostning och börjar demonstrera sina sexuella bläckhorn. Min snabba intelligens genomskådar inom tio minuter att könsdifferentieringen står i samband med formatet.

Därmed är saken dock inte uppklarad, och jag undrar intresserad:

Går det mindre bläck åt för damer än för herrar?

En tom snedblick från expediten och ett något indirekt svar:

Stora bläckhorn får inte plats på damskrivbord.

Så fick jag då på köpet en fängslande upplysning om skrivbordens könskaraktärer, och jag lyckönskar mig till min oförsagda vetgirighet.

Greifswald, DDR 1981-82 – en introduktion

Bodil Z 28 kommentarer

Under läsåret 1981-82 var jag svensk lektor vid universitetet i Greifswald, i det som då var DDR. Jag planerar att under året som kommer publicera utdrag ur mina dagboksanteckningar från denna tid. I genomsnitt kommer det att bli fråga om två-tre dagar i månaden fram till maj eller juni nästa år. Här kommer nu en liten introduktion eller bakgrundsmålning till det hela:

![Markt](/wp-content/180pxGreifswaldmarktplatzmarie.jpg @alignleft)Idag är Greifswald en vacker och charmfull småstad, byggnadsstilen är densamma som i andra nordtyska städer med hanseatiskt förflutet och stadens centrum är fullt av liv och rörelse. Man får anstränga sig om man vill hitta spår från DDR-tiden; till och med de gråtrista hyreskasernerna i Schönwalde ser efter renoveringen ljusare och gladare ut. Och ett vänligt bemötande i affärer och restauranger utgör inte längre något undantag.

![damals](/wp-content/180pxHGW_1989_1.jpg @alignleft)Vid min ankomst dit i september 1981 var stadsbilden en helt annan: grå och sliten låg staden där och under det år jag tillbringade där revs en stor del av de äldre husen i stadskärnan undan för undan. Och Schönwalde, ”min” stadsdel, bestod av rader av grå hyreshus som egentligen bara gick att skilja från varandra genom husnumren.

Jag hade fått mitt utlandslektorat vid Greifswalds universitet genom Svenska Institutets förmedling. Institutionen som jag kom att tjänstgöra vid bar namnet ”Sektion für Nordeuropawissenschaften” och där undervisades i nordiska språk, finska och engelska. Andra undervisningsämnen var de nordiska ländernas litteraturhistoria, historia, ekonomi och politik. Obligatoriskt för alla studenter var ryska och marxism-leninism.

All personal som jag kom i kontakt med var med undantag för den norske utlandslektorn lojal med DDR-systemet eller låtsades åtminstone vara det. Vid institutionen kom jag egentligen bara i närmare beröring med språklärarna som tex Kamrath(svenska), Broby-Ilg(danska), och Prüsse(norska). Den stora rent politiska delen av personalen var det inte meningen att jag skulle veta något om, förstod jag så småningom.

Bara på omvägar och i väldigt liten omfattning fick jag veta något alls om de politiska ämnena som det undervisades i. Det fanns tex en föreläsningsserie med namnet ”Grundprobleme des antiimperialistischen Kampfes der Völker Nordeuropas”. Jag råkade en gång av en tillfällighet få syn på det här namnet och frågade då en kollega vad det var för en kurs. Men jag fick inget svar på min fråga. Först efter ”Wende” har jag fått reda på att kursinnehållet var ”det permanenta politiska, ekonomiska och ideologiska kristillståndet” i de nordiska länderna. En annan föreläsningsserie, eller om det bara rörde sig om en enskild föreläsning, som jag först har fått veta någonting om efter 1989 är ”Geheimnisschutz und Schutzrechtspolitik”. En tungt vägande orsak till att varken Jan Knutsen (den norske utlandslektorn) eller jag fick veta någonting alls om den här föreläsningen var att vi själva utgjorde en del av innehållet i den i vår egenskap av representanter för ”den statsmonopolistiska kapitalismen”.

Min huvuduppgift vid institutionen var att leda kurser i översättning och muntlig språkfärdighet. Någon realia var det inte meningen att jag överhuvudtaget skulle ta upp. Visserligen sas detta inte tydligt och klart från början men så småningom lät man mig på olika sätt förstå detta. Genom hemliga samtal fick jag också veta att studenterna vid höstterminens början hade blivit informerade om att ”lärarna från kapitalismen bara sysslar med propaganda när de talar om sina hemländer”.

För att alls komma i fråga som student vid institutionen räckte det inte med språkbegåvning eller andra kunskaps- och färdighetsmeriter, utan man måste också vara politiskt pålitlig på grund av kommande eventuella resemöjligheter till de nordiska länderna. Därför undersöktes varje blivande students politiska inställning och förflutna minutiöst och många välmeriterade sökande släpptes aldrig in. Endast en mycket liten grupp ”politiskt opålitliga” lyckades, genom att dölja sin verkliga ståndpunkt när det gällde politik, få studieplatser.

Studenternas förhållande till utlandslektorerna var också strängt reglerat: Det var förbjudet att ha någon kontakt utanför undervisningen (kontakter med teologistudenter var för övrigt också förbjudna) och studenterna fick inte lämna ut sina privatadresser. Dessutom fanns det i varje undervisningsgrupp studenter som också hade i uppgift att övervaka medstudenters och lärares politiska inställning och att rapportera allt ”misstänkt” till säkerhetspolisen.

Institutionsbiblioteket var alltid låst och endast lärarna och vissa speciellt betrodda studenter hade nyckel dit. Varken Jan Knutsen eller jag hade naturligtvis någon.

I undervisningen var det tillåtet för studenterna att läsa tidningar från tex Sverige, men det var strängt förbjudet att ta med sig tidningarna och läsa dem enskilt någon annanstans. De enda tidningar som var undantagna från den här regeln var ”Norrskensflamman”, ”Morning Star” och liknande publikationer. Dessa fick läsas överallt och av alla.

Som utlänning (från Väst) kom jag att isoleras och detta gjorde naturligtvis mitt arbete svårt och mitt liv tidvis väldigt tungt. Under min tid i Greifswald förde jag, för att inte helt förlora perspektivet, en noggrann dagbok.

Den första dagboksanteckningen kommer här under pausträdet den 22.9.