Författare: Bodil Z

I gårdagens SvD hittade jag en intressant liten notis i kulturdelen:

”Jag tror att demokrati finns i Väst, därför att Väst har haft romanen. Och despotin härskar i Österlandet, därför att där har man haft poesi.”

Sorour Kasmai, iransk författare, berättar för International Herald Tribune att hon tror att romanen utvecklar den demokratiska fantasin, genom att erbjuda många olika vägar, olika öden, under det att poesin är despotisk.

Läs artikeln i International Herald Tribune här. Tyvärr framgår Kasmais utgångspunkter och tankevägar inte där, men vi kan ju ändå fundera vidare över om det möjligen kan ligga något i detta drastiska påstående…

Just nu läser jag ”La Mandragola” av Niccolò Machiavelli. ”Mandragola” betyder alruna – ni vet den där märkliga växten, vars rot liknar en människokropp. Alrunan har ofta trotts besitta övernaturliga egenskaper och också i denna komedi är den förbunden med magi.

”La Mandragola” är historien om en man, Callimaco, som förälskar sig i en gift kvinna, Lucrezia. För att få bli hennes älskare smider han en sinnrik plan. Till saken hör att det äkta paret är barnlöst och intensivt längtar efter ett barn, en arvinge. Callimaco tar hjälp av en god vän och tillsammans spinner de samman följande fantasirika historia:För att bli gravid måste kvinnan äta ett extrakt gjort på alruna, men den förste man som älskar med henne kommer att dö inom ett visst antal dagar. Historien presenteras för Messer Nicia, den äkta mannen, och han gillar allt utom detta med att mannen ska dö. Callimaco och vännen förklarar då att man måste hitta en annan man som får bli till ett slags "sköld" för Nicia, en man som tillbringar första natten med Lucrezia. Kanske anar ni nu redan fortsättningen – här kan den som har lust läsa en sammanfattning av komedin.

Jag har valt ut några av höjdpunkterna i Callimacos repliker i andra aktens sjätte scen: Här följer de först i sin ursprungliga lydelse och sedan i min översättning:

Callimaco: Voi avete a intendere questo, che non è cosa più certa a ingravidare una donna che darli bere una pozione fatta di mandragola.

(Callimaco: Ni ska veta att det inte finns något säkrare sätt att göra en kvinna gravid än med hjälp av en dekokt av alruna.)

Callimaco: E’ bisogna ora pensare a questo: che quello uomo che ha prima fare seco, presa che l´ha cotesta pozione, muore infra otto giorni.

(Callimaco: Och det här måste betänkas: den man som först kommer i beröring med henne, sedan hon intagit dekokten, kommer att dö inom åtta dagar.)

Callimaco: Fare dormire subito con lei un altro che tiri, standosi seco una notte, a sé tutta quella infezione della mandragola. Dipoi vi iacerete voi senza periculo.

(Callimaco: Låt en annan man tillbringa en natt med henne, så drar han till sig alrunans gift. Sedan kan ni lägga er där utan risk.)

Eftersom jag själv egentligen inte mer än snuddat vid Benedetto Croces tankevärld, så är det verkligen bara Klara Johanson som talar här – jag kan inte lägga till något eller nyansera något mer än i så fall helt på känn. I ”Det rika stärbhuset” ägnar hon ett relativt långt kapitel åt Croce (för övrigt är han generationskamrat till Klara Johanson) – ”Benedetto Croce – en ovetenskaplig introduktion” (1930). Efter ett kort bakgrundsmålande av filosofiska riktningar i Sverige under olika tider låter hon Croce stiga in på scenen:

Det ljuder osannolikt: för trettio år sedan begyntes i en av svenskar mycket frekventerad ända av Europa en stor tankerevolution, om vilken inget rykte nådde våra breddgrader, och den gav upphov till en vittspridd filosofisk renässans, av vilken vi lever så oberörda som om vi vore en förolyckad expedition på ett isflak vid polen. Landet heter Italien och revolutionsledaren heter Benedetto Croce.

Jag försöker här vaska fram en kärna av Klara Johansons presentation och fortsätter med att citera ett textställe ett par sidor längre fram i kapitlet som tar upp något om Croces förhållande till Hegel:

Han besatt redan i grundlinjerna sin egen filosofi och hade offentliggjort såväl sin stora ”Estetica” som sitt första utkast till logik när han försänkte sig i det intima Hegelstudium som närmast resulterade i uppgörelsen ”Ciò che è vivo e ciò che è morto della filosofia di Hegel”. Tvärs genom trassligt komponerade böcker och bisarra formler och ohållbar systemarkitektur letade han fram ”den siste store tänkarens” grundproblem och egentliga upptäckargärning: bemödandet att utarbeta en filosofisk logik, det vill säga att klargöra den väsensegna metod genom vilken filosofin särskiljer sig från andra verksamhets former och består som självförsörjande vetenskap.

Johanson inleder ett avsnitt om Croces diskussion kring ”det rena begreppet” så här:

Hos Croce rättfärdigas tanken av tanken med strängaste metod, under segrande polemik på alla fronter och ej utan dramatiska överraskningar.

Och fortsätter ett stycke längre fram så här:

Här lämnas inget rum för metafysiken, inte ens tomrum. Liksom det rena begreppet, begreppet om universum, lever endast i perceptionen eller individualomdömet, så äger det universella ingen tillvaro utanför det individuella. Och var skulle det annars hålla hus? Än idag spökar hos filosofer såväl som bland den övriga mänskligheten de urgamla föreställningarna om en urgrund som spyr ut fenomen, om en otänkbar verklighet, om en ovetbar sanning. Dessa mytologiska hägringar vid tankens synrand har Croce effektivare än någon före honom sopat bort. Hans filosofi kunde bära ett motto ur Goethes uppläxning av ”filistrar” som resignerade inför omöjligheten att nå in till naturens förmenta kärna:

Natur har weder Kern
Noch Schale,
Alles ist sie mit einem Male

Men diktaren-forskarens visionärt skådade ”natur” får hos tänkaren en otvetydigare benämning: ande. ”Filosofia dello spirito” betitlar Croce – utan anspråk på patent för firmamärket – sin tankeprocess. Och det har ännu aldrig uppfunnits ett suggestivare namn för verklighetens väsen än detta gängse metaforiska uttryck som innebär liv, rörelse, skapande.

Jag fortsätter nu med att citera tre korta johansonska formuleringar kring Croces idéer som jag tycker känns alldeles speciellt klara (!) och träffsäkra och därför lätta att ta till sig:

Intuition, tanke, vilja, samvete – idel vardagsglosor och vardagsföreställningar. Men ingen har som Croce medelst fina och skarpa distinktioner hyfat dem till klara begrepp, ingen har som han undersökt deras inbördes relationer och växelverkan.

Hegels mäktiga halvgångna ansats till en ny och högre heraklitism har sålunda Croce, med övervinnande av metafysiska störningar och grundkorrigering av föregångarens metod, lyckats fullfölja till konsekvenser som än så länge synes de yttersta.

Sanning, om det så bara vore den att två gånger två gör fyra, låter sig inte meddelas utom åt den som frivilligt reproducerar den i sig.

Och så här något om Croces ”oakademiska uppfattning av tänkaryrket”:

De verkliga problemen känner man igen på att de låter sig lösas: de uppstår och formuleras i samma mån som tanken arbetar med att besvara dem. Inga ”yttersta” frågor utan tvärtom de närmaste, de ur nuet-historien uppsprungna, sätter filosoferandet i gång. Endast i sin behandling av brännande specialproblem har de filosofiska mästarna frambragt något beståndande eller rättare sagt något fruktbart.

Jag slutar den här lilla titten in i Klara Johansons Croceintroduktion med några rader om Croces tidskrift ”La Critica”:

Det är djupt karakteristiskt att Croce i gryningen av sin filosofkarriär grundade en tidskrift ”för litteratur, historia och filosofi”. Det unika organet ”La Critica”, som nu upplever sin tjugoåttonde årgång, rymmer lejonparten av hans författarskap, vilket på detta forum rör sig obesvärat allt eftersom anden och stunden bjuder, från avhandlingen och essän till entrefilén och aforismen. Det är där man träffar honom intimast; flertalet av hans böcker utgör helt eller delvis omtryck av dessa tidskriftsartiklar, och själva ”systemet” inordnar sig som ett led i det fortlöpande tankeverket. I ”La Critica” har Croce skapat sig sin kateder: tack vare ärvd förmögenhet har han aldrig behövt söka ämbete eller ens förspilla sin ungdom på akademiska examina.

Snart är det dags för bokmässan i Göteborg igen (29.9-2.10). I år är det litauisk litteratur som står i centrum och i någon mån också litteratur från de båda andra baltstaterna. Förra året besökte jag den litauiska montern och samlade på mig lite småskrifter bland annat ”De försvunna texterna” av Herkus Kunčius som jag skrivit om här tidigare. En annan liten bok jag fick med mig från förra årets bokmässa är diktsamlingen ”Gudaben” av Eugenijus Ališanka. Jag skriver av den dikt som i svensk översättning bär namnet ”essä om den litauiska litteraturen” till er som läser det här:

essä om den litauiska litteraturen

alltmer sällan orkar jag svara på frågan varför jag skriver

ibland tror jag: för att kunna skriva

ibland ser jag ljuset

allt mindre intresserar jag mig för poesi (för att inte tala om prosa)

ibland tror jag: jag är på andra sidan av denna ofrivilliga ordlek

allt oftare tvingar jag mig själv att vara bland litauiska poeter

ibland är de innerliga och smärtfyllda som rysk poesi

ibland fulla och aggressiva som rap

ibland är de frånvarande som jag

allt blygsammare tänker jag på den litauiska poesin

ibland kommer jag bara ihåg enstaka namn: vytautas alfonsas sigitas

ibland säger jag: poesin skulle kunna lära ut konsten men inte livet

ibland frågar jag: oroar livet poesin lika mycket som det oroade celan

ibland tiger jag: denna okunnighet kommer att störta mig i olycka