Romanen och demokratin

I gårdagens SvD hittade jag en intressant liten notis i kulturdelen:

![Cervantes](/wp-content/donquich_01.gif @alignleft)![Khayyam](/wp-content/omar_hayam.jpg @alignright)”Jag tror att demokrati finns i Väst, därför att Väst har haft romanen. Och despotin härskar i Österlandet, därför att där har man haft poesi.”

Sorour Kasmai, iransk författare, berättar för International Herald Tribune att hon tror att romanen utvecklar den demokratiska fantasin, genom att erbjuda många olika vägar, olika öden, under det att poesin är despotisk.

Läs artikeln i International Herald Tribune här. Tyvärr framgår Kasmais utgångspunkter och tankevägar inte där, men vi kan ju ändå fundera vidare över om det möjligen kan ligga något i detta drastiska påstående…

17 tankar om “Romanen och demokratin

  1. Hörde något liknande för några år sedan. I väst har vi demokrati för att renässansen (och den egentliga romanen) aldrig stod att stoppa här. Öst blev kvar i medeltiden, där poesin beskriver den enskildes upplevelser, men där man aldrig på ett folkligt plan kunnat lösgöra sig från de urgamla tankemönstren. Så föklarades de enorma svårigheter man har i österlandet med att släppa fram utvecklande idéer. De ligger kanske något i denna syn.

  2. Jag är nog på sätt och vis böjd att tänka att romanens mångfasetterade väsen kan ha något med demokratins framväxande att göra. Å andra sidan värjer jag mig emot att poesin skulle var sammanlänkbar med despotism…

  3. Det här tål att tänka på. Demokrati är ju inte bara ett statsskick, det är en mentalitet. Jag har läst artikeln i Herald Trib och är frestad att hålla med om den första halvan av hennes påstående, om att det finns ett samband mellan romaner och ett sätt att tänka (sekulariserat, individualistiskt) som går ihop med demokrati och kanske är en förutsättning för det. Men den andra halvan? Och finns det verkligen inga romaner i Öst?

  4. Jag kan inte låta bli att associera till det här, som kanske intresserar någon: romanen verkar ha fötts en gång tidigare, för två tusen år sedan, under hellenismen och i sekulariserade kretsar i Rom. Kanske finns det ett samband mellan en viss, världslig, mentalitet och romaner?

    [Länk till artikel](http://www.agamemnon.se/RomanenRam.html)

  5. Det är väl ytterst tveksamt om poesi alls kan kopplas samman med despotism. Däremot är jag nog böjd att tänka som så, att romanen i sig gör något så radikalt som att göra den enskildes upplevelse av verkligheten, av vedermödor, av politik o.sv. allmängiltig. När man får klart för sig, att man inte är ensam, blir det lättare att organisera sig. Och som vi alla vet – det finns ingen makt i världen som kan stå emot en idé, när tiden för den är inne.
    Om man betänker en författare som Yasar Kemal i Turkiet, som åkte in och ut ur fängelse i regeringens desperata försök att tysta honom, förstår man hur oerhört stark litteraturens kraft är. Kvinnan som sitter i den holländska regeringen och är/var på besök i Sverige nu är dödshotad, för att hon vågar kritisera islams syn på kvinnor i romanform. Salman Rushdie skrev en smått obegriplig bok som ”Satansverserna” och fick omedelbart en fatwah uttalad över sig.
    Romanen åstadkommer uppenbarligen revolutioner inte bara i samhället, utan i människans själ. Poesi kan få människor hänryckta, sorgsna o.s.v., men upplevelsen förblir privat. Därför tillåts ändå poeter verka även i despotiska kulturer.
    Känner en litterärt bevandrad man från Iran. Bad honom nämna tre goda romanförfattare från Iran. Han kom inte på en enda. Däremot rusade omedelbart namnen på flera framstående poeter fram.
    På intet sätt förorsakar poesi despotism, däremot är poesi ”ofarlig” för en despot, eftersom upplevelsen av den ligger på ett personligt plan. Romanen sätter griller i huvudet på folk, anser med all säkerhet varenda despot, eftersom allmängiltigheten gör romanen samhällsomstörtande. Tror jag.

  6. Håkan: Tack för länken till din text om Satyricon och romanens rötter. Mycket välskriven och klargörande och jag känner att mina idéer om frågan blivit betydligt klarare efter att ha läst din lilla uppsats. Jag hittade nu också Satyricon här i bokhyllorna – så småningom ska jag läsa den.

  7. Jag hittade nu också Satyricon här i bokhyllorna – så småningom ska jag läsa den.

    Gör det, scenen hos Trimalchio är kanon!

  8. Hej!
    Undrar bara om det går att dra en gräns mellan öst och väst och se på romanen som en källa till demokrati och att i en poetisk värld är det gott om komunistiska ideer…och ordning? I det stora hela kan vi väl inte så mycket om komunismen för att det handlar om få personer som fenomenet relateras till…Staljin, Kastro tex. Det är sådana personer som vi betraktar komunismen igenom.
    Vidare komunismen i praktik är inte äldre än 80 år! Det var en kort experiment som misslyckades men som en del av sin uppfostran hade poesi som betydde att drömma, älska och tycka om ett oupnåeligt paradis.
    Å andra sidan både roman och demokrati men också poesi är mycket äldre än komunismens genombrott.

  9. Mirsad: Egentligen tycker jag inte att det här med kommunismen har så mycket med den här frågan att göra – förutom att kommunismen har mycket med despoti att göra. Med Österland menas väl för Kasmai något som ligger långt öster om Östeuropa och romanen är verkligen inte någon främmande fågel i Ryssland (eller någon annanstans i östra Europa) – tänk på Dostojevski, Tolstoj och många till…

  10. Världens första roman är den japanska ”Tale of Genji” som i sin helhet inte finns i svensk översättning. Eftersom alla som yttrat sig hör i verkar helt okunniga om detta blir också slutledningarna något fransade i kanterna. Låt oss säga att diskussionen är något eurocentrisk. Är inte religion och kulturella normer väsentligare för en diskussion om demokrati och despotism. Och på tal om litteratur, är inte teatern mer demokrati framkallande när den hela tiden tvistar över vad som är rätt och fel, gott och ont?

  11. Joakim: Diskussionen här handlar om ett uttalande som den iranska författaren Sorour Kasmai nyligen gjort i Herald Tribune (se själva inlägget). Uttalandet beskriver hur denna författare ser på förhållandet mellan demokrati/diktatur, roman/poesi och Österland/Västerland. Detta har sedan diskuterats här.

    Din fråga (för det är väl en fråga): ”Är inte religion och kulturella normer väsentligare för en diskussion om demokrati och despotism.” får du nog rikta till Kasmai…

  12. Joakim: Tänk vad man kan missuppfatta, om man verkligen vill. Eller kanske om man inte läser själva grundinlägget? Intressant! Uppfattar ditt inlägg exakt som Bodil har uppfattat det.

    Oh – en liten detalj, som retorik- och litteraturlärare skulle jag bara vilja påpeka, att en grundregel i en debatt/argumentation är att aldrig någonsin framföra personkritik, eftersom det inte är personen utan åsikterna som ska diskuteras. Den som framför personkritik anses ha dåliga eller inga argument och har därför förlorat debatten. Därav följer, att man måste sätta sig in i ämnet ordentligt, för att alls veta om man har några argument eller om man alls är böjd att kritisera/debattera.

    Dessutom, för att gå ifrån ämnet något, om du sätter dig in i ämnet ”var skrevs världens första roman?”, tror jag att du kommer att upptäcka att åsikterna går isär, även bland mycket kunniga personer.

  13. Ja, det var ju också ett sätt. Att diskutera sanningsvärdet utan att fundera om utgångsläget överhuvudtaget är sanningsenligt.

    Jag förstod inte att diskussionen var det viktigaste.

    Marit, du förutsätter att jag inte har en aning om vad jag pratar om. Det är inte heller särskilt smickrande – för någon av oss.

  14. Tja, även vad som är sanning är en tolkningsfråga. Ingen har patent på sanningen.

    Jag förutsätter inte alls att du inte har en aning om vad du talar om. Allt jag försöker säga är, att man inte får attackera personen i en diskussion och att ”sanningen” inte är en objektiv realitet – inte heller vilket som var världens första roman.

    Hur skulle man någonsin kunna diskutera något alls, om man först måste fastställa om grundpåståendet är sant? Sant för vem? Åsikter är inte sanna – de är åsikter. Förhoppningsvis välgrundade.

  15. Pingback: Errata

Kommentera