Historien om Anton och Elisabeth

Det händer – om än inte särskilt ofta – att jag ser ett TV-program som sedan blir kvar i huvudet på mig:

Ett gammalt par sitter i en brun soffa, rakryggade, en liten bit ifrån varandra. Några inramade fotografier hänger på väggen ovanför deras huvuden. En reporter man inte ser finns också någonstans i rummet. Rösterna försvinner i ett knastrande, men efter någon minut är ljudet tillbaka.

![Wallis](/wp-content/35264.jpg @alignleft)Anton föddes som nummer tolv i en syskonskara på fjorton i en av de slutnaste dalarna i Wallis någon gång i mitten av trettiotalet. När föräldrarna blev gamla tog den förstfödde över gården. Syskonen fick söka sitt levebröd på annat håll. När Anton var arton lämnade han sin dal och reste till Afrika, till Rhodesia. Han fick nästan genast anställning på ett stort plantage långt bortom städer och byar. Snart talade han flytande engelska och han fick en del vänner bland lantarbetarna, men någonstans fanns hemlängtan. Han skrev ett brev till en av bröderna därhemma, ett brev med ett utkast till en äktenskapsannons. Brodern satte in annonsen i lokalbladet och någon månad senare fick Anton ett brev. Brevet var skrivet av Elisabeth, en ung flicka från Wallis, från en dal där Anton aldrig varit. Anton och Elisabeth skrev brev efter brev till varandra, skickade bilder och när ett år hade gått förlovade de sig per post.![Zimbabwe](/wp-content/296070.jpg @alignright) Efter ännu ett år tog Elisabeth farväl av sina föräldrar och reste till Rhodesia; hon hade arbetat ihop pengarna till biljetten på en fabrik i Brig, nere i den stora dalen. De gifte sig på en tysk missionsstation. Elisabeth fick också arbete på plantaget. De arbetade hårt och efter några år kunde de köpa sig en egen gård. Sedan kom barnen, en flicka och tre pojkar. Barnen växte upp. Rhodesia blev Zimbabwe. Först såg detta inte ut att innebära någon förändring i familjen Gerbers liv. Mugabe sa att svarta och vita skulle gå sida vid sida. Ett par år förflöt och sedan gick allt mycket fort. Anton och Elisabeth jagades från sin gård och tvingades lämna landet.

TV-kameran är riktad mot Anton där han sitter i den bruna soffan. Han kliar sig i huvudet och säger: – Jo, visst längtar jag tillbaka, vi hade ju tänkt stanna där. Kameran glider längs soffkanten över till Elisabeths ansikte. – Jag hade en stor köksträdgård där och fina fruktträd. Hennes händer ligger i knät, plockar lite med en näsduk. Slutbilden visar ett höstligt alplandskap utanför fönstret.

Kommentera