Författare: Bodil Z

Här kommer nu det fjärde och nästsista avsnittet av min översättning av Freya Kliers essä om eliternas förhindrade återkomst till östra Tyskland.

Återkomst med förhinder

1996 fastslår förläggaren Wolf Jobst Siedler att Östtyskland är en region som förlorat sin elit; han föreslår en massiv återinvandring av bland annat två dussin preussiska junkrar och 2000 berlinska judar…

Det låter polemiskt tillspetsat. Och ändå är det absolut sant att man hade behövt korrigera den genom massutvandringen uppkomna intellektuella snedfördelningen i Tyskland 1990 för att ge östtyskarna bättre framtidsutsikter. Många har efter murens fall haft funderingar på att återvända. Men av de få som till sist verkligen bröt upp är det bara en minoritet som lyckats slå rot i den gamla hemlandet. Varför är det så?

Ganska snart klarnade det för dem att deras återkomst inte var önskvärd. De östtyska pamparna hade inte bara fördelat köttgrytorna mellan sig utan också de fördrivnas fastigheter. De kontaktnät, som de hade utvecklat under årtionden, visade sig 1990 vara så täta att de utan att det märktes kunde utestänga inkräktarna – särskilt sådana som själva genom egen erfarenhet av förhållandena i landet och i motsats till de flesta rena västtyskar kunde tyda också de vagaste tecken. Eländet når efter 1990 en symbolisk höjdpunkt när det gäller fallet Wolf Biermann. Poeten och vissångaren försökte i åratal att återvända till sin legendariska lägenhet i Östberlin. Biermann misslyckades som bekant, eftersom PDS’ talesman Harnisch sedan länge gjort sig bred i Biermanns lägenhet och försmädligt vägrade att flytta ut igen.

Därmed har vi kommit till dem som drar nytta av den årtiondelånga åderlåtningen: Det är just de människor som har åstadkommit den – före detta SED-funktionärer, Stasispioner, juridiska hantlangare, partitrogna lärare… De sitter på de fördrivnas tjänster och ger sig nu ut för att vara genuina representanter för den östtyska själen. Självbelåtet påpekar PDS att religionsundervisning inte har någon plats i Östtyskland, att landet sedan länge är sekulariserat. Cyniskt konstaterar PDS att socialdemokrater, medborgarrättskämpar, gröna eller liberaler fortfarande irrar omkring i marginalen i Östtyskland… Bara partipamparna själva finns överallt och i massor och de skördar ännu 2004 frukterna av skadeverkningarna de under årtionden har utsatt landet för.

En del av emigranterna har emellertid inte låtit sig avskräckas av denna maffia utan de har återvänt till sitt gamla hemland – som till exempel Erich Loest. Författaren har inte bara återvänt för sina vänners skull utan också på grund av sina fiender, som han inte vill överlämna fältet till utan kamp. Långt utanför Leipzigs gränser försöker han nu att höja nivån på sina landsmäns självgoda diskurs. Han serverar dem sanningar som de inte vill höra. Han håller fram en spegel för dem och han försöker ge dem förklaringar till stadens minskade anseende, speciellt nu efter OS-fiaskot. Till det behövs det mod för något beröm för Loest inte. På mig verkar Loest lite ensam. Därför försöker jag föreställa mig att inte en utan hundratals av de många tusentals människor som flytt eller friköpts till Västtyskland bara från Leipzig – kristna, sossar, partilösa – skulle stå vid Loests sida idag tillsammans med de demokratiska krafter i staden som så småningom börjar gripas av en känsla av obehag. Tänk vilken fruktbar utveckling som Leipzig skulle kunna uppleva – och jag ser liknande chanser för andra städer i Öst! I stället är det Oskar Lafontaine som år 2004 är på väg upp i toppform i ”hjältestaden” – en man som har mindre att göra med höger och vänster än med vinningslystnad och personlig fåfänga. Låt oss inte glömma: Om det hade gått som Lafontaine ville skulle DDR fortfarande finnas idag inklusive ekonomiskt fiasko och förtryckarapparat. Att se den mannen flankerad av PDS-pampar spankulera omkring på gatorna i östtyska städer – femton år efter störtandet av SED-regimen – en falskare bild kan man knappast tänka sig!

Jag undrar om den demagogiske Lafontaine hade vågat agera så skamlöst i Leipzig om det hade varit mer än en handfull rådgivare, som hade givit sitt stöd åt dessa demonstranter och som tillsammas med dem hade valt ut vilka av deras krav som är berättigade och vilka som däremot är kontraproduktiva?

Tillbaka till huvudfrågan igen: Hade tusentals hemvändande talanger – företagare, forskare, läkare, konstnärer eller lärare kunnat vända utvecklingen i de östtyska förbundsländerna och hade de kunnat fylla ut den uttunnade östeliten igen? Mitt svar är ja! Vilken förnyelsekraft hade Östtyskland inte kunnat bjuda på just i en tid då så många var fyllda av pionjäranda. Då skulle man säkert också ha hört mer än några enstaka tunna röster påminna om vem som egentligen är skuld till det ekonomiska eländet i Östttyskland. För det var ju inte sossarna, de var förbjudna i DDR i fyrtio år – det var de makthavande SED-pamparna.

Sedan murens fall rasar kampen om tolkningsföreträdet av DDR:s historia. Och sedan den tiden beklagar socialisterna att man efter återföreningen utestängt eliten i DDR från skeendet. Jag håller inte med: Det är inte efter murens fall som man har utestängt eliten utan under en fyrtioårig diktatur – de kastades ut från gymnasierna och universiteten, de förlorade sina yrken, de fyllde fängelserna och tågen västerut. Kvar blev den knappt hörbara rösten från en handfull hederliga människor som föredragit den inre exilen framför den yttre. Kvar blev den högröstade massan av pampar och deras hantlangare som efter ”orättsstatens” undergång lever ännu bättre än förr.

En intern studie i ett östtyskt förbundsland fick till resultat att det år 2004 var 42% av lärarna som hade PDS-sympatier – en siffra som förmodligen är representativ för Östtyskland i dess helhet. Är det då så konstigt att inte så få östtyska ungdomar springer omkring med DDR-symboler på bröstet eller klär sig i FDJ-skjortor? När jag ställer lite stickprovsfrågor till sådana här DDR-fans, kan jag konstatera att deras vetande om vad DDR var, är lika med noll. Detta får mig att undra om demokratin inte borde finansiera demokratidugliga pedagoger i stället för dessa föråldrade DDR-lärarna. Skolan har väl ett bildningsuppdrag, eller hur?

Men det är inte bara i skolorna utan också på andra områden som man måste göra något åt alla luckor som uppstått under DDR-tiden. Vi ska alltså ta emot goda medkämpar med öppna armar, antingen det nu är hemvändande östtyskar eller rena västtyskar. Också deras erfarenheter är viktiga för ekonomi och demokrati. Tillsammans skulle de demokratiska krafterna i Östtyskland kunna ge liv åt ett offentligt samtal, där tankeskärpa, mod och tillförlitlighet skulle dominera igen. De skulle till exempel kunna påminna om att SED/PDS, som DDR-befolkningens fångvaktare kallade sig under en övergångsperiod, närmare bestämt mellan januari och april 1990 – det var den tiden då det blev klart att det skulle bli en tysk återförening – de skulle kunna påminna om att medlemmarna i detta parti stoppade ofantliga summor av folkets tillgångar i egen ficka genom att grunda det ena aktiebolaget (GmbH) efter det andra. Kommer de väljare som röstar på PDS också den här gången att fundera en enda sekund på att ta sig en titt på siffrorna över de miljarder PDS har roffat åt sig – sedan 1998 är dessa siffror tillgängliga för allmänheten? Jag tvivlar på det.

Östtyskland har många städer som kämpar med gigantiska ekonomiska problem – och med en massutvandring av unga människor. Utvandringen efter murens fall från de utvecklingshämmade östliga förbundsländerna ter sig för mig som en absolut logisk fortsättning på den massiva fördrivningen under tiden före. Med den fortsatta rörelsen västerut tilltar obalansen mellan västra och östra Tyskland och den intellektuella och moraliska förödelsen i Östtyskland inverkar destruktivt på utvecklingen i hela Tyskland.

Texten som följer här är en fortsättning på de texter som publicerades här igår och i förrgår. Den är min översättning av en essä av den tyska regissören och författaren Freya Klier. För den som inte läst de båda föregående delarna rekommenderar jag en genomläsning av dessa först.

Flykten från den slutna anstalten

Vi befinner oss redan mitt i den period som kallas det ”kalla kriget”, ett utryck vars innehåll jag ser mer och mer anledning att ifrågasätta: För mig var det kalla kriget i första hand ett krig som den sovjetiska ockupationsmakten och dess tyska vasaller utkämpade mot DDR:s befolkning; ett Sovjetunionens kalla krig mot de folk i Östeuropa som påtvingats socialismen… Försöket från PDS att dölja begångna oförätter bakom uttrycket ”kalla kriget” är inte bara en cynism utan det ställer verkligheten på huvudet: DDR-medborgarna befann sig inte i något kallt krig – de längtade efter att bli befriade av sina förmenta fiender.

Efter att muren byggts stannar rörelsen mot väster upp och för varje år är det allt färre som lyckas fly ut ur den slutna anstalten. Nya sätt att ta sig över gränsen bir vanligare; den statligt organiserade människohandeln håller sitt intåg eller man ansöker om utresetillstånd och utsätts då för trakasserier och ändlösa väntetider. Efter ett årtionde av enstaka flyktförsök – allesammans med fara för livet – och en tilltagande förlamning i befolkningen, blir under sjuttiotalet den nya legala metoden att ta sig ut allt mer spridd; enligt västtyska bedömningar hade år 1976 redan 100 000 östtyskar ansökt om utresetillstånd.

En konsekvens av detta blir att den demokratiska oppositionen tunnas ut ännu mer, mod och tillförlitlighet fortsätter att tömmas ut västerut. Många av dem som var med i motståndsrörelsen i Jena stöts ut precis som Biermann, Bahro eller Reiner Kunze… Så småningom blir utfrysningsmetoderna subtilare och staten koncentrerar sig på att bryta ner människor genom ryktesspridning om yrkesmässiga och personliga misslyckanden. Också dessa åtgärder förfelar på intet sätt sin verkan. Nya utresevågor, som kommer att pågå ända till DDR:s undergång, fortsätter att tunna ut landets potential och lamslår dess förmåga till förnyelse: 1984… 1987… massflykten till Ungern under förhösten 1989…

Hade en tredje, av Västtyskland oberoende, väg varit möjlig för DDR efter murens fall? I efterskriften till min bok ”Ljug fädernesland. Fostran i DDR” som utkom i februari 1990 skrev jag:

”DDR har ingen chans till en egen väg, en uppbrottsstämning i stil med den som fanns 1945 kommer inte att uppstå igen. Under fyrtio års tid byggde patiet upp en apparat som inget regimskifte kan rucka på i första taget. Huvudena på dem som satt överst har fallit, men den kolossala kroppen är kvar. På slutet var medlöparna så många att om man kastade ut dem skulle landet falla ihop som ett korthus. Och vilka skulle komma i deras ställe? Partiet hade genom sitt utbildningssystem sorterat befolkningen så att de som passade in i systemet satt på höga poster medan sådana man ville hålla borta ifrån högre utbildning hade fått bli städare och renhållningsarbetare. Med denna strategi lyckades partiet göra en utrensning av talanger och begåvningar i en omfattning som sällan skådats.”

Flykt- och fördrivningsvågor från DDR förde under årtiondenas lopp till ett gigantiskt alltyskt problem. Utarmningen av kritiskt tänkande på den ena sidan och den enorma intellektuella tillväxten på den andra har fört till en problematisk obalans i Tyskland som helhet, som det kommer att ta lång tid att komma till rätta med. I DDR var det samhällsskikt speciellt uttunnat som jag kallar samhällets ”jäst”. Utan detta skikts förnyelseförmåga, integritet och engagemang är det svårt att ta steget från diktatur till demokrati.

Men missförstå mig nu inte: För mig har DDR aldrig betytt ”Den Dumma Resten”. Jag har träffat många modiga och tillförlitliga människor – i alla generationer och samhällsskikt. Jag har lärt känna många begåvade människor som hankade sig fram i DDR och som gång på gång försökte skapa små förändringar i rätt riktning. Och vi alla som försökt hålla stånd mot förtrycket har hämtat intellektuell näring ur minsta tecken på motstånd som kunde dölja sig också i en sovjetfilm eller i en förbjuden bok av Arthur Koestler.

Och ändå: Om vi ska vara ärliga måste vi medge att vårt perspektiv blev trängre och trängre. Detta gäller speciellt för min generation, som man med våld hade hamrat fram den ”nya socialistiska människan” ur. Vi har svårt att frigöra oss från den tro på socialismen som man dresserat oss till. Inte så få var arga på dem som tog sig till Västtyskland med hjälp av en utreseansökan – de var så arga på de förmenta svikarna och förrädarna att de inte hade någon vrede över för förtryckarna som ju var orsaken till flykten. Och hur har vi till exempel hanterat upproret den 17:e Juni 1953 – det var ju trots allt den första revolten i Östeuropa mot den sovjetiska ockupationen och en av dess marionettregeringar? För oss som var småbarn vid den tiden då folket gjorde revolt, kom upproret – efter mångårig hjärntvätt – att förbindas med befrielsen av en koncentrationslägervakt…

Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Vi saknade ett fritt meningsutbyte med människor från världen utanför, vi saknade möjlighet att byta perspektiv. Vi som levde instängda var tvingade till ett grodperspektiv. Och hela tiden lämnade just sådana människor, som hade en vidare horisont än man själv, landet. Nu är jag tillbaka vid min utgångspunkt: Borde man inte ha bemödat sig om att få dem som drivits på flykten att återvända? Hade inte deras perspektiv som vidgats ute i världen varit ett perfekt komplement till uppbrottsstämningen i Öst?

Under nittiotalet gjorde jag två föredragsresor till olika amerikanska universitet: I vartannat ”German Department” hälsades jag med orden: ”Hej, jag är också från DDR!” De flesta hade flytt under femtiotalet, en del som barn tillsammans med sina föräldrar. Östtyskland har på fyrtio år förlorat mer än hundra författare och ungefär tusenfemhundra konstnärer, däribland kända målare som Gerhard Richter, Baselitz eller Penck. Och har någon räknat pedagogerna i Västtyskland som är födda i DDR? Vilka möjligheter hade inte funnits om bara hälften av dem hade kommit tillbaka.

Igår publicerade jag första avsnittet av en essä av Freya Klier – en essä där hon ger sin förklaring till den långsamma eller ibland uteblivna utvecklingen i den del av Tyskland som tidigare var DDR. I länken till hennes hemsida kan man få reda på en hel del om hennes biografi och hennes verk. Den texten är emellertid på tyska och alla som läser den här sidan kanske inte kan tyska så bra. Därför ger jag här i korthet några upplysningar om Freya Klier och hennes liv:

Hon är född i Dresden 1950. Hon fick som liten tillbringa en tid på barnhem, eftersom hennes far fängslades på grund av regimkritik. 1968 gjorde hon ett flyktförsök, men det misslyckades och hon kom i fängelse. Freya Klier kom att bli en av förgrundsgestalterna i fredsrörelsen i DDR. Så småningom utbildade hon sig till regissör och blev snabbt framgångsrik i yrket. Hon började också skriva egna texter och pjäser.1984 belades hon med yrkesförbud för regimkritiskt innehåll i en pjäs. 1988 häktades hon och tvingades sedan lämna landet. Hon bor sedan dess i Berlins västra del, men hon har täta kontakter med teatervärlden i Dresden.

Här följer nu det första underkapitlet i essän ”Elitens förhindrade återkomst”:

1. Femtiotalets ödeläggelse

Innan SED i augusti 1961 tar DDR:s medborgare som gisslan, har partiet hunnit jaga tre miljoner människor på flykten. Däribland en oerhörd mängd vetenskapsmän. Under femtiotalet sker en massflykt av intellektuella: Bara under de tre åren som föregår byggandet av muren lämnar nära 1700 av dem DDR, bland dem finns 126 universitetsprofessorer, 135 docenter och ytterligare 234 som undervisar vid universitet. De största förlusterna, särskilt på medicinens område, lider Humboldtuniversitetet i Berlin som går miste om 291 av sina forskare. Från universitetet i Leipzig försvinner under de här åren 206, från Halle och Jena 260, Rostock och Greifswald förlorar 163 och från den tekniska högskolan i Dresden försvinner 93…

Detta gäller som sagt bara ett treårigt utsnitt ur historien om flykt och fördrivning från DDR – denna period föregås av tolv år av arresteringar och massflykt. Som bekant gäller det rigidaste förtrycket under DDR-statens första decennium allt som på något vis luktar kyrka eller borgerlighet. SED ser kyrkan som en omedgörlig klassfiende, borgerligheten betraktas som grunden för den bortdöende kapitalismen och arbetarklassen måste övervinna allt borgerligt – om det behövs med våld. Intellektuell integritet utrotas med allt mer drastiska metoder. Det ideologiska förtryckarmaskineriet inriktar sig speciellt på platser där den unga generationen utbildas – på högskolor och universitet. Genom terror och undertryckande av tankefriheten blir lärarnas arbete ofta till ett helvete.

Under tiden omedelbart efter 1945 kan man finna en återklang av samma klassiska bildningsideal i båda de tyska staterna i professorernas tal, artiklar och andra skrifter och huvudtemat är de tyska universitetens fiasko under nationalsocialismen. Redan efter en kort tid glider universiteten emellertid isär: Medan de västtyska intellektuella för sin identitetsdebatt självständigt, offentligt och i diskussion med varandra, måste deras östtyska kolleger i tilltagande grad anpassa sig till det dominerande partiet SED:s ideologiska monopolanspråk. Redan i slutet av fyrtiotalet upphör det att finnas en fri allmän debatt här. Utan några som helst skrupler lägger SED det humanistiska bildningsidealet under sig och tar makten över all akademisk utbildning – många av professorerna reagerar med att dra sig tillbaka ur offentligheten till nischer för opolitiska fackmän. Speciellt hårt drabbas representanterna för humaniora. Och de som inte vill böja sig under förvrängningen av verkligheten en andra gång efter naziterrorn blir förtidspensionerade, uppsagda eller undanträngda till Västtyskland.

Den intellektuella ödeläggelsen vid de östtyska högskolorna har börjat. Mellan 1948 och 1952 – året då socialismen blev officiellt proklamerad – genomför SED-ledningen brutala utrensningar. Professorer kastas ut och hamnar sedan vid västtyska universitet och var och en av dem lämnar ett gapande hål efter sig.

DDR förlorar många av sina storheter inom humaniora och ännu fler kommer att följa dem. De professurer som på detta sätt plötsligt blivit vakanta besätter partiet nu med personer som mycket sällan kan mäta sig med sina föregångare på det intellektuella planet, men som är desto mer framstående när det gäller politisk följsamhet. Kryperi och angiveri tilltar ständigt.

Det är alltid samma typ av människa som gör karriär i en diktatur – svansviftaren, tallriksslickaren, smilfinken och angivaren med det dubbla ansiktet som inte ens förskonar sina vänner och släktingar från sitt förräderi. Den här typen breder nu ut sig över domstolar och skolor över universitet, förvaltningar och sjukhus… och ligger som en tung börda på Östtyskland än idag.

Inte ens för centralkommittén i DDR eller för det sovjetiska KGB kan den här typen ha varit särskilt tilltalande… men den garanterade den nödvändiga stabiliteten vid fronten till det västliga imperiet. Sovjetunionens intresse för intelligens och sannfärdighet i marionettstaten DDR slutade just vid den gräns där landet såg sin makt och sitt inflytande hotade – därför var det just Honecker, Mielke, Axen, Gysi och Hager som gjorde karriär, medan däremot nazimotståndsmän som Heinz Brandt och Robert Havemann fängslades och drevs till en inre eller yttre emigration eller som Robert Bialek blev nedskjutna. På några få år skiljs agnarna från vetet. Många av dem som senare ska höra till fångarna och flyktingarna låter sig först utnyttjas av Sovjet.

SED fördriver inte bara de demokratiskt sinnade bland universitetslärarna utan också deras studenter. På de viset tvingar de bort nästan hela den generation som jag, när jag talar om grannlandet Tjeckoslovakien, brukar kalla ”Vaclav-Havel-generationen”. I Östtyskland finns det idag knappast något spår av den. Denna generations kritiska tänkande kommer Västtyskland till del. Länge tas de emot med öppna armar där, till och med i vissa vänsterkretsar, som på sextiotalet ännu inte domineras av den trångsynthet som senare vänstergrupper kommer att göra, utan som i sina ställningstaganden påminner mer om en Heinrich Böll.

Inför det tyska valet har jag bestämt mig för att lägga in min översättning av en essä från förra hösten skriven av dramatikern och författaren Freya Klier, född i Dresden, bosatt i Berlin. För att den inte ska bli för tungläst lägger jag in den i fem avsnitt med början ikväll:

Elitens förhindrade återkomst

Vi närmar oss femtonårsdagen efter murens fall – en händelse som egentligen borde få ansiktena att lysa av glad förväntan, just här i Öst. Men nej, man ser ingen glad förväntan, ekonomiska bekymmer och ibland rädsla för det som ska komma tränger bort minnena från tiden för det modiga uppbrottet – en tid som verkar ha sjunkit djupt ner i det förra århundradet. Många ville inte alls fira den tyska enheten den här gången. Och väster om Elbe är man skräckslagen över alla röster på PDS och de högerextremistiska partierna i valen i Sachsen och Brandenburg.

Men har vi inte anledning att vara stolta över vad vi åstadkommit under de gångna femton åren? Vilket land i världen hade klarat att integrera en bankrutt stat och dess befolkning utan att själv gå omkull? Skiftet från diktatur till demokrati har på det hela taget varit framgångsrikt. Och har inte de flesta östtyskar klarat av whiplasheffekten från tiden efter murens fall ganska bra? Medellivslängden bland östtyskar har stigit med fyra år sedan DDR försvann – finns det något bättre argument mot DDR-nostalgin? Varför har då inte Öst lyckats ta sig ur startgroparna?

Jag tänker i den här artikeln ta mig en närmare titt på ett förlopp som för mig utgör en av huvudorsakerna till dagens ekonomiska elände i de gamla Östtyskland – fördrivandet av den intellektuella eliten. Bara om vi verkligen inser dess dimensioner kan vi handla så att vi mildrar följderna på lång sikt.

Var och en av oss kan utan vidare räkna upp ett antal personer som med sorg i hjärtat fått lämna DDR – Rudi Dutschke eller Ignatz Bubis, Hans-Dietrich Genscher eller Armin Müller-Stahl… De är bara en liten liten del av de millioner som jag kallar de ”tredje tyskarna”- människor som ursprungligen var hemma i Östtyskland och som sedan någon gång under loppet av fyrtio år flydde till Västtyskland på grund av det politiska förtrycket. Många var de, alltför många. Jag skulle kunna nämna Reiner Kunze eller Alexander Kluge, ”Äckel-Alfred”, Sarah Kirsch, Klaus Staeck, tusentals professorer, vetenskapsmän, lärare… till och med bland Amerikas Nobelpristagare finner man före detta DDR-medborgare.

Efter emigrationen har dessa människor kommit att ta en engagerad och kreativ i sina nya hemländers liv. I Östtyskland däremot lämnade deras begåvningar tomrum efter sig. Där teg man om dem och deras härkomst.

Skulle deras återkomst efter murens fall ha haft någon betydelse för utvecklingen i de östra förbundsländerna? Ja, med säkerhet. Tillsammans med de kloka och kreativa människor som stannat i Öst och de västtyskar som inte kom hit drivna av penninggirighet utan fyllda av pionjäranda, skulle de ha kunnat ge helt andra förutsättningar för en ny start i Öst.

Det handlar inte om tjugo, trettio namn här. Det handlar om – lägger man till förlusten av många av de främsta under Tredje riket – en åderlåtning som pågick under ett halvt århundrade.

Imorgon och dagarna som följer kommer de här underkapitlen till Freya Kliers essä att publiceras här:

1. Femtiotalets ödeläggelse

2. Flykten från den slutna anstalten

3. Återkomst med förhinder

4. En talande rankinglista