Försök att kliva in i en roman – skiss 1

Vi reser till Nowa Ruda med romanen ”Daghus, natthus” som vägvisare. På insidan av bokomslaget står det ”Olga Tokarczuk är född 1962 och bosatt i Nowa Ruda”.

Nowa Ruda

Jag vill se huset som är själva navet i romanen, huset som jag tror avbildar det hus där Olga Tokarczuk bor i verkligheten. Jag frågar flickan, som arbetar sin första dag på pensionatet ”Romantica” om hon vet något. ”I try telephone”, säger hon och ler. När hon pratat färdigt – det tar en stund – berättar hon att hon inte kunnat få fram adressen, men telefonnumret kan jag få. Jag tackar och funderar lite: Vill jag ringa? Vad ska jag säga? Nej… Nästa dag får jag veta adressen av mannen på hotellet ”Gora Anny” uppe på berget. ”Sie ist eine freundliche Frau, Sie können sie sicher besuchen”, säger han. I alla fall bor hon inte i själva Nowa Ruda utan vi ska svänga in på avtagsvägen strax före Wlodowice och sedan uppför berget förbi Sokolica till Krajanow. I utkanten av den byn bor hon.

Vi, min man R., vår hund Londi och jag ger oss av med bilen uppför berget. Vägen är brant och Sokolica passerar vi nästan utan att märka att det är en by, vi ser bara några spridda hus här och där. Vid sidan av vägen växer ett jättelikt gräs som R. kallar ”bolsjeviki” eller något liknande ”för att det är stort och onyttigt”.

bolsjevik

Krajanow är också bara en liten samling hus, ganska slitna och grå är de. Vi frågar och forsätter sedan efter anvisningen ner i nästa dal. Vi ser en kvinna omgiven av tre stora lurviga hundar hänga tvätt på en gårdsplan; jag stiger av för att fråga henne. ”Olga Tokarczuk?”, säger jag övertydligt. ”Na pravo” och sedan ”na levo”, säger hon och över en ”most” och sedan ska jag fråga. Hon tillägger något om att Olga inte är hemma, så förstår jag det i alla fall. Vi följer dalen långt, långt, vägen blir mer och mer knölig och lerig och ibland hörs ett skrapande ljud. Här är det, tänker jag gång på gång, men nej, det är fel. Till sist frågar jag en man som kommer ut från ett fint och nybyggt hus. ”It is next home”, svarar han. Och på slänten nedanför krönet ser vi huset.

huset

Jag knackar och pinglar med koskällan vid dörren. Jag pinglar igen, lite hårdare nu. Jag går runt huset, men ingenting händer, ingen öppnar. På verandan står det en rad med matskålar och jag ser två stora korgar med dynor i: ”Tikarna”, tänker jag, ”på de dynorna brukar tikarna i romanen ligga och dåsa mellan varven”.

De upphetsade tikarna rusade in och ut. Deras päls drog till sig lukt av vind och kyla; de värmde sig i det uppvärmda köket och sedan ville de ut i trädgården.

Marken runt huset, ja överallt omkring, är mörkröd, nästan lilaröd. Jag har aldrig sett en sådan jord förut.

Londi

Hela den första dagen gick vi omkring på ägorna. Gummistövlarna klafsade i leran. Jorden var röd, händerna blev rödsmutsiga och när vi tvättade oss rann vattnet rött i handfatet. R. återvände gång på gång till fruktträden. De såg knappast ut att bära någon frukt.

hushörn

Vi förstod då att huset stod mitt i floden, att man aningslöst byggt det just där vattnet hade sitt lopp under jorden och att det inte längre fanns något att göra åt saken. Det enda som återstod var att vänja sig vid det dystra, ändlösa porlandet, de oroliga drömmarna.

Den andra floden fanns utanför fönstret – en mäktig ström bräddfull med grumligt brunrött vatten som efter att förgäves ha försökt tvätta trädens orörliga rötter försvann in i skogen.

Ett stycke ner på slänten, delvis skymd av ris och buskar, ser jag en mycket gammal kvinna komma uppför backen. Hon är tunn och liten och rör sig märkvärdigt lätt, fastän hon går lite böjd. Kan det vara Marta?

Det var inte mycket jag visste om Marta. Jag visste bara det som hon själv avslöjat för mig. Allt annat fick jag lista ut på egen hand och jag märkte snart att min bild av henne byggde på rena fantasier. Hela hennes förflutna och nutida liv måste jag tänka ut på egen hand, för så fort jag frågade det allra minsta om hennes förflutna, hur hon var som ung, hur hon då uppfattade sådant som i dag ter sig självklart, så bytte hon samtalsämne, vände huvudet mot fönstret eller koncentrerade sig tigande på en strimla kål eller att fläta något av det främmande hår hon hade liggande hemma.

Greifswald, DDR 22.9 1981

![Greifswald](/wp-content/180pxHGW_1989_1_01.jpg @alignright)Här kommer (som utlovat) den första lilla dagboksanteckningen från mitt år som utlandslektor i Greifswald:

22.9 1981

Igår träffade jag för första gången rektor Joachimi. Han höll ett slags inledningsanförande till mig. Det började så här: ”Vi i DDR är för freden. Du får inte göra någon krigspropaganda.” Sedan gick han vidare: ”Du ska ha ett mänskligt, alltså inget djuriskt förhållande till dina kolleger.” ( Det här sista förstår jag egentligen inte alls. Men kanske hänger det på något sätt ihop med att jag härom dagen sa till några av de andra språklärarna att jag inte tänker använda ”Neues Deutschland” i min undervisning. Men ”djurisk” förstår jag ändå inte…) Joachimis tal fortsatte sedan bland annat så här:”I undervisningen har du naturligtvis fria händer, men du måste rätta dig efter de andra lärarna och ”Neues Deutschland” är den viktigaste delen av kurslitteraturen för översättningskursen.”

Jag hoppas det inte blir värre…

Görlitz – Zgorzelec

Medan jag sorterar intrycken från min/vår polsk-tyska resa på jakt efter Olga Tokarczuks by börjar jag med att ge en liten glimt från resans nästsista anhalt, gränsstaden Görlitz/Zgorzelec, en stad jag också besökte i våras (då med Jelena):

G-Z

Den nya bron över Neiße mellan Görlitz och Zgorzelec är som en utsträckt hand mellan det gamla och det nya Europa. Det pågår, åtminstone dagtid, en ständig rörelse i båda riktningarna och man hör både polska och tyska i vimlet.

Görlitz är sedan gammalt en knutpunkt och mötesplats. Här korsade en gång Via Regia – den östvästliga handelsvägen från Galizien till Galicien – vägen från Östersjön till Adriatiska havet. Idag ligger den tyska staden Görlitz på floden Neißes västra sida och den polska staden Zgorzelec på den östra. Före 1945 var detta en stad. Under en period fanns det sju broar mellan de båda sidorna. Andra världskriget klippte av alla förbindelser och under den kommunistiska tiden fanns det bara en – strängt bevakad – bro här. Sedan oktober 2004 finns också Altstadtbrücke, en bro för fotgängare som binder samman de centrala delarna av de båda städerna. Den delade staden håller på att växa ihop igen. Man samarbetar på kommunal nivå, till exempel besöker en del polska barn tyska skolor och daghem och vice versa. På konstens område pågår det ett intensivt utbyte med gemensamma utställningar och installationer.

![Görlitz](/wp-content/PICT0/PICT0218.jpg @alignleft)Den tyska sidan av staden har kommit långt i restaureringsarbetet efter DDR-tidens förfall och en del kallar den åter för ”Tysklands vackraste stad”. Här finner man gotisk arkitektur, renässanshus och barockpalats och varuhuset Karstadt är inrymt i en praktfull jugendbyggnad. På den polska sidan har man inte hunnit lika långt med renoveringen, men husen längs de större gatorna i centrum har redan fått en första ansiktslyftning.

Ett stort problem för Görlitz är den demografiska strukturen – staden riskerar att bli ett ”Pensionopolis”. Lösningen finns i Zgorzelec, där befolkningen är betydligt yngre. I Görlitz står många av de vackra husen tomma, i Zgorzelec är det bostadsbrist. Båda har mycket att vinna på ett närmande och sammangående.

Zgorzelec

Görlitz har nominerats till europeisk kulturhuvudstad 2010. Nästa år faller avgörandet i en omröstning på europeisk nivå.

Till Nowa Ruda

![OT](/wp-content/17.jpg @alignright)Imorgon bitti (eller i alla fall halvbitti) bär det av mot Nowa Ruda/Neurode, Olga Tokarczuks plats i världen, platsen för romanen ”Daghus, natthus”. Om en vecka tänker jag vara tillbaka här under pausträdet och säga saker igen. Inför avfärden läser jag upp kapitlet ”Ord” i romanen för er:

Ord

Hela kvällen satt vi och drack det tjeckiska vinet med solrosetiketten och diskuterade namn. Vad var det för en typ egentligen som förpolskade de tyska ortsnamnen på nätterna? Ibland fick han verkliga snilleblixtar, ibland var ordsmidet av det mera huvudvärksframkallande slaget. Han benämnde allt från början, han skapade hela denna bergiga, kuperade värld. Vogelberg gjorde han om till Nieroda, Gotschenberg döpte han i patriotisk anda till Polska Bergen, av det melankoliska Flucht lyckades han bara åstadkomma det banala Rzedzina, i gengäld lyckades han göra om Magdal-Felsen till Bógdal, ”Gudagåva”. Men varför i all sin dar Kirchberg fick bli Cerkwica och Eckersdorf Bozków lär vi nog aldrig kunna lista ut.

Det är ju så att orden och föremålen skapar ett symbiotiskt rum, precis som svampar och björkar. Orden växer på föremålen och först då når de innebördsmässigt sin fulla mognad och är färdiga att uttalas, när de växer i landskapet. Först då kan man leka med dem som med ett moget äpple, känna doften av och smaka på dem, känna med tungan på ytan och sedan med en smäll klyva det på mitten för att undersöka dess genant saftiga inre. Sådana ord dör aldrig, eftersom de hela tiden förmår alstra nya betydelser, de växer utåt mot världen; så länge inte språket dör.

Med människor är det förmodligen samma sak, eftersom de inte klarar att leva avskilda från en plats. Alltså är människorna ord. Bara som sådana blir de verkliga.

Kanske ver det det Marta hade i tankarna när hon skrämde mig med följande ord: ”Om du bara finner din plats – så blir du odödlig.”

NR

Östtyskland – ”En talande rankinglista”

![FK](/wp-content/pic_bio_04.jpg @alignleft)Idag presenterar jag den sista delen av Freya Kliers essä ”Elitens förhindrade återkomst”. För nytillkomna läsare kan jag berätta att essätexten är en tolkning eller snarare en konsekvent genomförd analys av orsakerna till den mycket långsamma utvecklingen i Tysklands östra förbundsländer. Intressant i sammanhanget är också att två personer – Gregor Gysi och Oskar Lafontaine – som figurerar i Freya Kliers text har relativt framskjutna positioner i det nu stundande tyska valet.

En talande rankinglista

Många människor i Brandenburg och Sachsen har av rädsla för morgondagen valt gårdagen. Det är inte bara skamligt utan också – om man tänker på det ekonomiska läget – otroligt dumt. För den enda möjligheten att få fart på ekonomin i Öst och därmed ge nya arbetstillfällen, är att skapa ett klimat som lockar till sig företagare. En tillväxt av högerradikala partier lika väl som ett fasthållande vid de gamla förtryckarna skrämmer emellertid bort internationella intressenter.

Nyligen offentliggjordes i det ekonomiska magasinet ”Wirtschaftswoche” en studie som bland annat innehöll en rankinglista över alla de tyska förbundsländernas ekonomiska tillväxtpotential. Resultatet kan användas som en illustration till mina utläggningar här:

På de sista platserna bland de 16 förbundsländerna hittar vi Brandenburg, Mecklenburg/Vorpommern och Berlin – alltså just de förbundsländer där PDS är med och regerar eller – som i ”Stolpe-Land” – där det råder ett andligt klimat som i hög grad påminner om det som fanns i DDR. Dessa ”jumbo”-länder får enligt ekonomiska experter ingen ordning på något, de har stora skulder och de har jagat viktiga investerare på flykten med sina ideologiska och politiska trätor.

Och: de är identiska med de förbundsländer som fortfarande behandlar främlingar speciellt aggressivt och arrogant… och ännu mer mobbad eller ignorerad blir man om man hör till gruppen av hemvändande östtyskar. Det framgår klart att det råder ett samband mellan trångsynthet och utebliven ekonomisk tillväxt – man får dock naturligtvis inte glömma att det visst finns kreativa människor också här, men dessa lider själva under trångsyntheten och fegheten. Thüringen ligger en bit efter Bayern och Hessen och ännu längre fram när det gäller den ekonomiska utvecklingen ligger Sachsen-Anhalt. Detta gör förbundslandslandet dock först sedan ett drygt år: Sachsen-Anhalt har sedan PDS inte längre är med i regeringen tagit sig från plats 12 till plats 4. Högst upp i toppen hittar vi Sachsen: Förbundslandet har inte tvekat att ta in medborgare som härstammar från Västtyskland i de viktigaste styrelserna, bara dessa har visat sig dugliga. Här spelar det knappast någon roll om någon kommer från kvarteret intill, från en stad i Ruhrområdet, från Polen eller Amerika. Nu får man hoppas att ökningen av högerradikaler inte tillintetgör det här försprånget. Man får hoppas att det uppstår ett klimat öster om Elbe som välkomnar sådana människor som är bra för Östtyskland.