Frau?

Vi bodde i det gamla tyska jaktslottet uppe på Góra Anny ovanför Nowa Ruda. Vårt rum var högst upp under takåsen. Springorna i väggarna gjorde luften frisk och lätt att andas. Vi hade en stor träbalkong med blick över kullarna. Musiken från bröllopet hade inte tystnat förrän vid fyra den här natten, men jag sov gott till musiken, vaknade ibland och somnade igen och igen.

På morgonen småsprang Londi och jag nerför alla trapporna. Innan vi gick ut öppnade jag dörren till den stora salen på bottenvåningen. Mindes jag rätt eller hade jag drömt? Jag gick fram emot ena väggen och strax under det stora fotot av jaktslottet i sin glans dagar hittade jag det jag sökte – en liten snirkligt utsirad bräda med tre små rundade emaljskyltar med en krok under varje.![Tellertuch](/wp-content/PICT0/PICT0968_1.jpg @alignright) På skyltarna läste jag ”Tellertuch”, ”Frau Karl Drutschki” och ”Messertuch”. Det var inte en dröm.

Jag öppnade den tunga ytterdörren och Londi och jag gick ut. Vi sneddade över gårdsplanen och mer sprang än gick sedan förbi det lilla kapellet med den konstiga metallklädseln. Jorden var alldeles röd eller nej rödlila, både mina skor och Londis tassar färgades av den. På vägen upp mot utsiktstornet mötte vi tre gamla människor med lite slitet utseende och grova kläder som var ute med sin stora lurviga vita hund. Den större och kraftigare av männen räckte kopplet till kvinnan och gick fram till mig och Londi. Jag såg att han nästan inte hade några tänder, men hans leende lyste upp ansiktet ändå: "Guten Tag!", hälsade han. "Guten Tag." "Mann oder Frau?", undrade han och pekade på Londi. "Frau", svarade jag. "Wie alt?" "Vier." "Danke schön." Lite mer sa vi nog, men resten minns jag inte.

Londi

Kvällen innan, under det stora bröllopet, hade Londi blivit väldigt omklappad av en ung mycket full man som ständigt upprepade frasen "dobry pies". Och denna morgon blev alltså Dobry Pies på sätt och vis titulerad Frau.

landskap

Försök att kliva in i en roman – skiss 2

Nowa Ruda

Nowa Ruda är inbäddat i moln och väta. Staden på sluttningen är dystert vacker och flodvattnet rusar in under den lilla bron utanför pensionatet ”Romantica”. R. säger något om ”den där konstiga boken” – men han läser den, ja, det gör han faktiskt. Eftersom sängen var så kort blev läsningen och natten ganska lång.

skylt

Strax utanför staden svänger vi upp i berget, en utlöpare av Ugglebergen, före Wlodovice. Sedan Sokolica och Krajanow. Vi är i Olga Tokarczuks by. Det klarnar upp så smått och vi följer vägen ner i dalen ”på andra sidan” ner till nästa flod och så över bron och så skumpar vi fram längs den storknottriga vägen – jorden lyser röd. Och där är huset. Man har sagt mig att Olga inte är där idag, men jag kikar in genom fönstret, knackar och ”koskäller” så det skräller och gör sedan ett fantasibesök:

huset

De anlände i en vit bil. R. gick ut och mötte dem och hjälpte dem ta ut väskorna ur bagageluckan. De stod en stund bredvid bilen – R. har en tendens att alltid stå och beundra våra gästers fordon. Han frågar om årsmodell och bensinförbrukning. Båda tikarna dansade kring bilen vilda av glädje, varefter Janka som vanligt ville testa att sitta i förarsätet.

Jag skickar tillbaka Londi uppför vägen. Om tikarna är hemma kan det hända att de vill försvara sitt hus. R. väntar vid bilen, det är jag ”som håller på med sådant här”.

Londi

Eftersom det var fullt med folk i huset och sovplatserna inte räckte till gick jag för att sova i trädgården, i den röda järnsäng som om dagarna fungerade som läshörna. Jag bäddade med ett rent vitt lakan. I natten tycktes det skimrande grått.

Det här med pepparrot:

Jag satt med Marta på trätrappan upp till terrassen. R. gjorde en tinktur av pepparrot och hembränt som jag sedan smörjde in Martas händer med.

Jag går tillbaka uppför backen. R. säger ingenting. Vi tittar ut mot dalen. Det verkar som om solen är på väg ut ur molngröten. Vi åker över den lilla bron.

dalen

Det kunde gå dagar utan att vi pratade med varandra. R. försvann och dök upp igen hela tiden. Han åkte och handlade, uträttade ärenden. Ibland var han borta under en eller två nätter. Tikarna följde efter hans bil bort till den lilla bron och återvände trötta. De blinkade med ögonen. Solen stod lågt inget annat än blända längre, inte värma.

Vad skulle vi prata om? Folk pratar bara om sådant som inte händer på riktigt.

Ibland behövde vi en hel dag på oss för att säga en enda mening: ”Kan du ropa på tikarna?” Vi fäste inte ens vikt vid vem av oss det var som uttalade den. Det behövdes inga ord, allt var självklart och uttalat en gång för alla för längesen. När ingen kom såg varje dag likadan ut; varför då störa denna kristalliska ordning med prat?

Försök att kliva in i en roman – skiss 1

Vi reser till Nowa Ruda med romanen ”Daghus, natthus” som vägvisare. På insidan av bokomslaget står det ”Olga Tokarczuk är född 1962 och bosatt i Nowa Ruda”.

Nowa Ruda

Jag vill se huset som är själva navet i romanen, huset som jag tror avbildar det hus där Olga Tokarczuk bor i verkligheten. Jag frågar flickan, som arbetar sin första dag på pensionatet ”Romantica” om hon vet något. ”I try telephone”, säger hon och ler. När hon pratat färdigt – det tar en stund – berättar hon att hon inte kunnat få fram adressen, men telefonnumret kan jag få. Jag tackar och funderar lite: Vill jag ringa? Vad ska jag säga? Nej… Nästa dag får jag veta adressen av mannen på hotellet ”Gora Anny” uppe på berget. ”Sie ist eine freundliche Frau, Sie können sie sicher besuchen”, säger han. I alla fall bor hon inte i själva Nowa Ruda utan vi ska svänga in på avtagsvägen strax före Wlodowice och sedan uppför berget förbi Sokolica till Krajanow. I utkanten av den byn bor hon.

Vi, min man R., vår hund Londi och jag ger oss av med bilen uppför berget. Vägen är brant och Sokolica passerar vi nästan utan att märka att det är en by, vi ser bara några spridda hus här och där. Vid sidan av vägen växer ett jättelikt gräs som R. kallar ”bolsjeviki” eller något liknande ”för att det är stort och onyttigt”.

bolsjevik

Krajanow är också bara en liten samling hus, ganska slitna och grå är de. Vi frågar och forsätter sedan efter anvisningen ner i nästa dal. Vi ser en kvinna omgiven av tre stora lurviga hundar hänga tvätt på en gårdsplan; jag stiger av för att fråga henne. ”Olga Tokarczuk?”, säger jag övertydligt. ”Na pravo” och sedan ”na levo”, säger hon och över en ”most” och sedan ska jag fråga. Hon tillägger något om att Olga inte är hemma, så förstår jag det i alla fall. Vi följer dalen långt, långt, vägen blir mer och mer knölig och lerig och ibland hörs ett skrapande ljud. Här är det, tänker jag gång på gång, men nej, det är fel. Till sist frågar jag en man som kommer ut från ett fint och nybyggt hus. ”It is next home”, svarar han. Och på slänten nedanför krönet ser vi huset.

huset

Jag knackar och pinglar med koskällan vid dörren. Jag pinglar igen, lite hårdare nu. Jag går runt huset, men ingenting händer, ingen öppnar. På verandan står det en rad med matskålar och jag ser två stora korgar med dynor i: ”Tikarna”, tänker jag, ”på de dynorna brukar tikarna i romanen ligga och dåsa mellan varven”.

De upphetsade tikarna rusade in och ut. Deras päls drog till sig lukt av vind och kyla; de värmde sig i det uppvärmda köket och sedan ville de ut i trädgården.

Marken runt huset, ja överallt omkring, är mörkröd, nästan lilaröd. Jag har aldrig sett en sådan jord förut.

Londi

Hela den första dagen gick vi omkring på ägorna. Gummistövlarna klafsade i leran. Jorden var röd, händerna blev rödsmutsiga och när vi tvättade oss rann vattnet rött i handfatet. R. återvände gång på gång till fruktträden. De såg knappast ut att bära någon frukt.

hushörn

Vi förstod då att huset stod mitt i floden, att man aningslöst byggt det just där vattnet hade sitt lopp under jorden och att det inte längre fanns något att göra åt saken. Det enda som återstod var att vänja sig vid det dystra, ändlösa porlandet, de oroliga drömmarna.

Den andra floden fanns utanför fönstret – en mäktig ström bräddfull med grumligt brunrött vatten som efter att förgäves ha försökt tvätta trädens orörliga rötter försvann in i skogen.

Ett stycke ner på slänten, delvis skymd av ris och buskar, ser jag en mycket gammal kvinna komma uppför backen. Hon är tunn och liten och rör sig märkvärdigt lätt, fastän hon går lite böjd. Kan det vara Marta?

Det var inte mycket jag visste om Marta. Jag visste bara det som hon själv avslöjat för mig. Allt annat fick jag lista ut på egen hand och jag märkte snart att min bild av henne byggde på rena fantasier. Hela hennes förflutna och nutida liv måste jag tänka ut på egen hand, för så fort jag frågade det allra minsta om hennes förflutna, hur hon var som ung, hur hon då uppfattade sådant som i dag ter sig självklart, så bytte hon samtalsämne, vände huvudet mot fönstret eller koncentrerade sig tigande på en strimla kål eller att fläta något av det främmande hår hon hade liggande hemma.

Greifswald, DDR 22.9 1981

![Greifswald](/wp-content/180pxHGW_1989_1_01.jpg @alignright)Här kommer (som utlovat) den första lilla dagboksanteckningen från mitt år som utlandslektor i Greifswald:

22.9 1981

Igår träffade jag för första gången rektor Joachimi. Han höll ett slags inledningsanförande till mig. Det började så här: ”Vi i DDR är för freden. Du får inte göra någon krigspropaganda.” Sedan gick han vidare: ”Du ska ha ett mänskligt, alltså inget djuriskt förhållande till dina kolleger.” ( Det här sista förstår jag egentligen inte alls. Men kanske hänger det på något sätt ihop med att jag härom dagen sa till några av de andra språklärarna att jag inte tänker använda ”Neues Deutschland” i min undervisning. Men ”djurisk” förstår jag ändå inte…) Joachimis tal fortsatte sedan bland annat så här:”I undervisningen har du naturligtvis fria händer, men du måste rätta dig efter de andra lärarna och ”Neues Deutschland” är den viktigaste delen av kurslitteraturen för översättningskursen.”

Jag hoppas det inte blir värre…

Görlitz – Zgorzelec

Medan jag sorterar intrycken från min/vår polsk-tyska resa på jakt efter Olga Tokarczuks by börjar jag med att ge en liten glimt från resans nästsista anhalt, gränsstaden Görlitz/Zgorzelec, en stad jag också besökte i våras (då med Jelena):

G-Z

Den nya bron över Neiße mellan Görlitz och Zgorzelec är som en utsträckt hand mellan det gamla och det nya Europa. Det pågår, åtminstone dagtid, en ständig rörelse i båda riktningarna och man hör både polska och tyska i vimlet.

Görlitz är sedan gammalt en knutpunkt och mötesplats. Här korsade en gång Via Regia – den östvästliga handelsvägen från Galizien till Galicien – vägen från Östersjön till Adriatiska havet. Idag ligger den tyska staden Görlitz på floden Neißes västra sida och den polska staden Zgorzelec på den östra. Före 1945 var detta en stad. Under en period fanns det sju broar mellan de båda sidorna. Andra världskriget klippte av alla förbindelser och under den kommunistiska tiden fanns det bara en – strängt bevakad – bro här. Sedan oktober 2004 finns också Altstadtbrücke, en bro för fotgängare som binder samman de centrala delarna av de båda städerna. Den delade staden håller på att växa ihop igen. Man samarbetar på kommunal nivå, till exempel besöker en del polska barn tyska skolor och daghem och vice versa. På konstens område pågår det ett intensivt utbyte med gemensamma utställningar och installationer.

![Görlitz](/wp-content/PICT0/PICT0218.jpg @alignleft)Den tyska sidan av staden har kommit långt i restaureringsarbetet efter DDR-tidens förfall och en del kallar den åter för ”Tysklands vackraste stad”. Här finner man gotisk arkitektur, renässanshus och barockpalats och varuhuset Karstadt är inrymt i en praktfull jugendbyggnad. På den polska sidan har man inte hunnit lika långt med renoveringen, men husen längs de större gatorna i centrum har redan fått en första ansiktslyftning.

Ett stort problem för Görlitz är den demografiska strukturen – staden riskerar att bli ett ”Pensionopolis”. Lösningen finns i Zgorzelec, där befolkningen är betydligt yngre. I Görlitz står många av de vackra husen tomma, i Zgorzelec är det bostadsbrist. Båda har mycket att vinna på ett närmande och sammangående.

Zgorzelec

Görlitz har nominerats till europeisk kulturhuvudstad 2010. Nästa år faller avgörandet i en omröstning på europeisk nivå.