Nowa Ruda är inbäddat i moln och väta. Staden på sluttningen är dystert vacker och flodvattnet rusar in under den lilla bron utanför pensionatet ”Romantica”. R. säger något om ”den där konstiga boken” – men han läser den, ja, det gör han faktiskt. Eftersom sängen var så kort blev läsningen och natten ganska lång.
Strax utanför staden svänger vi upp i berget, en utlöpare av Ugglebergen, före Wlodovice. Sedan Sokolica och Krajanow. Vi är i Olga Tokarczuks by. Det klarnar upp så smått och vi följer vägen ner i dalen ”på andra sidan” ner till nästa flod och så över bron och så skumpar vi fram längs den storknottriga vägen – jorden lyser röd. Och där är huset. Man har sagt mig att Olga inte är där idag, men jag kikar in genom fönstret, knackar och ”koskäller” så det skräller och gör sedan ett fantasibesök:
De anlände i en vit bil. R. gick ut och mötte dem och hjälpte dem ta ut väskorna ur bagageluckan. De stod en stund bredvid bilen – R. har en tendens att alltid stå och beundra våra gästers fordon. Han frågar om årsmodell och bensinförbrukning. Båda tikarna dansade kring bilen vilda av glädje, varefter Janka som vanligt ville testa att sitta i förarsätet.
Jag skickar tillbaka Londi uppför vägen. Om tikarna är hemma kan det hända att de vill försvara sitt hus. R. väntar vid bilen, det är jag ”som håller på med sådant här”.
Eftersom det var fullt med folk i huset och sovplatserna inte räckte till gick jag för att sova i trädgården, i den röda järnsäng som om dagarna fungerade som läshörna. Jag bäddade med ett rent vitt lakan. I natten tycktes det skimrande grått.
Det här med pepparrot:
Jag satt med Marta på trätrappan upp till terrassen. R. gjorde en tinktur av pepparrot och hembränt som jag sedan smörjde in Martas händer med.
Jag går tillbaka uppför backen. R. säger ingenting. Vi tittar ut mot dalen. Det verkar som om solen är på väg ut ur molngröten. Vi åker över den lilla bron.
Det kunde gå dagar utan att vi pratade med varandra. R. försvann och dök upp igen hela tiden. Han åkte och handlade, uträttade ärenden. Ibland var han borta under en eller två nätter. Tikarna följde efter hans bil bort till den lilla bron och återvände trötta. De blinkade med ögonen. Solen stod lågt inget annat än blända längre, inte värma.
Vad skulle vi prata om? Folk pratar bara om sådant som inte händer på riktigt.
Ibland behövde vi en hel dag på oss för att säga en enda mening: ”Kan du ropa på tikarna?” Vi fäste inte ens vikt vid vem av oss det var som uttalade den. Det behövdes inga ord, allt var självklart och uttalat en gång för alla för längesen. När ingen kom såg varje dag likadan ut; varför då störa denna kristalliska ordning med prat?
Hej!
Så vackert! OCh ambitiöst med vackra fotografier! Jag får erkänna att jag inte läst Olga T. Men det jag läser här på din blogg ger mig verkligen mer smak. Varför haar du fastnat för henne?
Eva: Det du skriver gör mig väldigt glad.
Du frågar varför jag fastnat för Olga T. Nu blir jag så ivrig att jag inte riktigt vet var jag ska börja. Jag kan säga att jag blir väldigt personligt berörd av det hon skriver och att hon har en väldigt speciell förmåga att låta en plats få komma till tals på ett övertygende sätt. Boken ”Daghus, natthus” har också en mycket hög moralisk halt. Trots sin skenbara enkelhet har boken mängder av olika dimensioner, ett sinnrikt flätverk av tankestråk – och tänk då att huvudpersonen (eller en huvudperson) är en gammal perukmakerska! Men om du orkar och har lust så tror jag att jag beskriver boken bättre här: http://www.bodilzalesky.com/blog/2005/05/25/olga-tokarczuk/
Otroligt att du åker ner för att besöka platsen samt dessutom är villig att möte författaren. Har inte läst Olgas böcker men hört väl om dom här i Polen. Här i hemlandet är hon jättekänd och man kan läsa utdrag ur hennes böcker i veckotidningar. Försökte leta upp hennes e-postadress som du kanske skulle kunna ha nytta av men fick reda på att hon håller sig ifrån webben liksom många andra polska nya författare (av någon konstig anledning).
Kommer nog att läsa boken du recenserar i angivna länken ovan. Verkar vara skrivstil som passar mig.
PS: Riktigt fina bilder!
Mickey: Kanske var det så att Olga levde för intensivt på nätet ett tag – det verkar så om man läser ”Daghus, natthus” (som du ju har lyckan att kunna läsa på originalspråk!), som ju ska vara självbiografisk eller näst intill i alla fall – och så kände hon plötsligt att det blev för mycket…
Schysst att du försökte få tag i hennes e-postadress åt mig – det gör inget att det inte gick.
Har du varit i Nowa Ruda? Jag har inte fått klart för mig vilken del av Polen du befinner dig i.
Olga har varit intensivt engagerad i en tidning förrut, har för mig att det var under senare 80-talet, minns dock inte idag vad den heter. Hittade den igår på webben där hon var presenterad. Där stod även att hon kune engelska så det är ju bara till att skriva till henne 🙂
Har inte varit i Nowa Ruda. SJälv flyttade jag till Starachowice, en ”liten” stad mellan Warszawa och Kraków. Arbetslösheten uppgick här till 60% förra året, idag är den nere på runt 30%. Finns inte en vecka där någon mördar någon på gatan för ett par zloty… riktigt läskigt att gå ut på gatorna, dag som natt.
Hej Mickey,
jag har varit på bokmässan i Göteborg i tre dagar nu och bland annat varit på en konferens om modern polsk litteratur med Krysztof Varga från Gazeta Wyborca och några till.
Tack för det du tagit reda om Olga T. Jag har faktiskt skrivit ett brev till henne på engelska på prov – jag vet inte om det når fram för jag hade inte någon exakt adress. Jag skrev Krajanow (så heter den lilla byn) och Nowa Ruda, Dolny Slask (jag får inte fram nasal tecknet nu).
Jag ska titta efter staden du berättar om på kartan. Det låter som ett svårt liv där och efter det jag sett i Nowa Ruda och även på en del andra ställen så tror jag att jag kan föreställa mig lite hur det är, fast Nowa Ruda verkade inte ha så mycket våld…
Hej Bodil, nu har jag läst ut Daghus, natthus och kan säga att jag tycker väldigt mycket om den. För mig är det viktigt när och var man läser en bok, jag försöker alltid planera rätt litteratur till rätt tillfälle. Daghus, natthus fick följa med mig på en resa här i Sverige, och den passar väldigt bra på buss. Det är så skönt att helt gå in i läsningen, att bara sitta stilla på samma plats flera timmar och inte behöva resa sig eller känna skuld för att man struntar i något annat man borde göra. Det finns bara läsningen. Dessutom är det rogivande med rörelserna, bussen som bara kör och kör, utan irriterande stopp.
(Tåg är också bra. Flyg är sämre, i alla fall korta inrikesflyg. Där passar tidningar bäst.)
Om boken så är det flera gestalter jag bär med mig. Kummernis, Marta, den mystiska Agni. Stämningen i romanen känns tidlös, samtidigt som allt handlar om tid. Tiden är rund, som de tänkte sig förr i världen när de levde med årets växlingar istället för vår digitala framåt-utan-att -se-bakåt-tid. Hade hon inte nämnt drömberättelserna på internet hade jag trott att den utspelade sig långt tidigare.
Och så såg jag nu när jag läste dina texter om den att jag kommenterat allra första recensionen med att jag ville läsa den! Det hade jag glömt, men kanske kom ihåg någonstans ändå, eftersom jag plockade på mig just denna bok bland tvåhundra. Minnet är bedrägligt men intressant.
Dina resor i romanens spår är också väldigt rolig läsning. Kul att din make också heter R, eller luras du?
Hej Susanne, det gläder mig att du också känner så starkt för ”Daghus, natthus” – den romanen är ju en av mina största litteraturupplevelser på senare år.
Ja, min man heter faktiskt också R. och han dessutom har en del andra små likheter med R. i boken. Överhuvudtaget var det mycket både i själva romanen och i den här resan i romanens spår som kändes på något sätt bekant.