Försök att kliva in i en roman – skiss 1

Vi reser till Nowa Ruda med romanen ”Daghus, natthus” som vägvisare. På insidan av bokomslaget står det ”Olga Tokarczuk är född 1962 och bosatt i Nowa Ruda”.

Nowa Ruda

Jag vill se huset som är själva navet i romanen, huset som jag tror avbildar det hus där Olga Tokarczuk bor i verkligheten. Jag frågar flickan, som arbetar sin första dag på pensionatet ”Romantica” om hon vet något. ”I try telephone”, säger hon och ler. När hon pratat färdigt – det tar en stund – berättar hon att hon inte kunnat få fram adressen, men telefonnumret kan jag få. Jag tackar och funderar lite: Vill jag ringa? Vad ska jag säga? Nej… Nästa dag får jag veta adressen av mannen på hotellet ”Gora Anny” uppe på berget. ”Sie ist eine freundliche Frau, Sie können sie sicher besuchen”, säger han. I alla fall bor hon inte i själva Nowa Ruda utan vi ska svänga in på avtagsvägen strax före Wlodowice och sedan uppför berget förbi Sokolica till Krajanow. I utkanten av den byn bor hon.

Vi, min man R., vår hund Londi och jag ger oss av med bilen uppför berget. Vägen är brant och Sokolica passerar vi nästan utan att märka att det är en by, vi ser bara några spridda hus här och där. Vid sidan av vägen växer ett jättelikt gräs som R. kallar ”bolsjeviki” eller något liknande ”för att det är stort och onyttigt”.

bolsjevik

Krajanow är också bara en liten samling hus, ganska slitna och grå är de. Vi frågar och forsätter sedan efter anvisningen ner i nästa dal. Vi ser en kvinna omgiven av tre stora lurviga hundar hänga tvätt på en gårdsplan; jag stiger av för att fråga henne. ”Olga Tokarczuk?”, säger jag övertydligt. ”Na pravo” och sedan ”na levo”, säger hon och över en ”most” och sedan ska jag fråga. Hon tillägger något om att Olga inte är hemma, så förstår jag det i alla fall. Vi följer dalen långt, långt, vägen blir mer och mer knölig och lerig och ibland hörs ett skrapande ljud. Här är det, tänker jag gång på gång, men nej, det är fel. Till sist frågar jag en man som kommer ut från ett fint och nybyggt hus. ”It is next home”, svarar han. Och på slänten nedanför krönet ser vi huset.

huset

Jag knackar och pinglar med koskällan vid dörren. Jag pinglar igen, lite hårdare nu. Jag går runt huset, men ingenting händer, ingen öppnar. På verandan står det en rad med matskålar och jag ser två stora korgar med dynor i: ”Tikarna”, tänker jag, ”på de dynorna brukar tikarna i romanen ligga och dåsa mellan varven”.

De upphetsade tikarna rusade in och ut. Deras päls drog till sig lukt av vind och kyla; de värmde sig i det uppvärmda köket och sedan ville de ut i trädgården.

Marken runt huset, ja överallt omkring, är mörkröd, nästan lilaröd. Jag har aldrig sett en sådan jord förut.

Londi

Hela den första dagen gick vi omkring på ägorna. Gummistövlarna klafsade i leran. Jorden var röd, händerna blev rödsmutsiga och när vi tvättade oss rann vattnet rött i handfatet. R. återvände gång på gång till fruktträden. De såg knappast ut att bära någon frukt.

hushörn

Vi förstod då att huset stod mitt i floden, att man aningslöst byggt det just där vattnet hade sitt lopp under jorden och att det inte längre fanns något att göra åt saken. Det enda som återstod var att vänja sig vid det dystra, ändlösa porlandet, de oroliga drömmarna.

Den andra floden fanns utanför fönstret – en mäktig ström bräddfull med grumligt brunrött vatten som efter att förgäves ha försökt tvätta trädens orörliga rötter försvann in i skogen.

Ett stycke ner på slänten, delvis skymd av ris och buskar, ser jag en mycket gammal kvinna komma uppför backen. Hon är tunn och liten och rör sig märkvärdigt lätt, fastän hon går lite böjd. Kan det vara Marta?

Det var inte mycket jag visste om Marta. Jag visste bara det som hon själv avslöjat för mig. Allt annat fick jag lista ut på egen hand och jag märkte snart att min bild av henne byggde på rena fantasier. Hela hennes förflutna och nutida liv måste jag tänka ut på egen hand, för så fort jag frågade det allra minsta om hennes förflutna, hur hon var som ung, hur hon då uppfattade sådant som i dag ter sig självklart, så bytte hon samtalsämne, vände huvudet mot fönstret eller koncentrerade sig tigande på en strimla kål eller att fläta något av det främmande hår hon hade liggande hemma.

5 tankar om “Försök att kliva in i en roman – skiss 1

  1. Så synd att hon inte var hemma! Modigt ändå, att du sökte upp henne. Ni hade nog kunnat ha ett mycket intressant samtal. Lämnade du/ni en lapp som hälsning?

  2. Marita: Jag funderar på att skriva ett brev till henne nu så här i efterhand. Nu vet jag ju namnet på byn och vilken sida av floden det är och så vidare. Antagligen har hon fått höra om den konstiga svenska bilen som dök upp två gånger samma dag och de här två främmande människorna med en hund i släptåg dessutom…

    Agnes: Imorgon fortsätter experimentet…

  3. Det där var en intressant text. Din reseberättelse och Olgas roman interfolierade. Det är ”dubbelkopieringar” som ger relief åt livet!

  4. Peter: Det gör mig glad att höra att du tyckte om det här. Mycket gav sig självt: Jag hade ju båda upplevelserna i en tät blandning i huvudet. Boken var med och lästes och platsen var där och jag var i platsen. Och allt det här med hundarna, R. och svampar (Ja, svamparna var visst inte med här, men de finns ju i romanen och här bakom i skogen och i skogen vid Olgas hus…) det finns i båda världarna som överraskande speglingar…

Kommentera