Vi bodde i det gamla tyska jaktslottet uppe på Góra Anny ovanför Nowa Ruda. Vårt rum var högst upp under takåsen. Springorna i väggarna gjorde luften frisk och lätt att andas. Vi hade en stor träbalkong med blick över kullarna. Musiken från bröllopet hade inte tystnat förrän vid fyra den här natten, men jag sov gott till musiken, vaknade ibland och somnade igen och igen.
På morgonen småsprang Londi och jag nerför alla trapporna. Innan vi gick ut öppnade jag dörren till den stora salen på bottenvåningen. Mindes jag rätt eller hade jag drömt? Jag gick fram emot ena väggen och strax under det stora fotot av jaktslottet i sin glans dagar hittade jag det jag sökte – en liten snirkligt utsirad bräda med tre små rundade emaljskyltar med en krok under varje. På skyltarna läste jag ”Tellertuch”, ”Frau Karl Drutschki” och ”Messertuch”. Det var inte en dröm.
Jag öppnade den tunga ytterdörren och Londi och jag gick ut. Vi sneddade över gårdsplanen och mer sprang än gick sedan förbi det lilla kapellet med den konstiga metallklädseln. Jorden var alldeles röd eller nej rödlila, både mina skor och Londis tassar färgades av den. På vägen upp mot utsiktstornet mötte vi tre gamla människor med lite slitet utseende och grova kläder som var ute med sin stora lurviga vita hund. Den större och kraftigare av männen räckte kopplet till kvinnan och gick fram till mig och Londi. Jag såg att han nästan inte hade några tänder, men hans leende lyste upp ansiktet ändå: "Guten Tag!", hälsade han. "Guten Tag." "Mann oder Frau?", undrade han och pekade på Londi. "Frau", svarade jag. "Wie alt?" "Vier." "Danke schön." Lite mer sa vi nog, men resten minns jag inte.
Kvällen innan, under det stora bröllopet, hade Londi blivit väldigt omklappad av en ung mycket full man som ständigt upprepade frasen "dobry pies". Och denna morgon blev alltså Dobry Pies på sätt och vis titulerad Frau.
Hängde det några handdukar på krokarna? Undrar om Frau Karl Drutschki fortfarande lever?
Agnes: Nej, det hängde inga handdukar där. Om Frau Karl Drutschki fortfarande lever, så befinner hon sig med största sannolikhet inte i Polen. Hur gamla kan skyltarna och handdukshängarna vara? Första självklara tidsavgränsningen är att de är från före 1945, men jag har en känsla av att de är en bit äldre – kanske från 1920-talet och den som var Frau på den tiden lever nog inte längre oberoende av krig eller krigets följder… En gissning bara.
»Frau Karl Drutschki« är också namnet på en ros, fann jag å nätet.
En vit rosenbuske som kan bli 2 meter hög.
http://www.rozendevorst.nl/catalog/oude/12.htm
Söker man på »Frau Karl Druschki« utan -t- så blir det många rosenträffar.
men än har jag inte hittat vem denna fru som gett namnet åt en ros,, kan ha varit. Kanske en trädgårdsmästares fru.
Man nog hävda att Frau Karl Druschki lever fortfarande, i mången trädgård.
Hon kom till världen 1901 och är en avkomma (säger man så om blommor?) av ’Merveille de Lyon’ x ’Mme Caroline Testout’. kallas också Snödrottningen. Här kan man beskåda henne på flera olika bilder.
http://www.rosenfoto.de/Rosen_jpgs/D-L/FrauKarlDruschkiN.html
Agneta, det här med rosorna ger texten på den där lilla emaljskylten en extra dimension – det förgångna kliver in i det närvarande i form av en ros…
Vem Karl eller hans fru var har jag inte funnit och lite undrande är jag inför att rosen behövde en egen handdukskrok i jaktslottet.
»Sie hieß erst 2 Jahre lang ’Schneekönigin’, dann wurde sie der Frau des damaligen VDR-Präsidenten gewidmet, der aus Görlitz/ stammte. Als deutsche Namen im Ersten Weltkrieg im Ausland unpopulär wurden, wurde der alte Name dann wieder gebräuchlich.« Kanske har handdukshängaren trots allt med presidentfrun att göra?
Ja, det lutar väl åt ett sådant håll… märkligt. Vad är egentligen en VDR-Präsident? Fast det kanske inte är så betydelsefullt i sammanhanget…
Tack för dina efterforskningar!
http://www.rosenfreunde.de/index.html
förtäljer att VDR = Verein Deutscher Rosenfreunde.
Uppenbart en förening som fanns redan vid förra sekelskiftet.
Nu tror jag att man hade en speciell handuk som hade med rosenhanteringen att göra. Kanske ville man inte att den handuken skulle beblandas med tallriks- eller knivhanddukarna.
Det är verkligen otroligt vad en sådan där liten emaljskylt kan bära (eller dölja) för en massa information i sig…