Författare: Bodil Z

Nej, jag har inte lämnat Klara Johanson bakom mig – kanske kan det ha sett ut så det senaste veckorna här under pausträdet – egentligen kämpar jag hårdare än någonsin med mitt Klara Johanson-projekt: Jag vill göra henne känd som den hon är i sina texter, inte som en representant för en rörelse, en tidsålder eller ett kön. Hon är en stor själ, hon är unik och hon får inte ”användas” för att säga något ”angeläget”.

För den här dagen har jag valt att titta in i kapitlet ”Revolution och litteratur” i ”Det speglade livet”. Slutraderna lyder så här:

Ty till sist blir allting litteratur. Den är minnet, förklaringen, domen och den enda konserverande makt som frälsar livets myllrande skapelser. Vad inte den tar hand om är förspillt, så dött som hade det aldrig varit. Om livet är en obalanserad och slarvig diktare, så är dikten en skapande kritiker. Rangordningen må lämnas därhän: handla eller skildra, det är, som Emerson menade, ett val mellan ”soft and turbulent dreams”. Men litteraturen har sista ordet och promenerar i livets väldiga stärbhus som den lycklige arvingen.

För eventuella nytillkomna läsare som intresserar sig för Klara Johanson har jag nu gjort en sammanställning av de texter om henne jag publicerat här i pausträdsvärlden:

Klara Johanson

Om romanen: Klara Johanson

Rahel Varnhagen: Klara Johanson

Ada Negri: Klara Johanson

Bismarck: Klara Johanson

Objektiv

Brev till Sigrid Fridman 14.7 1928

Klara Johanson: Werther

Klara Johanson: Faust

Om kunskap: Klara Johanson

Bildning: Klara Johanson

Else Lasker-Schüler: Klara Johanson

Om Goethe: Klara Johanson

Första världskrigets utbrott: Klara Johanson

Benedetto Croce: Klara Johanson

Bläckhornet i sexualsystemet

Och här följer de texter som tillkommit efter den första sammanställningen:

Försök till ett porträtt av Klara Johanson

Klara Johanson: Henry James

"En recensents baktankar"

Ur "Eftertankar"- Klara Johanson

Klara Johanson: Strindberg

Faust: Gretchentragedin, del 1

Faust. Gretchentragedin, del 2

Klara Johanson-renässans på väg…

Elfte budet

Klara Johanson – en spirituell borrkärna

En kväll på Akademien

För lite mer än en vecka sedan hände mig något märkligt: Det började med att jag från flera människor jag känner hörde talas om ett TV-program om de Beuavoir och Sartre som skulle vara så sevärt, så välgjort. Sedan läste jag om programmet här och eftersom jag hade missat programmets andra sändning och visste att jag skulle vara i Nowa Ruda vid den tredje skrev jag in en liten halvdesperat kommentar under inlägget. Sedan kom det märkliga: Hemkommen från den polska resan hittade jag ett mail från Thomas Nydahl – som jag inte alls kände då – ja, fortsättningen blev att en videokassett med just det här programmet fanns i min brevlåda någon dag senare!

Nu har jag sett programmet om Sartre och Simone de Beauvoir. Jag satt trollbunden. Det var underbart med denna helt luddfria skärpa som fanns i bådas sätt att uttala sig om vad det vara månde. Varje gång någon av dem svarade på en fråga var det som om man hade kunnat få en hel bok – välformulerad och genomtänkt in i minsta detalj – som svar, men att tiden eller bristen på tid (och ändå var programmmet tidsmässigt väl tilltaget) gjorde att man bara fick ett kort utsnitt, ett utsnitt som fick representera bokhelheten, glasklart, snabbt, utan tomrum.

Programmet verkade dessutom så ofilmat. Nej, jag tyckte inte att jag var med där själv, men det var som om jag av en lycklig slump hittat en bit av det förflutna och nu kunde sitta i ”fågelsoffan” och titta och följa ett förlopp som en gång tagit form just så här.

Några saker fastnade speciellt: Det de Beauvoir sa om skillnaden mellan minnet och tingen. Sartres ord om att de intellektuella alltid sysslar (ska syssla?) med det som inte angår dem. Och det här som Sartre sa (ungefär): ”Man ska inte förlora tid på att gå i svaromål.” Eller det här som de Beauvoir sa: ”Saknad kräver något att sakna.” Eller också apropå detta att hon inte hade några barn och det som sagts om detta av människor: ”Då måste man vara korp för att kunna skriva om korpar.” Och det Sartre sa om – jag tror i alla fall det var han – att skriva: ”Jag skriver för att hålla kvar världen.” Och de Beauvoir (eller var det Sartre?): ”Man BESITTER inte ett liv.” Eller Sartre om ”misslyckandet i framgången”.

Tillsammans fick de mot slutet av programmet frågan om vad deras oändligt många samtal på tu man hand egentligen handlade om, vad de var: de Beauvoir svarade att de var ”ett idisslande för två”…

På slutet, innan man ser de två promenera bort lite ”målomedvetet” över ett torg eller en plats av annat slag, svarar de Beauvoir på frågan om varför de gått med på inspelningen, att det var för vänskaps skull, vänskap med dem som gjorde programmet och för människor i framtiden, människor som ville veta något om dem: ”Vi tänkte att om vi kunde ge dem det här vore det inte så illa.”

Nej, det var inte så illa – och kassetten har jag kvar så jag kan titta på programmet igen och igen.

Nowa Ruda är inbäddat i moln och väta. Staden på sluttningen är dystert vacker och flodvattnet rusar in under den lilla bron utanför pensionatet ”Romantica”. R. säger något om ”den där konstiga boken” – men han läser den, ja, det gör han faktiskt. Eftersom sängen var så kort blev läsningen och natten ganska lång.

Strax utanför staden svänger vi upp i berget, en utlöpare av Ugglebergen, före Wlodovice. Sedan Sokolica och Krajanow. Vi är i Olga Tokarczuks by. Det klarnar upp så smått och vi följer vägen ner i dalen ”på andra sidan” ner till nästa flod och så över bron och så skumpar vi fram längs den storknottriga vägen – jorden lyser röd. Och där är huset. Man har sagt mig att Olga inte är där idag, men jag kikar in genom fönstret, knackar och ”koskäller” så det skräller och gör sedan ett fantasibesök:

De anlände i en vit bil. R. gick ut och mötte dem och hjälpte dem ta ut väskorna ur bagageluckan. De stod en stund bredvid bilen – R. har en tendens att alltid stå och beundra våra gästers fordon. Han frågar om årsmodell och bensinförbrukning. Båda tikarna dansade kring bilen vilda av glädje, varefter Janka som vanligt ville testa att sitta i förarsätet.

Jag skickar tillbaka Londi uppför vägen. Om tikarna är hemma kan det hända att de vill försvara sitt hus. R. väntar vid bilen, det är jag ”som håller på med sådant här”.

Eftersom det var fullt med folk i huset och sovplatserna inte räckte till gick jag för att sova i trädgården, i den röda järnsäng som om dagarna fungerade som läshörna. Jag bäddade med ett rent vitt lakan. I natten tycktes det skimrande grått.

Det här med pepparrot:

Jag satt med Marta på trätrappan upp till terrassen. R. gjorde en tinktur av pepparrot och hembränt som jag sedan smörjde in Martas händer med.

Jag går tillbaka uppför backen. R. säger ingenting. Vi tittar ut mot dalen. Det verkar som om solen är på väg ut ur molngröten. Vi åker över den lilla bron.

Det kunde gå dagar utan att vi pratade med varandra. R. försvann och dök upp igen hela tiden. Han åkte och handlade, uträttade ärenden. Ibland var han borta under en eller två nätter. Tikarna följde efter hans bil bort till den lilla bron och återvände trötta. De blinkade med ögonen. Solen stod lågt inget annat än blända längre, inte värma.

Vad skulle vi prata om? Folk pratar bara om sådant som inte händer på riktigt.

Ibland behövde vi en hel dag på oss för att säga en enda mening: ”Kan du ropa på tikarna?” Vi fäste inte ens vikt vid vem av oss det var som uttalade den. Det behövdes inga ord, allt var självklart och uttalat en gång för alla för längesen. När ingen kom såg varje dag likadan ut; varför då störa denna kristalliska ordning med prat?