För två år sedan när jag var på bokmässan i Göteborg lyssande jag på Adam Zagajewski, när han läste upp några av sina dikter. Han läste dem på polska och Agneta Pleijel stod bredvid och läste dem på svenska. Jag minns hur mycket jag tyckte om själva ljudet av dikternas polska röst. Efteråt skrev han några ord i mitt exemplar av diktsamlingen ”Törst”. Av en polsk väninna fick jag vet att betydelsen i det polska ordet ”pragniene” täcker många fler sorters törst än det man först tänker på när man säger ”törst” på svenska. En tid efter mässan skrev jag en liten text om Zagajewski.
Nu är det höst igen och jag vill läsa dikten ”Persefone” för er:
Persefone
På nytt går Persefone under jorden
i sommarklänning, med stora ögon
som hos ett judiskt barn.
Drakar flyger, gula löv och höstdamm,
ett vitt flygplan och svarta kråkvingar.
Någon löper längs stigen med ett brådskande brev.
Hon kommer att frysa under jorden i sandalerna
med korksulor, och håret kommer inte att skydda
mot den blinda vinden, mot glömskan –
hon försvinner in i kastanjernas skugga,
och bara hårbandet i flätan lyser ännu
med resignationens rosa glans.
På nytt går Persefone under jorden,
och på nytt drar samma känslokyla
åt sin rem kring mitt fågelhjärta.
Hej Bodil, tack för att du uppmärksammar en av de allra viktigaste. Zagajewskis betydelse kan inte överskattas. Får jag vara så förmäten att jag tipsar om min egen bok Den tysta zonen, titeln är hämtad från just Zagajewski och innehållet försöker sträva åt ett håll som är i samklang med hans melankoli. Hälsningar Thomas
Hej Thomas,
får jag vara lite ”nånting” också: Har du följt länken här till min ”en liten text”?
”Den tysta zonen” – är det en diktsamling? Var får jag tag på den?
Hej Bodil, ja jag har med stort intresse läst din text. Nej, Den tysta zonen är en prosabok, anteckningar, aforistiska småtexter, essäer, som följer linjen: att befinna sig i den tysta zonen. Mycket Zagajewski, Simone Weil, Cioran och liknande. Jag har fyra ex kvar. Intresserad?
Fick du mina svar om Oz igår? Thomas
Thomas: Ja, visst är jag intresserad.
Ja, jag fick dina svar om Amos Oz, så nu vet jag lite mer.
En Nydahlbok som gett mig mycket är också Melankolin. Dagböcker och resor (Studiekamraten, 1993).
Bodil: Kommentar önskas på Nordkoreajuttun.
Tack Peter, det gladde mig verkligen att höra. Den var ju första boken i en svit som sedan blev fem volymer! Thomas
Mina herrar – får jag som råttan till metropassagerarna i Zagajewskis ”Linje fyra” apostrofera er så? Välkomna att samtala om fler frågor här!
Jag skriver bara om de döda,
sade en clochard en gång.
Nu kommer sommaren snart.
På linjen porte de Clignancourt –
porte d’Orléans känns alltid en lukt
av bränt papper; en nyfiken råtta
på Saint Michelstationen tycks fråga:
Mina damer och herrar, vilket århundrade befinner vi oss i?
Den dagen tog jag mig långsamt igenom.
Än en gång undgick jag huvudsaken.
Och Peter, om jag får fråga, vad är ”juttun”?
OK Bodil, då spinner jag på ett tema hos Zagajewski, tänker nu närmast på den sorgsna betraktelsen av samtiden. En liten sak jag skrev i somras:
Livet som det kan te sig en fredagskväll i juli.
Man bävar väl, man sitter på café. Det finns alltid det som är svårare.
Man försöker väl, man går sin promenad. Det finns alltid det som är lättare.
Jag har tvekat så länge inför livet, valt så många återvändsgränder att flanera i, har
alltid pekat mot ett hotfullt Något vid horisonten, och sagt mig förstå de suicidalas klagan (sett de tunga loken krossa vänner). Åh, som jag ömsat skinn och ömkat självet, åh som jag gråtit i kvinnors famn, jag som ännu inte är helt född, jag som ännu inte är helt mig själv inför spegelbild och tryckta ord. När kvällen gick mot ett mildare mörker och åskregnet piskade mot plåttaket, en helt lätt bris från havet slog in mot näsborrarna, då satte sig någonting och sjöng i bröstkorgen, det kan ha varit en fågel, det kan ha varit ett väsen av okänt slag, likaväl som en alldeles enkel glädje. Jag sjönk ner i detta och ville vara där: i tankarnas oas, i musikens milda sken och i samtalens mycket självklara vindlingar.
Till Kaj och Joanna, juli 2005
Nåjo. Efter en sommarpraktik på Ny Tid i Helsingfors (samt åravis redaktörskap för Horisont, Vasa) börjar man använda finlandismer. Juttu betyder väl ”grej” egentligen. I journalistiska sammanhang står det för en artikel, ungefär.
Det jag vill ha en kommentar på är sålunda mina utgjutelser över en gammel resa till Nordkorea på min blogg.
Zagajewski är stark, men jag har läst väldigt lite.
Peter, nu har jag läst din nordkoreanska reseberättelse, mycket mycket stark. Har ju liknande erfarenhet av Albanien, vilket jag utförligt skildrar i den tredje och avslutande volymen politisk geografi som just utkommit: Kön, klass och kultur (h:ström förlag, Umeå, 2005).
hands, Thomas
Mina herrar: Ta inte illa upp – jag greps bara av ett plötsligt övermod. Jag läste ”Linje fyra” som jag tycker så mycket om och som jag tycker är så rolig (rolig på ett särskilt plan) och bäst i hela dikten är den här pampiga meningen: ”Mina damer och herrar, vilket århundrade befinner vi oss i?” Att den uttalas av en nyfiken råtta gör den bara ännu bättre. Ja, och så såg jag att två ”herrar” (kanske hade det varit ännu ”bättre” om det varit både damer och herrar, för då hade jag kunnat använda hela inledningsfrasen) pratade med varandra här i min blogg och jag fick lust att skoja lite med er på zagajewskiskt råttvis. Äsch.
Thomas: Det var alltså inte någon farbroderlig tillrättavisning från min sida (som sagt) -men jag gläder mig förstås ändå åt resultatet – det vill säga det du skrev på ett Z-tema. Fast jag vill ändå säga (fastän jag å ena sidan håller med dig om det du säger om det sorgsna hos Z) att jag tycker att Zagajewski är hissnande rolig, rolig på ett absolut sätt.
Peter: Då införlivar jag väl ”juttu” i min vokabulär då. Är det ett finskt ord som döljer sig bakom – ja, det är det väl… men vilket?
Kära Bodil, jag uppfattade det inte som en tillrättavisning, jag uppfattade det som en inbjudan! Visst kan Zagajewski vara rolig, men som melankoliker tar man kanske genast och först tag i den aspekten? Thomas
Juttu betyder inte alls grej. Nu när jag slår upp det ser jag att juttu betyder står för de i de journalistiska sammanhangen relevanta orden: berättelse, anekdot och process!
Thomas
politisk geografi som just utkommit: Kön, klass och kultur (h:ström förlag, Umeå, 2005). En antologi?
Peter: Tack. Fast nu måste jag ändå fråga vidare: Det är inte så att det skett en betydelseförskjutning i finlandssvenskan (från den finska grundbetydelsen) – åt grejhållet så att säga?
Peter, nej det är ingen antologi. Det är min bok rakt igenom. Samlingsnamnet är detsamma som volym ett: Politisk geografi, dels två hette Ökenvandring, del tre alltså den som jag förkortar KKK (och vill inte att det leder tankarna på fel håll nu!). Böckerna innehåller skildringar av europeiska storstäder, samt också några arabiska (Benghazi, Tripoli) samt Tel Aviv i Israel. De övriga sträcker sig från Birmingham till Lissabon, från Prag till Köpenhamn, från Tirana till Amsterdam. Och så nio essäsamtal, tre i varje bok, med kvinnliga författare: med Brögger och Pleijel, med Boucht och Tafdrup, med Malinovski och Berglund, med Melinescu och Jessen, med Teller och Klingspor, och annat. Min egen minitidskrift i bokform! Thomas
Thomas: Det här blir jag ju också nyfiken på… de här städerna…ja, och essäsamtalen lika väl egentligen…
Bodil, städerna är i tur och ordning
Köpenhamn, Prag, Birmingham, Tel Aviv, Tirana, Lissabon, Köpenhamn, Malmö, Bonn, Amsterdam, London, Tripoli, Benghazi, Szczecin, och så ett helt kapitel om olika platser och händelser i Albanien samt texter om småbyarna Sätaröd, Tollarp, Önnestad, Brännhult, Tormestorp (där jag som litet barn var intaget på s.k ”vilohem”).
Och förorden i böckerna är skrivna av
1/ Suzanne Brøgger
2/ Anne-Marie Berglund
3/ Birgitta Stenberg
Nu har du en fullödig information. Den tredje och sista delen har naturligtvis h:ströms förlag i sin monter, de är på mässan! Thomas
Thomas: Tack för innehållsbeskrivningen, ja, nu har jag överblick. Jag tittar hos h:ströms – jag har markerat förlaget i mitt mässprogram.
Och nu återvänder jag till Zagajewski (läs kanske tredje strofen en extra gång):
Postumt opus
Tåget stannade på ett fält; en plötslig tystnad
väckte de mest fanatiska sömnadepterna.
Avlägsna ljus från magasin och fabriker
gnistrade i dimman som gula vargögon.
De mobila businessmännen satt över sina datorer
och räknade på dagens vinst och förlust.
Tågvärdinnan kom med kaffet som rymde det beska.
*Ewig, ewig*, de sista orden i *Das Lied von der Erde*,
upprepade så många gånger; minns du, vi lyssnade
tillsammans på musiken och löftet, som vi
så gärna ville tro.
Vi visste inte om vi var kvar i Holland
eller redan i Belgien. Det gick på ett ut.
Det var en tidig vinterkväll och marken hade gömt sig
i skymningsvecken; man kunde ana
närheten till svart kanalvatten,
stilla, utan fjällbäckens munterhet
och våra oceaners stora häpnad.
De gula vargögonen glimmade nervöst
neonljus, men ingen fruktade indianöverfall.
Tåget hade stannat i ett ögonblick då förståndet
inte sov men själen, dess ädla längtan, sov.
En annan gång lyssnade vi på Schuberts
postuma kvintett, där förtvivlan uttalar sig
flerfaldigt, ivrigt, nästan påstridigt,
och går till ständigt ny attack mot likgiltigheten
i den fina konsertsalen, hos pälsdamer
och recensenter, små delegater från stora drakar.
Och en gång på promenad vid midnatt, i skogen på landet,
hejdades vi av ett underligt ljud: ett frustande och gnäggande
från osynliga hästar på bete. Det var som om
natten skrattade för sig själv, överlycklig.
Vad är poesi när vi ser så lite?
Vad är vår räddning om ingenting hotar?
En postum kvintett! Bara musiken växer
ännu efter döden, musiken och håren på träden.
Som om floderna gav oss hänförelsens mjölk och honung,
som om danserskorna på nytt började dansa i vanvett.
Och ändå är vi inte ensamma. En urmodig gitarr
ska endera dagen börja sjunga för sig själv.
Och tåget ska äntligen rulla igång, marken ska gunga
under den majestätiska tyngden, och långsamt
ska Paris närma sig med sin gyllne aura,
med sina gråa tvivel.
Kul. Har missat tidskriftsböckerna!
Jo, på Ny Tid användes ”juttu” som ”grej”. Det var den uppfattning jag fick. Nu vet jag inte säket hur det är… Min kontakt med Finland trots allt är sporadisk….
Peter: Vad säger du? Har du missat tidskriftsböckerna? Nu är du kryptisk igen. Eller så är det något med min skalle…
On. (på finska)
Det var jag som kallade mina böcker en minitidskrift i bokform! Thomas
Kommentarormen börjar visst bli så lång att jag inte får ihop det riktigt… men nu är jag på spåret igen, Thomas…
Härligt med kommentarormar – det ordet borde du ta patent på!
Jag avslutar dagen med en liten prosadikt jag skrev efter att ha fått en fantastisk inspelning av Bachs Goldbergvariationer:
Goldbergvariationer
G
oldberg spelade om och om igen. Genom nattens laddade brist på sömn skänkte pianot tröst med sin klang av fugor och havsluft. Jag hade ju hört honom förr. Jag hade jagat honom genom storstäder för att hitta det bästa sättet han presenterade sig på. Och jag fann honom hos Glenn Gould. Herr Goldberg hade bytt namn till herr Gould. Han stod plötsligt framför mig, en regnig oktobereftermiddag i London. Vi trivdes tillsammans. I många år fick han spela mig till sömns. När morgontimmarna anlänt och tidningsbudet redan varit här somnade jag till hans mumlande spel.
C
hristina Bjørkøe spelade om och om igen när natten blev mig övermäktig. Nu var det hennes lätta hand som låg mot tangenterna. Hos henne hade jag mött Clara Schumanns spröda piano. Ja, var det inte en fjäril vars vinge slog mot mitt ansikte, en alldeles lätt,nästan omärklig bris från gränslös flykt i augustinatten?
Käre herr Goldberg, spela igen! Käre Glenn Gould, spela igen! Kära Christina Bjørkøe, spela igen! Så håller jag demonerna borta och lägger mitt huvud mot kudden. Dess svalka är alldeles ny, som en barndom eller en vilodag, dess svalka är Bach mot min kind.
Till Christina Bjørkøe, 20 augusti 2005.
Ja, Thomas, det här tror jag får vara den här kvällens musik…