För lite mer än en vecka sedan hände mig något märkligt: Det började med att jag från flera människor jag känner hörde talas om ett TV-program om de Beuavoir och Sartre som skulle vara så sevärt, så välgjort. Sedan läste jag om programmet här och eftersom jag hade missat programmets andra sändning och visste att jag skulle vara i Nowa Ruda vid den tredje skrev jag in en liten halvdesperat kommentar under inlägget. Sedan kom det märkliga: Hemkommen från den polska resan hittade jag ett mail från Thomas Nydahl – som jag inte alls kände då – ja, fortsättningen blev att en videokassett med just det här programmet fanns i min brevlåda någon dag senare!
Nu har jag sett programmet om Sartre och Simone de Beauvoir. Jag satt trollbunden. Det var underbart med denna helt luddfria skärpa som fanns i bådas sätt att uttala sig om vad det vara månde. Varje gång någon av dem svarade på en fråga var det som om man hade kunnat få en hel bok – välformulerad och genomtänkt in i minsta detalj – som svar, men att tiden eller bristen på tid (och ändå var programmmet tidsmässigt väl tilltaget) gjorde att man bara fick ett kort utsnitt, ett utsnitt som fick representera bokhelheten, glasklart, snabbt, utan tomrum.
Programmet verkade dessutom så ofilmat. Nej, jag tyckte inte att jag var med där själv, men det var som om jag av en lycklig slump hittat en bit av det förflutna och nu kunde sitta i ”fågelsoffan” och titta och följa ett förlopp som en gång tagit form just så här.
Några saker fastnade speciellt: Det de Beauvoir sa om skillnaden mellan minnet och tingen. Sartres ord om att de intellektuella alltid sysslar (ska syssla?) med det som inte angår dem. Och det här som Sartre sa (ungefär): ”Man ska inte förlora tid på att gå i svaromål.” Eller det här som de Beauvoir sa: ”Saknad kräver något att sakna.” Eller också apropå detta att hon inte hade några barn och det som sagts om detta av människor: ”Då måste man vara korp för att kunna skriva om korpar.” Och det Sartre sa om – jag tror i alla fall det var han – att skriva: ”Jag skriver för att hålla kvar världen.” Och de Beauvoir (eller var det Sartre?): ”Man BESITTER inte ett liv.” Eller Sartre om ”misslyckandet i framgången”.
Tillsammans fick de mot slutet av programmet frågan om vad deras oändligt många samtal på tu man hand egentligen handlade om, vad de var: de Beauvoir svarade att de var ”ett idisslande för två”…
På slutet, innan man ser de två promenera bort lite ”målomedvetet” över ett torg eller en plats av annat slag, svarar de Beauvoir på frågan om varför de gått med på inspelningen, att det var för vänskaps skull, vänskap med dem som gjorde programmet och för människor i framtiden, människor som ville veta något om dem: ”Vi tänkte att om vi kunde ge dem det här vore det inte så illa.”
Nej, det var inte så illa – och kassetten har jag kvar så jag kan titta på programmet igen och igen.
Hej – jag måste understryka att jag tycker att du gjort en väldigt fin text, så vackert interfolierad av bilder, om programmet. Hur i hela friden har du fått till dessa vackra foton? Har du/ni teknik att hämta dem ur videon? Berätta, jag är nyfiken. Allt gott, Thomas
Hej Thomas,
tack för dina vänliga ord – mer om detaljerna via mail…
hälsning Bodil
Jo, programmet om Sartre och de Beauvoir var verkligen något alldels särskilt. Också jag satt trollbunden framför TV:n och lyssnade till deras kristallklara tankar och älskade att de inte bad om ursäkt för sin intellektuella läggning eller för sin intelligens. Jag hade hört förut, att deras förhållande var som ett enda långt samtal för två – ibland med kommentarer och influenser av andra vänner och bekanta – som inte upphörde så länge de levde.
Tänk ett så fantastiskt, inspirerande och konstruktivt äktenskap! Vilken kärlek, vilken ömsesidig respekt! Underbart!
Så roligt att samtal kan uppstå både inom och utom äktenskapet. Själv lever jag sedan länge i ett sådant… med frihet, respekt och kärlek, som vi formulerade våra äktenskapslöften, de två vi talar om hade ju ett förnuftsäktenskap, byggt på jämlikhet, intellektuell respekt och värdighet, dialog och konstnärligt skapande. Det är inga små ideal att försöka leva upp till! Hur många av oss kan vid sista sucken säga att vi lyckades? Marita, du verkar väldigt inspirerad av dem – och det får mig att undra vilken ålder du är i, om detta är en ny ”upptäckt” för dig, om du alltså bara hade hört talas om dem innan, eller om du läst något av dem. Min blogg är du alltid välkommen till.Jag finns på http://tnydahl.blogg.se/
Där kanske också finns diskussioner i närheten av denna, som skulle vara inspirerande?!
Thomas Nydahl
Nej då, jag har läst en del av deras produktion förut – är svensklärare med fokus på litteratur och tar upp dem båda i min undervisning. Det var bara så underbart, att de två verkligen förkroppsligade och intygade detta med ”det pågående samtalet” även i ”dokumentären”. Många, speciellt mycket unga människor skulle kanske tycka att ett ”förnuftsäktenskap” inte var ”på riktigt” och att detta inte skulle berika dem emotionellt. Dessa två valde dock varandra som samtalspartner och visst fanns det även ömhet mellan dem.
Jag ber att varmt få gratulera dig till ditt äktenskap! Ni båda har något alldeles speciellt och ovanligt er emellan, vad jag förstår och ni verkar ju också inse det. Tyvärr, kan jag väl inte påstå, att jag personligen har träffat på förhållanden eller äktenskap av den typen så ofta. Kanske är det ofta så, att himlastormande passion och förnuft/intellektuell debatt utesluter varann? Om förhållandet inletts med passion, blir det kanske svårt att utveckla andra aspekter av kärleken tillsammans?
Och du har väl rätt – vem skulle kunna leva upp till dessa ideal? Vem är i sanningens namn beredd att försöka? Är ett liv av konstant intellektuell stimulans en produkt av att man offrat den ”stora kärleken” på förnuftets altare? För Sartre och de Beauvoir var det värt det – men alla val vi gör i livet har förstås ett pris, vi måste vara villiga att betala. Vet dock inte om jag ser ett sådant äktenskap som idealiskt – däremot konstnärligt inspirerande. Jag är inte beredd att offra kärlekens alla sidor på förnuftets altare. Tror jag.
Besöker gärna din sajt framöver. Tack för inbjudan!
Marita, tack för ditt långa svar som gladde mig mycket. Men det är en sak som jag inte riktigt förstår: menar du att kärleken, passionen, skulle behöva stå i motsättning till intellektet, samtalet, förnuftet?
Jag tror att Sartre och de Beauvoir menade och gjorde precis tvärtom: de älskade hejvilt och behöll sitt förnuftsförhållande. Hon hade ju bland andra Nelson Ahlgren som var en långvarig kärlekrelation, och han hade… ja, jag kan inte namnen på dem alla!
Poängen tror jag var att de kunde kombinera dessa två livssidor, och det stora och uppfordrande ligger kanske just däri? Thomas
Fast man ska inte idealisera det hela för mycket. Beauvoir var inte helt okänslig inför Sartres affärer och hennes roman L’Invitée (svensk titel vet jag inte) är en intressant psykologisk studie i kärlek och svartsjuka med olyckligt slut.
Förmodligen var det både himmel och helvete.
Agnes: Jag tror också att de Beauvoir led mer av det fria förhållandet än Sartre. Om det var ett lyckligt förhållande eller ej (men säkerligen var det intressant) vågar jag inte ha någon åsikt om – förhållanden mellan människor är så oändligt komplicerade och dessutom över tiden föränderliga, också den bild vi gör oss av dem är föränderlig. Vi människor har så mycket irrationellt och oberäkneligt i oss (i alla fall jag har det) att det är svårt att veta vad vi ska önska för att kunna uppnå lycka tillsammans med någon annan.
Jag vet inte hur många veckor jag skulle stå ut i ett idealiskt förhållande…
Jag vet inte hur många veckor jag skulle stå ut i ett idealiskt förhållande… skriver du Bodil. Det var en fullträff! Vad vore livet utan turbulens, svartsjuka, sorg eller melankoli, vad vore ett liv som befriats från kött, lust, samhörighet, svek, hemlängtan eller syre? Det vore inte ett liv, det vore död. Bara döda fiskar simmar medströms. Vilken fin och levande diskussion det blev av detta. För mig ett av många bevis på att det gamla paret i Paris fortfarande berör oss, angår oss. Thomas
Aaaargh! Jag missade detta program, men fick låna det på video av en arbetskamrat, men lämnade tillbaka kassetten osedd för jag hade inte hunnit se och tyckte att jag haft den pinsamt länge. Det kanske är läge att låna om ändå?
Annika: Ja, det tycker jag absolut att du ska göra. Programmet är sevärt också för själva sättet det är gjort på. Får du inte tag i video kan du gärna låna den av mig när du hälsar på dina föräldrar här i Vänersborg.
Grattis till en fin kultursida önskar vi från Kistalight även om vi ofta intar en mer anarkistisk hållning till litteraturens giganter.
Här en liten invändning mot Sartres litterära metod även om det var några månader sen programmet sändes.
K-märkt Sartre
Såg förstås K-märkt, minnesprogrammet, med Sartre och Beauvoir tidigare under året.
– Känns som länge sedan, nästan provinsiellt, att se dem på sina favoritcaféer i Paris, Deux Magot och Flores. Hur de rör sig i en liten triangel i Montparnasse mellan caféer, redaktioner och Sorbonne. Visst är världen närvarande i de välartikulerade samtalen ofta i form av Indokina eller Nordafrika där de som vänsterintellektuella tar engagerad ställning mot kolonialism men även mot kvinnoförtyck.
– Förtjänstfullt men ändå känns det som långt före dagens globalisering. I grunden är både Sartre och Beauvoir lärare av den franska skolan även om de verkar som skribenter. Här är det teaching som gäller – de pratar och pratar och förklarar och till slut lämnar de inte så mycket utrymme över till lyssnaren (läsaren) att upptäcka själv.
Thommy Sjöberg
LarsThommy, tack.
Du har ”en mer anarkistisk hållning till litteraturens giganter” säger du. Jaha, jag invänder inte eftersom jag inte känner till din hållning. Å andra sidan vet jag inte vad det är som ser så ”oanarkistiskt” ut i hållningen till litteraturens giganter i det här lilla inlägget. Jag menar inte att det ser anarkistiskt ut heller, jag tycker bara att det inte ser ut alls. Jag pratar väl mest om programmet som sådant och om de två personernas sätt att tala med varandra i detta.
Ett litet sjävcitat som belysning: ”det var som om jag av en lycklig slump hittat en bit av det förflutna och nu kunde sitta i ”fågelsoffan” och titta och följa ett förlopp som en gång tagit form just så här.”
– Det ligger någoting i vad du säger.
Tycker du har en toppensida bland kulturbloggarna i Sverige och att du gör fina och intressanta presentationer av författare som vanligtvis inte hittar fram till kultursidorna.
– Så det så!
Hälsningar från Kista
LarsThommy, för övrigt var det en glad överraskning att hitta nya kommentarer till det här inlägget ”från förr”. Nu har jag sett att du helt nyligen talat om Sartre hos dig i Kista och då blir det hela lite begripligare för mig, fast roligt ändå…