Det här året stod den litauiska litteraturen i centrum på bokmässan. En ganska stor grupp litauiska poeter och prosaister hade kommit till Göteborg, fler än tio tror jag de var. De läste ur sina dikter och romaner, de intervjuades om sina böcker och om sitt land, ett land som är så okänt i Sverige att väl de flestas kunskaper här inskränker sig till att namnet på huvudstaden är Vilnius och att Litauen är en del av Baltikum ( vad nu det är…). Författaren Herkus Kuncius skriver någonstans i sin bok ”De försvunna texterna” att litauer har fyra tår, att de tillhör ett annat släkte än andra människor i världen. (Tyvärr har mitt exemplar av ”De försvunna texterna försvunnit, så jag kan inte komma med något riktigt citat.) Vem kan motbevisa honom?
Jag hade kommit för att lyssna på Sigitas Parulskis. Han läste ur början av sin roman ”Tre sekunder himmel”. Han satt där uppe på podiet liksom innesluten i sig själv, kompakt, tung, som huggen i sten. Han läste fascinerande entonigt och undvek så gott helt blickkontakt med publiken:
Jag gick till havet, klippte naglarna, tappade bort saxen. Jag badade, sprang omkring på stranden och hävde ur mig en massa strunt, gnodde mig med handduken tills huden började svida behagligt. Därefter satte jag mig att glo som ett fån på havet. Inte vet jag vad andra människor ser när de ser på det, jag ser ingenting. det går väl an om en båt glider någonstans längs horisonten. Då ser jag båten men inget mer. När båten är borta – bara vatten, massor av meningslöst hävande salt, kallt vatten.
Efteråt köper jag romanen och också diktsamlingen ”En hund av marmor”. Jag smyger mig försiktigt fram mot Parulskis. Han tittar rakt ut ur huvudet. Jag frågar om han kan skriva något i den ena boken, ja, det är ”En hund av marmor” jag har överst. Han gräver lite i sin väska och får upp en penna. Han tar boken och skriver med stora bokstäver på försättsbladet: THANK YOU SIGITAS P. Överraskad eller ska jag säga överrumplad tittar jag på texten, tackar och drar mig snabbt tillbaka.
Jag har nu börjat läsa lite i ”En hund av marmor”. Jag känner inte alls till alla dikterna ännu och jag tänker inte läsa dem fort. Den här har jag i alla fall valt ut att visa er här:
Istid
vi sågade ved, plank från en riven
lada, stockar, tjocka böcker
av trä, sida för sida,
årsring för årsring, vid sågen stod farbror
sankt antonius, och far och jag
biträdde honom, från höger, från vänster
det snöade, våra handskar var dyvåta, det snöade
sågspån, vi sågade vedbon
full, så kom mamma, den heliga anna
hon steg ned från himlen och sade
sankt antonius, jag tar nån spänta
till tändved, ta inte bara en
se så mycket vi har sågat upp, jag ser
skrattade mor, skrattade farbror
skrattade den helige fadern, sågen
blev stum, boskapen började råma
sjön slutade slå, och vi upptogs
i himlen
Och här kan ni läsa mer om Parulskis… jag upptäckte det nu.
