Rådjur

skog

Vi går genom skogen, solljuset silar ner genom lövverket och in mellan granarna. Vi fortsätter längs den karga åsen, Londi och jag. Långt bort skäller en hund eller är det flera? Vi viker av in mot granskogen: Brak, knak, knäck – en brun varelse kastar sig fram emellan oss och hamnar nästan på mig. Under en oändligt kort sekvens av tid ser jag in i rådjurets öga, sedan ser jag bara den vitsvansade baken försvinna in i buskarna. Nu hörs hundskallen närmare. Londi och jag bildar en tät grupp. Det är något som är fel. Vi hör hundskall igen, skott. Fort, fort ilar vi längs stigen. Tur att det inte var någon av älgarna, tänker jag förvirrat. Och tur att vi inte är rådjur. Liv, död. Vems död nu? Jakt är ändå bättre än slakt. Och jag som inte ens är vegetarian.

Vi kommer ut på vägen och därborta under vägmärket ser jag att det hänger något; det är jaktskylten med baksidan hitåt. Man ser den egentligen bara om man kommer med bil… eller om man vet att den hänger där.

Jag minns rådjuren i trädgården imorse – årskalvar, tror jag. De hade sökt sig en fristad där.

1

2

Bokmässan – Sigitas Parulskis

Det här året stod den litauiska litteraturen i centrum på bokmässan. En ganska stor grupp litauiska poeter och prosaister hade kommit till Göteborg, fler än tio tror jag de var. De läste ur sina dikter och romaner, de intervjuades om sina böcker och om sitt land, ett land som är så okänt i Sverige att väl de flestas kunskaper här inskränker sig till att namnet på huvudstaden är Vilnius och att Litauen är en del av Baltikum ( vad nu det är…). Författaren Herkus Kuncius skriver någonstans i sin bok ”De försvunna texterna” att litauer har fyra tår, att de tillhör ett annat släkte än andra människor i världen. (Tyvärr har mitt exemplar av ”De försvunna texterna försvunnit, så jag kan inte komma med något riktigt citat.) Vem kan motbevisa honom?

![Parulskis](/wp-content/parulsk.jpg @alignright)Jag hade kommit för att lyssna på Sigitas Parulskis. Han läste ur början av sin roman ”Tre sekunder himmel”. Han satt där uppe på podiet liksom innesluten i sig själv, kompakt, tung, som huggen i sten. Han läste fascinerande entonigt och undvek så gott helt blickkontakt med publiken:

Jag gick till havet, klippte naglarna, tappade bort saxen. Jag badade, sprang omkring på stranden och hävde ur mig en massa strunt, gnodde mig med handduken tills huden började svida behagligt. Därefter satte jag mig att glo som ett fån på havet. Inte vet jag vad andra människor ser när de ser på det, jag ser ingenting. det går väl an om en båt glider någonstans längs horisonten. Då ser jag båten men inget mer. När båten är borta – bara vatten, massor av meningslöst hävande salt, kallt vatten.

Efteråt köper jag romanen och också diktsamlingen ”En hund av marmor”. Jag smyger mig försiktigt fram mot Parulskis. Han tittar rakt ut ur huvudet. Jag frågar om han kan skriva något i den ena boken, ja, det är ”En hund av marmor” jag har överst. Han gräver lite i sin väska och får upp en penna. Han tar boken och skriver med stora bokstäver på försättsbladet: THANK YOU SIGITAS P. Överraskad eller ska jag säga överrumplad tittar jag på texten, tackar och drar mig snabbt tillbaka.

Jag har nu börjat läsa lite i ”En hund av marmor”. Jag känner inte alls till alla dikterna ännu och jag tänker inte läsa dem fort. Den här har jag i alla fall valt ut att visa er här:

Istid

vi sågade ved, plank från en riven
lada, stockar, tjocka böcker
av trä, sida för sida,
årsring för årsring, vid sågen stod farbror
sankt antonius, och far och jag
biträdde honom, från höger, från vänster
det snöade, våra handskar var dyvåta, det snöade
sågspån, vi sågade vedbon
full, så kom mamma, den heliga anna
hon steg ned från himlen och sade
sankt antonius, jag tar nån spänta
till tändved, ta inte bara en
se så mycket vi har sågat upp, jag ser
skrattade mor, skrattade farbror
skrattade den helige fadern, sågen
blev stum, boskapen började råma
sjön slutade slå, och vi upptogs
i himlen

Och här kan ni läsa mer om Parulskis… jag upptäckte det nu.

Bokmässan – Ales Razanau

Igår kväll kom jag hem från tre våldsamt intensiva dagar på bokmässan i Göteborg. Jag vet fortfarande inte riktigt vad som är upp och ner.

En sådan här bokmässa kan ju vara något väldigt ”världsligt” med mängder av evenemang, en massa bokinköp och en massa folk man träffar. Å andra sidan kan det bli omtumlande och nästan obegripliga upplevelser av poesi, originella mänskliga varelser, märkliga möten. Jag tror att det var mest av det senare för mig den här gången.

![Razanau](/wp-content/alespoes.gif @alignleft)Den vitryske poeten Ales Razanau står i grå, lite skrynklig kostym i ena hörnet av monter H05:29. Hans gestalt avtecknar sig tydligt mot den vita väggen och hans röst med dess lätt återhållna kraft hugger bort det omgivande bruset tills det inte alls finns. Han läser på vitryska och allt omkring honom är tyst. Och jag hör och upplever och förstår. Sedan kommer översättningen och jag hör och förstår orden:

Gränslöshet

Halva livet är jag vänd mot världen, halva
vänder jag mig bort,
halva livet skriver jag på vägen
mina namn, halva
stryker jag vad jag har skrivit,
halva livet växer jag under jorden, halva livet
växer jag upp ur jorden:

och allt mindre i mig är jag, och allt mer
är gränslöshet.

Så dyker han upp på stora scenen i H-hallen – kanske är det nästa dag. Jag sitter långt framme – jag vill ju höra. Han samtalar med någon som ställer frågor. Jag får veta att han varit Hannah-Arendt-stipendiat i Hannover i två år. Han läser – på vitryska – ur lyriksamlingen ”Hannoversche Punktierungen”. Boken innehåller korta, ultrakorta dikter, på vitryska på vänstersidorna, på tyska på högersidorna. Efteråt frågar jag om det går att köpa diktsamlingen. Han ser prövande på mig, säger egentligen ingenting, eller mumlar han något? – sedan räcker han mig boken: Jag tackar lite förvirrad. Är det jag som har den nu? Ja, och här ligger den och jag väljer en dikt:

![anka](/wp-content/PICT1/PICT1089_1.jpg @alignright)Eine Ente quakt:
ihre Stimme läuft
eine steile Treppe
hinab.

Jag bläddrar lite – bakåt eller framåt:

Ja, sogar die weiße Wolke,
auch sie,
hielt inne über dir,
blühender Kirschbaum.

Och jag vänder lite på bladen igen. Och här:

Ein Apfel ist herabgefallen.
Der Zweig sucht
sein früheres Gleichgewicht.

HP

Greifswald, DDR 29/30.9 1981

![G](/wp-content/180pxHGW_1989_1_02.jpg @alignleft)Alldeles strax åker jag till bokmässan i Göteborg och planerar att stanna där till och med lördagen. Nästa inlägg här under pausträdet kommer alltså först på söndag, tänker jag mig. Här följer nu två 24 år gamla dagboksanteckningar från min tid som utlandslektor i Greifswald:

29.9 1981

Det har varit en hård dag. På förmiddagen var jag kallad till en konferens som officiellt skulle handla om höstterminens uppläggning i stort. Vi samlades i en lokal i källarvåningen (där jag aldrig hade satt min fot tidigare) ; de flesta språklärare var där men också en del andra för mig helt obekanta personer. Sammanlagt var vi kanske tio-tolv personer. Inledningsvis togs ett antal alldagliga punkter upp, och jag satt där tämligen uttråkad och väntade på att det hela skulle ta slut. Men plötsligt bytte sammankomsten karaktär och tog formen av ett förhör och i detta förhör var jag den anklagade: ”Varför använder du inte ’Neues Deutschland i undervisningen?” ”Det är din plikt!” ”Hur vågar du vägra?” ”Du måste ge oss en förklaring nu!” (Den enda som stod på min sida var den norske utlandslektorn Jan Knutsen, men han kunde egentligen inte göra någonting för att hjälpa mig.) Jag blev nervös och kunde inte tänka klart: Vad skulle jag svara? Hur farlig var min belägenhet? Panikslagen famlade jag efter något att säga och ut kom några helt uppriktiga ord, mycket uppriktigare än om jag hade haft full kontroll över mig själv: ”Jag mår illa när jag ser den där tidningen.” (”Es wird mir übel, wenn ich die Zeitung sehe.”) Ingen sa något. Det var totalt tyst. Ingen hade väntat sig ett sådant uttalande (inte jag heller) och först efter en stunds rådlöst tigande började några viska med varandra. Det viskades en god stund och jag bara satt där helt lam utan en tanke i huvudet. Så föll då slutligen ”domen” (de var ju tvungna att lösa problemet på något sätt): ”Du är inkompetent för översättningsundervisning. Från och med nu undervisar du bara i konversation i den här gruppen.”

30.9 1981

Även om det är förbjudet för studenterna att tala med oss ”lärare från kapitalismen” utanför undervisningen, har jag talat med en av studenterna om förhållandena här idag. Samtalet skedde i smyg och det var mycket kort. Bland annat fick jag veta att de allra flesta studenterna bor fyra och fyra på 16 kvadratmeter och att det finns minst en partimedlem i varje rum, så att ingen kan läsa ”fel” böcker eller ta emot”fel” slags brev.

PS Till den som är intresserad av hur militärtjänst i DDR kunde te sig, rekommenderar jag att klicka här. Texten är på tyska.

Persefone: Adam Zagajewski

![Törst](/wp-content/PICT1/PICT1019.jpg @alignright)För två år sedan när jag var på bokmässan i Göteborg lyssande jag på Adam Zagajewski, när han läste upp några av sina dikter. Han läste dem på polska och Agneta Pleijel stod bredvid och läste dem på svenska. Jag minns hur mycket jag tyckte om själva ljudet av dikternas polska röst. Efteråt skrev han några ord i mitt exemplar av diktsamlingen ”Törst”. Av en polsk väninna fick jag vet att betydelsen i det polska ordet ”pragniene” täcker många fler sorters törst än det man först tänker på när man säger ”törst” på svenska. En tid efter mässan skrev jag en liten text om Zagajewski.

Nu är det höst igen och jag vill läsa dikten ”Persefone” för er:

Persefone

På nytt går Persefone under jorden
i sommarklänning, med stora ögon
som hos ett judiskt barn.

Drakar flyger, gula löv och höstdamm,
ett vitt flygplan och svarta kråkvingar.
Någon löper längs stigen med ett brådskande brev.

Hon kommer att frysa under jorden i sandalerna
med korksulor, och håret kommer inte att skydda
mot den blinda vinden, mot glömskan –

hon försvinner in i kastanjernas skugga,
och bara hårbandet i flätan lyser ännu
med resignationens rosa glans.

På nytt går Persefone under jorden,
och på nytt drar samma känslokyla
åt sin rem kring mitt fågelhjärta.