Författare: Bodil Z

Eftersom jag sett att Malte på Errata rör vid temat Henry James just nu och jag själv nyligen läst om Klara Johansons kapitel ”Henry James och romanen” i ”Det speglade livet”, så verkar det på något sätt vara meningen att jag låter Klara tala lite om Henry James här under pausträdet idag(som en hälsning från mig till Malte):

Hos Henry James avspisas man inte med reportage och beskrivningar; saken själv står fram som på tiljorna. Han hade två metoder för vinnandet av denna effekt.

Romanerna ”The other house” och ”The outcry” samt novellen ”Covering End”, omklädda teaterpjäser som ropar högt om sin oäkta börd, uppvisar det ena förfaringssättet i dess rudimentära gestalt: utförliga scenanvisningar kring dialog och spring i dörrar. Men i ”The awkward age” träffas det utbildat till en demonisk fulländning. Författaren ålägger sig ingalunda teaterdiktarens osynlighet: han sitter bredvid åskådaren och uttalar kamratligt intrycken av den scen som upprullar sig för dem bägge. Han har tydligen inte haft något finger med i anordningen; i annat fall hade han väl upplyst oss en smula om dessa excentriska personers karaktärer, motiv och själsvalör. Men han kan som vi bara iaktta vad som syns och hörs. Det är ju vad man hänvisas till på teatern – och i livet. Hur förbryllad man än följer de dunkla evolutionerna i ”The awkward age” måste man sluta med att beundra den som ett storartat gäckeri och ett mönstergillt konststycke.

Den andra metoden opererar med den rymligaste och präktigaste av skådeplatser: en människohjärna. Det är representation alltjämt, men en dubbel. Åskådaren ser en figur som går och står men varseblir samtidigt genom dess ögon de mänskor och ting som bildar dess värld. Denna centralhjärna, av sin skapare utrustad med hans egen sensiblitet och skärpa, är ingen passiv spegel utan lidelsefullt engagerad i sitt skådespel, vilket på så vis blir delaktigt av huvudpersonens dramatiska realitet, fantasmagori som det likväl är. ”The spoils of Pyonton”, ”The ambassadors” och ”What Maisie knew” företer den renaste typen av detta geniala cerebraldrama. Den sistnämnda romanen betraktar jag som Henry James’ överdådigaste och bäst lyckade vågstycke. Hjältinnan Maisie är en förtrollande barnunge, omgiven av sina skandalöst frånskilda föräldrar, sin styvmor och styvfar som har ett förhållande, sin fars älskarinna och sin mors många älskare, och detta patrask filtreras till utsökt komedi för läsaren under sin passage genom en renhjärtad, kärleksfull och bekymrad liten själ med utomordentliga fattningsgåvor men ingen kunskap om sexuella ting.

För någon vecka sedan fick jag ett brev från en god vän i Florens. Tillsammans med brevet hade hon stoppat en bunt tidningsurklipp i kuvertet. De flesta av dem handlar om tysk litteratur. Jag väljer ett idag. Det är från Corriere della Sera (1.9 2005) och handlar om en nyutkommen Kleistbiografi ”Un inquieto batter d’ali” av Anna Maria Carpi. Om Kleist har jag för övrigt skrivit en liten sak här tidigare – om någon vill titta…

Tidningstexten börjar med hans död, självmordet vid Wannsee tillsammans med Henriette Vogel. Sedan rullas verket upp – Der zerbrochene Krug, Die Marquise von O…, Michael Kohlhaas och ett par till – och hans olyckliga liv, avsaknaden av litterära framgångar. Min blick fastnar på några rader i andra spalten:

Sebbene opprimente e umiliante, decisiva non fu tuttavia l’indigenza: non è mai per fame che i poeti si uccidono, bensì per mancato riconoscimento di sé.

(Även om [fattigdomen var] deprimerande och förödmjukande, så var den likväl inte avgörande: det är inte på grund av hunger som poeter begår självmord, utan på grund av brist på erkänsla.)

Artikeln fortsätter med att Kleist inte var hemma i sin egen tid, att han först kom att nå sina verkliga position i den tyska litteraturen och i världslitteraturen någon gång under mitten av 1900-talet.

Kanske är Kleists verkliga tid nu.

För den som vill lära känna Kleist snabbt och ändå på djupet föreslår jag en läsning av den ultrakorta novellen ”Das Bettelweib von Locarno” (3 sidor!). Här finns hela den Kleistska dramatiken samlad på en knivsudd och tempot som texten kräver av läsaren är så högt att läsningen går på några minuter – om man känner att man behöver det, kan man förberedelseläsa först innan man störtdyker genom texten.

”På mig kan jag applicera en gammal vitsvändning: Jag är ingenting om inte diktare – och jag är inte diktare.” Så presenterar Klara Johanson en gång sig själv. Vem var hon då? Hon var en ovanligt rikt begåvad människa, en stor stilist, en blick så skarp som få, en egensinnig och enastående kämpe.

Klara Johanson (1875-1948) var en av Sveriges främsta litteraturkritiker under 1900-talets första hälft, förmodligen en av de främsta genom tiderna. Hennes omdöme var oförvillat av moden och trender och skarpsynt exakt och hon visste alltid vad hon talade om, för hon var som hon själv en gång sade ”en god läsare”. Hennes språk har en alldeles egen prägel; klart, rappt och ändå kan det vara mångbottnat. Det som kanske speciellt frapperar dagens läsare av hennes texter är hur lite de har åldrats, hur alldeles nya och fräscha de verkar. Så här okonstlat och originellt löser hon till exempel upp begreppet ”bildning”:

En mänska som bildar sig får med var dag allt lättare att lära och allt svårare att ”glömma”. Hon måste rymma massor av det som fåvitskt nämnes minneskunskap och som hos henne är något helt annat. En bildad mänska rör sig ledigt och med njutning i en värld som hon upptäckt och där hon jämt upptäcker nya trakter eller detaljer, som inte överraskar utan genast röjer sitt sammanhang med det redan genomforskade. Ett isolerat faktum finns inte mer för henne, varje okänd glosa berättar till vilket språk den hör.

Halmstad är Klara Johansons födelsestad. Där levde hon sin barndom och tidiga ungdom och hon blev den första flickan som tog studentexamen i staden. När jag läser de första kapitlen i den lilla essäsamlingen ”Fragment ur ett liv” framträder Halmstad i en gestalt som är alldeles ny för mig. Vilken lycka för Halmstad och halmstadborna att de här små texterna finns! I essän ”Resan till barndomen” (1909) beskriver hon ett besök i den gamla hemstaden så här:

Porten, vet jag, stadsporten, Norreport, passagen där mina drömmar dag som natt tåga ut och in. Där stod den förnämt vårdslöst på sned, obekymrad om stadsplaner, solande sina miltröda murar under luftiga lövkronors sakta fläktande svaj.

Det är också Norreport som pryder omslagen till Klara Johansons böcker. Om portens betydelse för henne som symbol för Halmstad säger hon en gång: ”Skulle jag koncentrera Halmstad i en representativ bild så valde jag varken flod eller havsbukt eller slott eller kyrka: endast Norreport gav sig som den träffande symbolen.”

Från Halmstad kom hon till Uppsala, där hon tillbringade några studieår och blev fil kand. Sedan flyttade hon till Stockholm och hon kom att bo där resten av sitt liv. Stockholm blev aldrig någon riktig hemstad för henne, utan hon betonade ofta att hon som hallänning inte kunde trivas där – varken staden eller landskapet omkring kunde mäta sig med hennes sydsvenska hembygd. En gång när hon är på återbesök i Halmstad beskriver hon det halländska havet så här: ”Detta är den riktiga kulören på havsvågor, konstaterade jag, vid östkusten har vattnet en misstänkt insjönyans.”

Klara Johanson var i början av sin bana under perioder knuten till Stockholms Dagblad och till Fredika Bremer-förbundets tidskrifter Dagny och Hertha. Senare kom hon att skriva allt mer på frilansbasis. Hon skrev recensioner och essäer, men detta skrivande var långt ifrån hennes enda verksamhetsfält. Under många år arbetade hon intensivt med utgivningen av Fredika Bremers brev (fyra volymer blev det). Hon översatte betydelsefulla litterära verk från danska, norska, tyska, engelska, franska och italienska. Dessutom ägnade hon sista delen av sitt liv åt en intensiv kamp för att få skulptrisen Sigrid Fridmans verk erkända. Över huvud taget lade hon ner mycket av sin energi på att hjälpa och inspirera andra, både författare och konstnärer. Under hennes livstid publicerades de två essäsamlingarna ”Det speglade livet” och ”Det rika stärbhuset”. Senare tillkom böckerna ”Brev”, ”K.J. själv” och ”Kritik”.

Aforismerna som finns i slutet av både de två essäsamlingarna och boken ”K.J. själv” har fortfarande kvar hela sitt djup, sin sälta och sin friska fräckhet. Här ett exempel ur ”Reflexer” i slutet av ”Det speglade livet”:

Vad är det man beundrar? Här går vi omkring och applåderar varjehanda specialiteter, kraftprov, trick, onödigheter kort sagt, som envar kunde utföra med övning och oförsynthet. En mänska, en själ, en ande låter sig inte beundras.

Eller detta lilla om tystnad som finns i slutet av ”K.J. själv”:

Gör tystnaden salongsmässig och den skall bli ett av de mest välgörande sällskapsnöjen. Man behöver inte frukta att världen slöar till eller blir trappistkloster. Det skall alltid finnas övernog av dem som gärna stöter konvenansen för huvudet bara de får ramla på och kallprata.

Få litteraturkritiker har varit så produktiva som Klara Johanson, ja, egentligen arbetade hon nästan jämt. Själv påstod hon att detta berodde på att hon inte kunde ”vila” och att hon inte hade talang för att ”roa sig”. Och ändå hånade hon ofta sin egen omutliga arbetsiver och såg med ett slags märklig misstro på det ständiga strävandet. Så här beskriver hon en gång detta för Sigrid Fridman i ett brev – brevet är för övrigt daterat ”Bokrummet 14.7.28”:

Jag håller alltjämt på att ”arbeta” på ett besynnerligt vis, utan ett spår ännu av synligt eller ens föreställbart resultat; det består – utom hopplockande av eventuellt material – i ett envist fasthållande vid tvångsidén att någonting måste göras i denna sommar. Jag får lov att gripa mycket hårt i denna fantasi för att kunna bevara den; stunderna av slappande är fulla av äckel. Om jag kunde vara min egen förläggare och tryckare ändå – det gör mig kallsvettig att utsättas för dessa grova världsligheter. Ja, jag vet vad du tänker nu, och du har absolut rätt, men det hindrar inte att jag sargas av mitt speciella lilla skoskav.

Första tiden i Stockholm levde Klara Johanson ensam i olika hyresrum, men 1912 flyttade hon ihop med Ellen Kleman. De två kom att leva tillsammans i 25 år. Klara kallade Ellen för Choice, för hon var den utvalda. I lägenheten på Vallhallavägen skötte Ellen allt det praktiska, Klara levde och arbetade mest i Bokrummet. Ellen var mycket berest och genom henne kom Klara att hitta vägen ut i Europa. I kapitlet ”Krigsfångenskap” i boken ”K.J. själv” får vi bland annat följande glimtar från Heidelbergs horisont av krigsutbrottet 1914:

I denna lustspelsmässiga miljö var det mig beskärt att utstå min första omdelbara kontakt med världshistorien, den färska och råa. Händelserna störtade över oss likt hagelskurar, tidningarna hann inte trycka extrablad utan skrek sina rasande nyheter från blåkritade affischer längs husmurarna. Ett par herrar som troddes viktigare än de var, Willy och Nicke, telegraferade ideligen till varandra i broderliga ordalag, och så var det färdigt: ena dagen krigstillstånd, den andra ”Mobilmachung”, den tredje krigsförklaring.

Och lite längre fram en glimt från Mannheim: ”Och så drevs vi i hastig marsch över bron med soldater vid sidan så tätt inpå att vi kände oss häktade; att se Rhen kom inte i fråga, vår utsikt var kaki.” Kapitlet slutar med en liten ironisk knorr: ”Vår praktiska kurs i världshistoria var över, och när vi någon dag i senare hälften av augusti återkom till Stockholm lät det som om alla härhemma visste bättre besked om kriget än jag.”

Som kritiker kom Klara Johanson att intressera sig för författare som Hjalmar Bergman, Vilhelm Ekelund och Elin Wägner. Hon var som recensent det samvetsgrannaste man kunde tänka sig – hon läste allt flera gånger och som avslutning till och med baklänges, påstår hon i alla fall själv på ett ställe. Dessa recensioner har kvar hela sin skärpa och lyskraft än idag. Hon går mycket nära texterna, ja, hon går in i dem och hon är aldrig rädd att stöta sig med någon, hon litar helt på sitt omdöme, det är hennes höga kall att ge ett rättvist och glasklart omdöme. Och visst har hon med sin kompromisslösa, djupa och frisjälade litteraturkritik mycket att lära våra dagars recensenter och litteraturkritiker. Hon kunde sätta fingret på det karakteristiska i hela epoker lika väl som i enskilda verk och rolig och kvick kunde hon vara mitt i all seriositet: ”Även den mest naturalistiska uppriktighet kan uppträda stiliserad, och den nakna sanningen har gärna, som kvinnofigurerna i franska skämtpressen, åtminstone underkläder på sig.”

Mycket av Klara Johansons essäistik kretsade kring den tyska romantiken och då särskilt kring Goethe. Hon tecknade ett otal originella bilder av honom och hans författarskap och hon hittade vägar att sammanfatta helheten i bara några få meningar:

Som hans diktning, så hans liv. Obesvärad av idealtörst, okänslig för det översinnliga, oberörd av släktets nöd hade han i vackert väder och med konnässörens njutningskonst passerat genom säsonger, tills han slutligen i liknelse av epikureisk gud anteciperade odödlighetens privilegier.

Hon gjorde inkännande nytolkningar av verk som Faust och Werther. I kapitlet ”Den unge Werther” i ”Det speglade livet” får vi bland annat den här fartfyllda introduktionen av Werther bland andra kända romanhjältar:

Hack i häl efter prins Hamlet och den ädeltosige spanske riddaren vandrar Werther genom tiderna, en yngre och spensligare broder, den rena prototypen för högsint rebellisk och dåraktigt anspråksfull ungdom.

Och lite längre ner fortsätter hon med en snabb och nästan självsvåldigt djärv analys av Wertherfiguren:

Det går genom figuren en fin och hemlig fog som förbinder två disparata naturer: en strålande och rik livserövrare, makters och mänskors gunstling, med en förgrämd, utarmad hypokonder. Goethe med Wilhelm Jesusalem!

Livet i offentlighetens ljus lockade henne inte alls, snarare skrämde det henne. Hon levde mest och helst bland sina böcker i sitt bokrum. Hon levde med för länge sedan döda författare, hon levde med Goethe, Fredrika Bremer och Kierkegaard som om de var hennes närmaste vänner. Och hon rörde sig hemtamt, ja som en hedersgäst, i Rahel Varnhagens och Malla Sifverstolpes sedan länge ur verkligheten försvunna salonger. Både tiden och rummet hanterade hon på sitt eget sätt. Man skulle kunna säga att hennes rum var Bokrummet eller Ingenstans och hennes tid Tidlösheten, för visst är hon – om vi läser henne på allvar – också vår samtida lika mycket som hon var Goethes. Hon var i mycket en främling, som levde i sin fantasis och tankes värld, men: ”Ingen har det tryggare än den som bor i luftslott.”

Nyss läste jag ut Italo Svevos roman ”Senilità”. Innan jag säger något om den, föreslår jag det här som en liten introduktion för den som inte är bekant med Svevo:

Italo Svevo was born in Trieste into a well-to-do Jewish family. He was one of the seven sons of Francesco and Allegra Schmitz. Svevo’s mother, Allegra Moravia, came from an Italian Jewish family of Trieste; his father was of German descent, the son of an Austrian customs official. Svevo attended the Brüssel Institute near Würzburg in Germany. There he became interested in literature and read German classics, Schiller, Goethe, Schopenhauer, and great Russian writers of the time. After returning to Trieste he enrolled in the Instituto Superiore Revoltella. In 1880 his father, who ran a glassware business, went bankrupt and also collapsed physically. Svevo was forced to abandon his studies, but he already planned to become a writer. At the age of nineteen he started to work in the local branch of the Viennese Union Bank as a correspondence clerk. This period in his life lasted nearly twenty years and inspired his novel, Una vita (1893, A Life).

…

Svevo’s unnoticeable literary pursuits took a new turn in 1907 when he met the young, relatively unknown writer James Joyce, who was working as an English teacher in Trieste at the Berlitz School. Svevo needed a private tutor for the English language and became the pupil of Joyce. Joyce praised Senilità, in which the protagonist, Emilio Brentani, suffers in his thirties from a premature sense of senility, and Svevo wrote critiques of Joyce’s work. Their friendship lasted until the end of Svevo’s life.

Romanen ”Senilità” handlar om en ofullgången och på sitt sätt perverterad kärlekshistoria och om en man som egentligen inte kan leva, en man som är gammal i själen i förtid. Emilio är en försäkringstjänsteman i trettiofemårsåldern: Hans liv är ganska innehållslöst, han lever tillsammans med sin syster och sköter sitt arbete samvetsgrant men håglöst, han har några vänner. En dag träffar han Angiolina, en vacker men fattig flicka och han förälskar sig i henne. Angiolina är en sorglös natur som njuter av det livet kan ge henne. Förhållandet dem emellan präglas till en början av Emilios önskan att forma Angiolina efter sitt kvinnoideal och ändå är han egentligen inte ute efter något djupare förhållande med henne. Dels ser han henne som ett spännande tidsfördriv, dels ser han hennes som ett fält för sin kultiverande inverkan. Han vill lära henne hur hon ska leva, han vill göra henne till ”något bättre”. Han vill absolut inte leva med henne eller gifta sig med henne, dels för att deras sociala positioner och bildningsgrad är så olika, dels för att han är så passiv och låst i sitt nästan letargiska tillstånd.

Resten av romanen lämnar jag åt er att läsa själva, det här var bara en liten flisa av den – den finns på engelska och kanske finns den till och med på svenska. Den borde i alla fall finnas också på svenska, tycker jag.

Det som fängslar mig speciellt med den här romanen är beskrivningen av Emilios känslor. Man skulle kunna säga att Svevo dissekerar Emilios känsloliv, han tittar med lupp på alla små fega impulser, på hans inbilskhet, liksom från insidan. Att romanen lär ha självbiografiskt stoff gör den inte mindre intressant. Berättaren går hänsynslöst in överallt, in i det allra intimaste. Läsaren ser Emilios svaghet och falskhet inifrån som om han/hon vore Emilio. Först tar jag instinktivt avstånd från Emilios sätt att vara, hans sätt att se Angiolina som endast ett medel för att uppnå lycka eller tillfällig lust. Men – och detta är det märkliga – ju bättre jag lär känna honom, ju mer jag får veta om hans ynkedom, desto närmare kommer jag honom och desto mer känner jag igen mig i honom. Svevo har skapat ett fantastiskt porträtt av mänsklig svaghet och om detta samtidigt är ett slags självporträtt, så får det ytterligare en dimension. Och ingen människa är starkare eller ädlare, tror jag, än att hon åtminstone ur vissa aspekter kan eller skulle kunna känna igen sig i detta skrämmande porträtt, om hon bara vågar vara ärlig mot sig själv – fast just i detta ärlighetsögonblick är hon väl som mest olik porträttet.

På fredagmorgonen gick jag på ett seminarium om modern polsk berättarkonst. ”Vad berättar Polen idag?” var namnet på seminariet och medverkande var Krzysztof Varga, Inga Iwasiów, Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson. Utgångspunkt för samtalet var en nyutkommen antologi ”Navelsträngen i jorden” som sammanställts av Irena Grönberg och Stefan Ingvarsson; dessa har också översatt några av texterna. Krzysztof Varga och Inga Iwasiów är två av antologins berättare.

En av berättelserna i antologin är skriven av Olga Tokarczuk. Det var den jag läste först och det är den jag tänker tala lite om här – längre fram tänker jag kommentera några av de andra. ”Professor Andrews i Warszawa” handlar om en kulturkrockchock. Andrews är professor i psykologi i London. Han ”representerade en riktning inom psykologin som var mycket betydelsefull, mycket seriös och spåddes en lysande framtid.”

Andrews landar i Warszawa, han har kommit dit för att hålla en serie föreläsningar om sina nya psykologiska rön. Först verkar allt gå bra – med undantag för att hans väska försvinner – han får en guide, han äter middag med henne och hennes pojkvän och han visas till sin lägenhet. Sedan byter tillvaron skepnad: Morgonen därpå fungerar inte telefonen, Andrew går ut och han går vilse, ingen förstår vad han säger, han misslyckas med att köpa mat. Dagarna går, problemen hopar sig, han kommer ingenstans, ingen förstår vad han säger, guiden dyker inte upp, inga föreläsningar hålls, han dricker massor av vodka.

Här och där i texten mellan beskrivningarna av det dystert tröga och röriga händelseförloppet dyker små ironiska kommentarer till Andrews psykologiska teorier upp: ”Så han bestämde sig för att lyssna på sin instinkt – det var en av institutets viktigaste principer – att lyssna på instinkten, intuitionen, föraningen.”

Till slut återstår bara flykten, Andrews vill bort från det obegripliga Warszawa: ”Sedan blev han skräckslagen igen och kom att tänka på ambassaden, så han sluddrar gång på gång fram: ’Embassy’, ’British embassy’. ’War’, sade mannen och grep med händerna i luften med sådan kraft att man nästan kunde se en kpist växa fram. Mannen satte sig på huk, blundade och gav ifrån sig ljud som härmade skott. Han besköt väggarna med fullt av hängande ormbunkar. ’War’, upprepade han.”