Klara Johanson: Henry James

Eftersom jag sett att Malte på Errata rör vid temat Henry James just nu och jag själv nyligen läst om Klara Johansons kapitel ”Henry James och romanen” i ”Det speglade livet”, så verkar det på något sätt vara meningen att jag låter Klara tala lite om Henry James här under pausträdet idag(som en hälsning från mig till Malte):

Hos Henry James avspisas man inte med reportage och beskrivningar; saken själv står fram som på tiljorna. Han hade två metoder för vinnandet av denna effekt.

Romanerna ”The other house” och ”The outcry” samt novellen ”Covering End”, omklädda teaterpjäser som ropar högt om sin oäkta börd, uppvisar det ena förfaringssättet i dess rudimentära gestalt: utförliga scenanvisningar kring dialog och spring i dörrar. Men i ”The awkward age” träffas det utbildat till en demonisk fulländning. Författaren ålägger sig ingalunda teaterdiktarens osynlighet: han sitter bredvid åskådaren och uttalar kamratligt intrycken av den scen som upprullar sig för dem bägge. Han har tydligen inte haft något finger med i anordningen; i annat fall hade han väl upplyst oss en smula om dessa excentriska personers karaktärer, motiv och själsvalör. Men han kan som vi bara iaktta vad som syns och hörs. Det är ju vad man hänvisas till på teatern – och i livet. Hur förbryllad man än följer de dunkla evolutionerna i ”The awkward age” måste man sluta med att beundra den som ett storartat gäckeri och ett mönstergillt konststycke.

Den andra metoden opererar med den rymligaste och präktigaste av skådeplatser: en människohjärna. Det är representation alltjämt, men en dubbel. Åskådaren ser en figur som går och står men varseblir samtidigt genom dess ögon de mänskor och ting som bildar dess värld. Denna centralhjärna, av sin skapare utrustad med hans egen sensiblitet och skärpa, är ingen passiv spegel utan lidelsefullt engagerad i sitt skådespel, vilket på så vis blir delaktigt av huvudpersonens dramatiska realitet, fantasmagori som det likväl är. ”The spoils of Pyonton”, ”The ambassadors” och ”What Maisie knew” företer den renaste typen av detta geniala cerebraldrama. Den sistnämnda romanen betraktar jag som Henry James’ överdådigaste och bäst lyckade vågstycke. Hjältinnan Maisie är en förtrollande barnunge, omgiven av sina skandalöst frånskilda föräldrar, sin styvmor och styvfar som har ett förhållande, sin fars älskarinna och sin mors många älskare, och detta patrask filtreras till utsökt komedi för läsaren under sin passage genom en renhjärtad, kärleksfull och bekymrad liten själ med utomordentliga fattningsgåvor men ingen kunskap om sexuella ting.