Senilità – Italo Svevo

Nyss läste jag ut Italo Svevos roman ”Senilità”. Innan jag säger något om den, föreslår jag det här som en liten introduktion för den som inte är bekant med Svevo:

Italo Svevo was born in Trieste into a well-to-do Jewish family. He was one of the seven sons of Francesco and Allegra Schmitz. Svevo’s mother, Allegra Moravia, came from an Italian Jewish family of Trieste; his father was of German descent, the son of an Austrian customs official. Svevo attended the Brüssel Institute near Würzburg in Germany. There he became interested in literature and read German classics, Schiller, Goethe, Schopenhauer, and great Russian writers of the time. After returning to Trieste he enrolled in the Instituto Superiore Revoltella. In 1880 his father, who ran a glassware business, went bankrupt and also collapsed physically. Svevo was forced to abandon his studies, but he already planned to become a writer. At the age of nineteen he started to work in the local branch of the Viennese Union Bank as a correspondence clerk. This period in his life lasted nearly twenty years and inspired his novel, Una vita (1893, A Life).

…

Svevo’s unnoticeable literary pursuits took a new turn in 1907 when he met the young, relatively unknown writer James Joyce, who was working as an English teacher in Trieste at the Berlitz School. Svevo needed a private tutor for the English language and became the pupil of Joyce. Joyce praised Senilità, in which the protagonist, Emilio Brentani, suffers in his thirties from a premature sense of senility, and Svevo wrote critiques of Joyce’s work. Their friendship lasted until the end of Svevo’s life.

Romanen ”Senilità” handlar om en ofullgången och på sitt sätt perverterad kärlekshistoria och om en man som egentligen inte kan leva, en man som är gammal i själen i förtid. Emilio är en försäkringstjänsteman i trettiofemårsåldern: Hans liv är ganska innehållslöst, han lever tillsammans med sin syster och sköter sitt arbete samvetsgrant men håglöst, han har några vänner. En dag träffar han Angiolina, en vacker men fattig flicka och han förälskar sig i henne. Angiolina är en sorglös natur som njuter av det livet kan ge henne. Förhållandet dem emellan präglas till en början av Emilios önskan att forma Angiolina efter sitt kvinnoideal och ändå är han egentligen inte ute efter något djupare förhållande med henne. Dels ser han henne som ett spännande tidsfördriv, dels ser han hennes som ett fält för sin kultiverande inverkan. Han vill lära henne hur hon ska leva, han vill göra henne till ”något bättre”. Han vill absolut inte leva med henne eller gifta sig med henne, dels för att deras sociala positioner och bildningsgrad är så olika, dels för att han är så passiv och låst i sitt nästan letargiska tillstånd.

Resten av romanen lämnar jag åt er att läsa själva, det här var bara en liten flisa av den – den finns på engelska och kanske finns den till och med på svenska. Den borde i alla fall finnas också på svenska, tycker jag.

Det som fängslar mig speciellt med den här romanen är beskrivningen av Emilios känslor. Man skulle kunna säga att Svevo dissekerar Emilios känsloliv, han tittar med lupp på alla små fega impulser, på hans inbilskhet, liksom från insidan. Att romanen lär ha självbiografiskt stoff gör den inte mindre intressant. Berättaren går hänsynslöst in överallt, in i det allra intimaste. Läsaren ser Emilios svaghet och falskhet inifrån som om han/hon vore Emilio. Först tar jag instinktivt avstånd från Emilios sätt att vara, hans sätt att se Angiolina som endast ett medel för att uppnå lycka eller tillfällig lust. Men – och detta är det märkliga – ju bättre jag lär känna honom, ju mer jag får veta om hans ynkedom, desto närmare kommer jag honom och desto mer känner jag igen mig i honom. Svevo har skapat ett fantastiskt porträtt av mänsklig svaghet och om detta samtidigt är ett slags självporträtt, så får det ytterligare en dimension. Och ingen människa är starkare eller ädlare, tror jag, än att hon åtminstone ur vissa aspekter kan eller skulle kunna känna igen sig i detta skrämmande porträtt, om hon bara vågar vara ärlig mot sig själv – fast just i detta ärlighetsögonblick är hon väl som mest olik porträttet.