Östtyskland – ”Flykten från den slutna anstalten”

![FK](/wp-content/pic_bio_02.jpg @alignleft)Texten som följer här är en fortsättning på de texter som publicerades här igår och i förrgår. Den är min översättning av en essä av den tyska regissören och författaren Freya Klier. För den som inte läst de båda föregående delarna rekommenderar jag en genomläsning av dessa först.

Flykten från den slutna anstalten

Vi befinner oss redan mitt i den period som kallas det ”kalla kriget”, ett utryck vars innehåll jag ser mer och mer anledning att ifrågasätta: För mig var det kalla kriget i första hand ett krig som den sovjetiska ockupationsmakten och dess tyska vasaller utkämpade mot DDR:s befolkning; ett Sovjetunionens kalla krig mot de folk i Östeuropa som påtvingats socialismen… Försöket från PDS att dölja begångna oförätter bakom uttrycket ”kalla kriget” är inte bara en cynism utan det ställer verkligheten på huvudet: DDR-medborgarna befann sig inte i något kallt krig – de längtade efter att bli befriade av sina förmenta fiender.

Efter att muren byggts stannar rörelsen mot väster upp och för varje år är det allt färre som lyckas fly ut ur den slutna anstalten. Nya sätt att ta sig över gränsen bir vanligare; den statligt organiserade människohandeln håller sitt intåg eller man ansöker om utresetillstånd och utsätts då för trakasserier och ändlösa väntetider. Efter ett årtionde av enstaka flyktförsök – allesammans med fara för livet – och en tilltagande förlamning i befolkningen, blir under sjuttiotalet den nya legala metoden att ta sig ut allt mer spridd; enligt västtyska bedömningar hade år 1976 redan 100 000 östtyskar ansökt om utresetillstånd.

En konsekvens av detta blir att den demokratiska oppositionen tunnas ut ännu mer, mod och tillförlitlighet fortsätter att tömmas ut västerut. Många av dem som var med i motståndsrörelsen i Jena stöts ut precis som Biermann, Bahro eller Reiner Kunze… Så småningom blir utfrysningsmetoderna subtilare och staten koncentrerar sig på att bryta ner människor genom ryktesspridning om yrkesmässiga och personliga misslyckanden. Också dessa åtgärder förfelar på intet sätt sin verkan. Nya utresevågor, som kommer att pågå ända till DDR:s undergång, fortsätter att tunna ut landets potential och lamslår dess förmåga till förnyelse: 1984… 1987… massflykten till Ungern under förhösten 1989…

Hade en tredje, av Västtyskland oberoende, väg varit möjlig för DDR efter murens fall? I efterskriften till min bok ”Ljug fädernesland. Fostran i DDR” som utkom i februari 1990 skrev jag:

”DDR har ingen chans till en egen väg, en uppbrottsstämning i stil med den som fanns 1945 kommer inte att uppstå igen. Under fyrtio års tid byggde patiet upp en apparat som inget regimskifte kan rucka på i första taget. Huvudena på dem som satt överst har fallit, men den kolossala kroppen är kvar. På slutet var medlöparna så många att om man kastade ut dem skulle landet falla ihop som ett korthus. Och vilka skulle komma i deras ställe? Partiet hade genom sitt utbildningssystem sorterat befolkningen så att de som passade in i systemet satt på höga poster medan sådana man ville hålla borta ifrån högre utbildning hade fått bli städare och renhållningsarbetare. Med denna strategi lyckades partiet göra en utrensning av talanger och begåvningar i en omfattning som sällan skådats.”

Flykt- och fördrivningsvågor från DDR förde under årtiondenas lopp till ett gigantiskt alltyskt problem. Utarmningen av kritiskt tänkande på den ena sidan och den enorma intellektuella tillväxten på den andra har fört till en problematisk obalans i Tyskland som helhet, som det kommer att ta lång tid att komma till rätta med. I DDR var det samhällsskikt speciellt uttunnat som jag kallar samhällets ”jäst”. Utan detta skikts förnyelseförmåga, integritet och engagemang är det svårt att ta steget från diktatur till demokrati.

Men missförstå mig nu inte: För mig har DDR aldrig betytt ”Den Dumma Resten”. Jag har träffat många modiga och tillförlitliga människor – i alla generationer och samhällsskikt. Jag har lärt känna många begåvade människor som hankade sig fram i DDR och som gång på gång försökte skapa små förändringar i rätt riktning. Och vi alla som försökt hålla stånd mot förtrycket har hämtat intellektuell näring ur minsta tecken på motstånd som kunde dölja sig också i en sovjetfilm eller i en förbjuden bok av Arthur Koestler.

Och ändå: Om vi ska vara ärliga måste vi medge att vårt perspektiv blev trängre och trängre. Detta gäller speciellt för min generation, som man med våld hade hamrat fram den ”nya socialistiska människan” ur. Vi har svårt att frigöra oss från den tro på socialismen som man dresserat oss till. Inte så få var arga på dem som tog sig till Västtyskland med hjälp av en utreseansökan – de var så arga på de förmenta svikarna och förrädarna att de inte hade någon vrede över för förtryckarna som ju var orsaken till flykten. Och hur har vi till exempel hanterat upproret den 17:e Juni 1953 – det var ju trots allt den första revolten i Östeuropa mot den sovjetiska ockupationen och en av dess marionettregeringar? För oss som var småbarn vid den tiden då folket gjorde revolt, kom upproret – efter mångårig hjärntvätt – att förbindas med befrielsen av en koncentrationslägervakt…

Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Vi saknade ett fritt meningsutbyte med människor från världen utanför, vi saknade möjlighet att byta perspektiv. Vi som levde instängda var tvingade till ett grodperspektiv. Och hela tiden lämnade just sådana människor, som hade en vidare horisont än man själv, landet. Nu är jag tillbaka vid min utgångspunkt: Borde man inte ha bemödat sig om att få dem som drivits på flykten att återvända? Hade inte deras perspektiv som vidgats ute i världen varit ett perfekt komplement till uppbrottsstämningen i Öst?

Under nittiotalet gjorde jag två föredragsresor till olika amerikanska universitet: I vartannat ”German Department” hälsades jag med orden: ”Hej, jag är också från DDR!” De flesta hade flytt under femtiotalet, en del som barn tillsammans med sina föräldrar. Östtyskland har på fyrtio år förlorat mer än hundra författare och ungefär tusenfemhundra konstnärer, däribland kända målare som Gerhard Richter, Baselitz eller Penck. Och har någon räknat pedagogerna i Västtyskland som är födda i DDR? Vilka möjligheter hade inte funnits om bara hälften av dem hade kommit tillbaka.

En tanke om “Östtyskland – ”Flykten från den slutna anstalten”

Kommentarer avstängda.