Östtyskland -”Femtiotalets ödeläggelse”

FK
Igår publicerade jag första avsnittet av en essä av Freya Klier – en essä där hon ger sin förklaring till den långsamma eller ibland uteblivna utvecklingen i den del av Tyskland som tidigare var DDR. I länken till hennes hemsida kan man få reda på en hel del om hennes biografi och hennes verk. Den texten är emellertid på tyska och alla som läser den här sidan kanske inte kan tyska så bra. Därför ger jag här i korthet några upplysningar om Freya Klier och hennes liv:

Hon är född i Dresden 1950. Hon fick som liten tillbringa en tid på barnhem, eftersom hennes far fängslades på grund av regimkritik. 1968 gjorde hon ett flyktförsök, men det misslyckades och hon kom i fängelse. Freya Klier kom att bli en av förgrundsgestalterna i fredsrörelsen i DDR. Så småningom utbildade hon sig till regissör och blev snabbt framgångsrik i yrket. Hon började också skriva egna texter och pjäser.1984 belades hon med yrkesförbud för regimkritiskt innehåll i en pjäs. 1988 häktades hon och tvingades sedan lämna landet. Hon bor sedan dess i Berlins västra del, men hon har täta kontakter med teatervärlden i Dresden.

Här följer nu det första underkapitlet i essän ”Elitens förhindrade återkomst”:

1. Femtiotalets ödeläggelse

Innan SED i augusti 1961 tar DDR:s medborgare som gisslan, har partiet hunnit jaga tre miljoner människor på flykten. Däribland en oerhörd mängd vetenskapsmän. Under femtiotalet sker en massflykt av intellektuella: Bara under de tre åren som föregår byggandet av muren lämnar nära 1700 av dem DDR, bland dem finns 126 universitetsprofessorer, 135 docenter och ytterligare 234 som undervisar vid universitet. De största förlusterna, särskilt på medicinens område, lider Humboldtuniversitetet i Berlin som går miste om 291 av sina forskare. Från universitetet i Leipzig försvinner under de här åren 206, från Halle och Jena 260, Rostock och Greifswald förlorar 163 och från den tekniska högskolan i Dresden försvinner 93…

Detta gäller som sagt bara ett treårigt utsnitt ur historien om flykt och fördrivning från DDR – denna period föregås av tolv år av arresteringar och massflykt. Som bekant gäller det rigidaste förtrycket under DDR-statens första decennium allt som på något vis luktar kyrka eller borgerlighet. SED ser kyrkan som en omedgörlig klassfiende, borgerligheten betraktas som grunden för den bortdöende kapitalismen och arbetarklassen måste övervinna allt borgerligt – om det behövs med våld. Intellektuell integritet utrotas med allt mer drastiska metoder. Det ideologiska förtryckarmaskineriet inriktar sig speciellt på platser där den unga generationen utbildas – på högskolor och universitet. Genom terror och undertryckande av tankefriheten blir lärarnas arbete ofta till ett helvete.

Under tiden omedelbart efter 1945 kan man finna en återklang av samma klassiska bildningsideal i båda de tyska staterna i professorernas tal, artiklar och andra skrifter och huvudtemat är de tyska universitetens fiasko under nationalsocialismen. Redan efter en kort tid glider universiteten emellertid isär: Medan de västtyska intellektuella för sin identitetsdebatt självständigt, offentligt och i diskussion med varandra, måste deras östtyska kolleger i tilltagande grad anpassa sig till det dominerande partiet SED:s ideologiska monopolanspråk. Redan i slutet av fyrtiotalet upphör det att finnas en fri allmän debatt här. Utan några som helst skrupler lägger SED det humanistiska bildningsidealet under sig och tar makten över all akademisk utbildning – många av professorerna reagerar med att dra sig tillbaka ur offentligheten till nischer för opolitiska fackmän. Speciellt hårt drabbas representanterna för humaniora. Och de som inte vill böja sig under förvrängningen av verkligheten en andra gång efter naziterrorn blir förtidspensionerade, uppsagda eller undanträngda till Västtyskland.

Den intellektuella ödeläggelsen vid de östtyska högskolorna har börjat. Mellan 1948 och 1952 – året då socialismen blev officiellt proklamerad – genomför SED-ledningen brutala utrensningar. Professorer kastas ut och hamnar sedan vid västtyska universitet och var och en av dem lämnar ett gapande hål efter sig.

DDR förlorar många av sina storheter inom humaniora och ännu fler kommer att följa dem. De professurer som på detta sätt plötsligt blivit vakanta besätter partiet nu med personer som mycket sällan kan mäta sig med sina föregångare på det intellektuella planet, men som är desto mer framstående när det gäller politisk följsamhet. Kryperi och angiveri tilltar ständigt.

Det är alltid samma typ av människa som gör karriär i en diktatur – svansviftaren, tallriksslickaren, smilfinken och angivaren med det dubbla ansiktet som inte ens förskonar sina vänner och släktingar från sitt förräderi. Den här typen breder nu ut sig över domstolar och skolor över universitet, förvaltningar och sjukhus… och ligger som en tung börda på Östtyskland än idag.

Inte ens för centralkommittén i DDR eller för det sovjetiska KGB kan den här typen ha varit särskilt tilltalande… men den garanterade den nödvändiga stabiliteten vid fronten till det västliga imperiet. Sovjetunionens intresse för intelligens och sannfärdighet i marionettstaten DDR slutade just vid den gräns där landet såg sin makt och sitt inflytande hotade – därför var det just Honecker, Mielke, Axen, Gysi och Hager som gjorde karriär, medan däremot nazimotståndsmän som Heinz Brandt och Robert Havemann fängslades och drevs till en inre eller yttre emigration eller som Robert Bialek blev nedskjutna. På några få år skiljs agnarna från vetet. Många av dem som senare ska höra till fångarna och flyktingarna låter sig först utnyttjas av Sovjet.

SED fördriver inte bara de demokratiskt sinnade bland universitetslärarna utan också deras studenter. På de viset tvingar de bort nästan hela den generation som jag, när jag talar om grannlandet Tjeckoslovakien, brukar kalla ”Vaclav-Havel-generationen”. I Östtyskland finns det idag knappast något spår av den. Denna generations kritiska tänkande kommer Västtyskland till del. Länge tas de emot med öppna armar där, till och med i vissa vänsterkretsar, som på sextiotalet ännu inte domineras av den trångsynthet som senare vänstergrupper kommer att göra, utan som i sina ställningstaganden påminner mer om en Heinrich Böll.

5 tankar om “Östtyskland -”Femtiotalets ödeläggelse”

  1. Bra att hon skriver om detta öppet. Diktaturer ger sig ju alltid på de intellektuella först, eftersom egen tankeverksamhet anses farlig och är okontrollerbar. Att uttrycka sina kritiska åsikter i artiklar eller romaner är i det närmaste identiskt med självmord. Beundrar djupt de modiga människor som vågade ändå.

    I Burma råder en vedervärdig militärdiktatur och folkrensingen/ morden är värre än i Pol Polts Kambodja. Ändå sker allt i tystnad. En rickshawförare som tidigare varit fysikprofessor på universitetet i Rangoon tog mig till universitetet 1993. Han visade på att fasaderna fanns kvar, men ingen utbildning skedde. Vi tittade in i en sal för dataingenjörer – inte en dator i sikte. Internet ansågs regimfientligt och därför fick dataingenjörerna lära sig teori om datorer i stället.
    Numera tror jag att universitetet är öppet, men det enda som verkligen är öppet är dörren in. De allra flesta universitetslärarna är döda, skjutna, förvisade, torterade…och fritt tänkande bestraffas. Överallt på väggarna i sta’n har militären målat slagord som säger att den som tänker förråder, den som inte anger sina vänner är en förrädare eller att själens lycka kan enbart uppnås genom att man tjänar regimen.
    Ville bara säga detta, eftersom det är en situation som består än idag. Resebolagen tror, att om man åker till Burma som turist, kommer folket att bli fria. Aung San Suu Kyi är övertygad om motsatsen. Hennes ord är goda nog för mig.

  2. Tack Marita, detta du berättar om borde naturligtvis få mer ljus riktat mot sig. Burmas diktatur består än idag, skriver du – DDR-diktaturen är ju borta, men en inte så liten del av dess hantlangare är, vilket också går att utläsa ur Freya Kliers essä, ännu i full politisk verksamhet.

  3. ”Det är alltid samma typ av människa som gör karriär i en diktatur – svansviftaren, tallriksslickaren, smilfinken och angivaren med det dubbla ansiktet som inte ens förskonar sina vänner och släktingar från sitt förräderi. ”

    Tyvärr gäller denna beskrivning också många i en demokrati – men med Stasi som påhejare blir det ju nästan det ENDA sättet att göra karriär. Riktigt så är det ju inte i liberala demokratier.

  4. Peter: Ja, det är klart att man även här i Sverige kan se ”svansviftaren, tillriksslickaren etc” på höga poster, men omständigheterna omkring är ändå väldigt annorlunda, fast man måste förstås vara vaksam – en demokrati måste ständigt skapas på nytt.

Kommentera