Östtyskland – ”Återkomst med förhinder”

![FK](/wp-content/pic_bio_03.jpg @alignleft)Här kommer nu det fjärde och nästsista avsnittet av min översättning av Freya Kliers essä om eliternas förhindrade återkomst till östra Tyskland.

Återkomst med förhinder

1996 fastslår förläggaren Wolf Jobst Siedler att Östtyskland är en region som förlorat sin elit; han föreslår en massiv återinvandring av bland annat två dussin preussiska junkrar och 2000 berlinska judar…

Det låter polemiskt tillspetsat. Och ändå är det absolut sant att man hade behövt korrigera den genom massutvandringen uppkomna intellektuella snedfördelningen i Tyskland 1990 för att ge östtyskarna bättre framtidsutsikter. Många har efter murens fall haft funderingar på att återvända. Men av de få som till sist verkligen bröt upp är det bara en minoritet som lyckats slå rot i den gamla hemlandet. Varför är det så?

Ganska snart klarnade det för dem att deras återkomst inte var önskvärd. De östtyska pamparna hade inte bara fördelat köttgrytorna mellan sig utan också de fördrivnas fastigheter. De kontaktnät, som de hade utvecklat under årtionden, visade sig 1990 vara så täta att de utan att det märktes kunde utestänga inkräktarna – särskilt sådana som själva genom egen erfarenhet av förhållandena i landet och i motsats till de flesta rena västtyskar kunde tyda också de vagaste tecken. Eländet når efter 1990 en symbolisk höjdpunkt när det gäller fallet Wolf Biermann. Poeten och vissångaren försökte i åratal att återvända till sin legendariska lägenhet i Östberlin. Biermann misslyckades som bekant, eftersom PDS’ talesman Harnisch sedan länge gjort sig bred i Biermanns lägenhet och försmädligt vägrade att flytta ut igen.

Därmed har vi kommit till dem som drar nytta av den årtiondelånga åderlåtningen: Det är just de människor som har åstadkommit den – före detta SED-funktionärer, Stasispioner, juridiska hantlangare, partitrogna lärare… De sitter på de fördrivnas tjänster och ger sig nu ut för att vara genuina representanter för den östtyska själen. Självbelåtet påpekar PDS att religionsundervisning inte har någon plats i Östtyskland, att landet sedan länge är sekulariserat. Cyniskt konstaterar PDS att socialdemokrater, medborgarrättskämpar, gröna eller liberaler fortfarande irrar omkring i marginalen i Östtyskland… Bara partipamparna själva finns överallt och i massor och de skördar ännu 2004 frukterna av skadeverkningarna de under årtionden har utsatt landet för.

En del av emigranterna har emellertid inte låtit sig avskräckas av denna maffia utan de har återvänt till sitt gamla hemland – som till exempel Erich Loest. Författaren har inte bara återvänt för sina vänners skull utan också på grund av sina fiender, som han inte vill överlämna fältet till utan kamp. Långt utanför Leipzigs gränser försöker han nu att höja nivån på sina landsmäns självgoda diskurs. Han serverar dem sanningar som de inte vill höra. Han håller fram en spegel för dem och han försöker ge dem förklaringar till stadens minskade anseende, speciellt nu efter OS-fiaskot. Till det behövs det mod för något beröm för Loest inte. På mig verkar Loest lite ensam. Därför försöker jag föreställa mig att inte en utan hundratals av de många tusentals människor som flytt eller friköpts till Västtyskland bara från Leipzig – kristna, sossar, partilösa – skulle stå vid Loests sida idag tillsammans med de demokratiska krafter i staden som så småningom börjar gripas av en känsla av obehag. Tänk vilken fruktbar utveckling som Leipzig skulle kunna uppleva – och jag ser liknande chanser för andra städer i Öst! I stället är det Oskar Lafontaine som år 2004 är på väg upp i toppform i ”hjältestaden” – en man som har mindre att göra med höger och vänster än med vinningslystnad och personlig fåfänga. Låt oss inte glömma: Om det hade gått som Lafontaine ville skulle DDR fortfarande finnas idag inklusive ekonomiskt fiasko och förtryckarapparat. Att se den mannen flankerad av PDS-pampar spankulera omkring på gatorna i östtyska städer – femton år efter störtandet av SED-regimen – en falskare bild kan man knappast tänka sig!

Jag undrar om den demagogiske Lafontaine hade vågat agera så skamlöst i Leipzig om det hade varit mer än en handfull rådgivare, som hade givit sitt stöd åt dessa demonstranter och som tillsammas med dem hade valt ut vilka av deras krav som är berättigade och vilka som däremot är kontraproduktiva?

Tillbaka till huvudfrågan igen: Hade tusentals hemvändande talanger – företagare, forskare, läkare, konstnärer eller lärare kunnat vända utvecklingen i de östtyska förbundsländerna och hade de kunnat fylla ut den uttunnade östeliten igen? Mitt svar är ja! Vilken förnyelsekraft hade Östtyskland inte kunnat bjuda på just i en tid då så många var fyllda av pionjäranda. Då skulle man säkert också ha hört mer än några enstaka tunna röster påminna om vem som egentligen är skuld till det ekonomiska eländet i Östttyskland. För det var ju inte sossarna, de var förbjudna i DDR i fyrtio år – det var de makthavande SED-pamparna.

Sedan murens fall rasar kampen om tolkningsföreträdet av DDR:s historia. Och sedan den tiden beklagar socialisterna att man efter återföreningen utestängt eliten i DDR från skeendet. Jag håller inte med: Det är inte efter murens fall som man har utestängt eliten utan under en fyrtioårig diktatur – de kastades ut från gymnasierna och universiteten, de förlorade sina yrken, de fyllde fängelserna och tågen västerut. Kvar blev den knappt hörbara rösten från en handfull hederliga människor som föredragit den inre exilen framför den yttre. Kvar blev den högröstade massan av pampar och deras hantlangare som efter ”orättsstatens” undergång lever ännu bättre än förr.

En intern studie i ett östtyskt förbundsland fick till resultat att det år 2004 var 42% av lärarna som hade PDS-sympatier – en siffra som förmodligen är representativ för Östtyskland i dess helhet. Är det då så konstigt att inte så få östtyska ungdomar springer omkring med DDR-symboler på bröstet eller klär sig i FDJ-skjortor? När jag ställer lite stickprovsfrågor till sådana här DDR-fans, kan jag konstatera att deras vetande om vad DDR var, är lika med noll. Detta får mig att undra om demokratin inte borde finansiera demokratidugliga pedagoger i stället för dessa föråldrade DDR-lärarna. Skolan har väl ett bildningsuppdrag, eller hur?

Men det är inte bara i skolorna utan också på andra områden som man måste göra något åt alla luckor som uppstått under DDR-tiden. Vi ska alltså ta emot goda medkämpar med öppna armar, antingen det nu är hemvändande östtyskar eller rena västtyskar. Också deras erfarenheter är viktiga för ekonomi och demokrati. Tillsammans skulle de demokratiska krafterna i Östtyskland kunna ge liv åt ett offentligt samtal, där tankeskärpa, mod och tillförlitlighet skulle dominera igen. De skulle till exempel kunna påminna om att SED/PDS, som DDR-befolkningens fångvaktare kallade sig under en övergångsperiod, närmare bestämt mellan januari och april 1990 – det var den tiden då det blev klart att det skulle bli en tysk återförening – de skulle kunna påminna om att medlemmarna i detta parti stoppade ofantliga summor av folkets tillgångar i egen ficka genom att grunda det ena aktiebolaget (GmbH) efter det andra. Kommer de väljare som röstar på PDS också den här gången att fundera en enda sekund på att ta sig en titt på siffrorna över de miljarder PDS har roffat åt sig – sedan 1998 är dessa siffror tillgängliga för allmänheten? Jag tvivlar på det.

Östtyskland har många städer som kämpar med gigantiska ekonomiska problem – och med en massutvandring av unga människor. Utvandringen efter murens fall från de utvecklingshämmade östliga förbundsländerna ter sig för mig som en absolut logisk fortsättning på den massiva fördrivningen under tiden före. Med den fortsatta rörelsen västerut tilltar obalansen mellan västra och östra Tyskland och den intellektuella och moraliska förödelsen i Östtyskland inverkar destruktivt på utvecklingen i hela Tyskland.

13 tankar om “Östtyskland – ”Återkomst med förhinder”

  1. Jag hoppar in här fast egentligen vill jag kommentera hela serien. Det är mycket viktigt att belysa de här utvandringsvågorna som ägde rum ett flertal gånger, med början under 30-talet – det var då tyska judar och ”dissidenter”, sedan under 50-talet, särskilt i samband med det kvästa upproret 1953, fram till 1961, sedan i samband med Biermann-affären och sedan under månaderna före murens fall och slutligen sedan murens fall. Som i alla länder där krig eller förtryck råder är det de som har möjligheter – ekonomiska eller kompetensmässiga – som leder utvandringsströmmen.

    Forna DDR:s befolkning har alltså sjunkit med flera miljoner sedan det bildades. Befolkningen är nu nere på 15 miljoner.

    Nätverken fungerar än, det går tyvärr inte att förneka. Men det handlar lika lite nu om politik som då. Troligen finns det ett särskilt människoslag som har förmågan att slingra sig igenom olika system och införskaffa sig fördelar. Att de intellektuella har misslyckats med att leda transformationen – den inre, inte den påförda – mot mer demokrati, mot ett demokratiskt medvetande, är inte typiskt bara för forna DDR. Imre Kertesz gör en liknande analys av den ungerska situationen.

    Men jag tror det ligger dels i sakens natur och dels är betingat av det som skulle komma. Nämligen var de dissidenter som under 80-talet blev mest kända troligen av det individualistiska slag som gör sig dåligt på ledande poster. Författare och andra viktiga kulturbärare kan man inte trolla fram ur hatten när man behöver dem. Och varför skulle de vilja flytta till ett område som till helt nyligen varit så fientligt inställt? Dessutom var det marknadsekonomin som tog över, och vi har till leda hört hur svårt det är med djupgång, komplexa sammanhang och ansträngande debatter i det postmoderna mediasamhället. Det hade alltså varit något av ett under om ett sådant reservat skulle uppstå i forna öst. Jag tror också att folkbildningsuppdraget som Klier verkar förvänta sig av intellektuella är överspelat för överskådlig framtid. Eller menar hon att vi ska ta del av konstnärers sökande? Hur många gör det ens i länder som Sverige eller Frankrike?

    Det blir lite av svanesång över hennes analys.

  2. Agnes:”Att de intellektuella har misslyckats med att leda transformationen – den inre, inte den påförda – mot mer demokrati, mot ett demokratiskt medvetande, är inte typiskt bara för forna DDR. Imre Kertesz gör en liknande analys av den ungerska situationen.”, skriver du. Här är det kanske ändå viktigt att påpeka det unika i den östtyska situationen: Hela tiden fanns en annan tysk stat – medan det inte fanns tex något Västungern – och detta förde till att den intellektuella och idémässiga utarmningen fick helt andra dimensioner än i något annat östeuropeiskt land. Där det handlade om tiotusental som flydde från andra östländer, handlade det om miljoner i DDR:s fall.

    Vidare skriver du: ”Jag tror också att folkbildningsuppdraget som Klier verkar förvänta sig av intellektuella är överspelat för överskådlig framtid. Eller menar hon att vi ska ta del av konstnärers sökande? Hur många gör det ens i länder som Sverige eller Frankrike?
    Det blir lite av svanesång över hennes analys.”

    Det vill jag kommentera så här: Kanske är det viktigaste i Freya Kliers text – så ser jag det i alla fall – inte vad hon önskar och hoppas ska hända, utan själva noggrannheten och konsekvensen i analysen av läget och vad som skett. Ofta eller nästan alltid glöms det här med den intellektuella utarmningen eller utarmningen på initiavförmåga (eller hur man nu vill kalla det) bort när man ska försöka förklara varför Östtyskland ”sitter fast i det förgångna”. Själva hennes klarlägganden tycker jag är betydelsefulla, inte minst klarläggandena av PDS’ rötter och utveckling.

  3. Jo, jag får nog hålla med om att Kliers analys av Östtysklands förfall och långa väg till återupprättande är relevant och inte minst intressant. Hon argumenterar tydligt och skärpt, tycker jag.
    ”Har inte skolan ett bildningsansvar”, undrar hon. Jo, men detta har ju till stora delar glömts bort även i väst, inte minst i Sverige. Däremot är det förstås en skam, att man från gamla Västtysklands sida inte har makt (lust?) att åtgärda situationen. Även om nationella läroplaner rimligen finns, hjälper ju inte det om gamla PDS-anhängare fortfarande utgör stora delar av lärarkåren och tolkar målen lite som det passar dem.
    Undrar hur lång tid det tar, om man är uppvuxen och utbildad i en diktatur, innan man vänjer sig vid tanken på demokrati och åsiktsfrihet? Kanske är förändringen bara en tidsfråga. Någon gång måste ju dessa gamla stötar dö och när den östtyska generation som vuxit upp i ett ”fritt” land blivit de som sitter i regering och kommunstyrelser, sker troligen en förändring till det bättre automatiskt. Man kan bara leva och lära det man känner till.

    Personligen tolkar jag inte texten som att Klier väntar sig ett folkbildningsuppdrag av de intellektuella. Däremot vore det naturligtvis avgörande för utvecklingen av en äkta demokrati, att de intellektuella tilläts uttrycka sina åsikter, ta plats i de fina salongerna och åtminstone få återvända till sina hem. Vad gör den tyska regeringen för att åtgärda problemet?

  4. Nåväl. Det är förvisso sant att Östra Tyskland förlorat många unga ”intellektuella”. Det är inte bra. Jag ställer mig mer tvekande till om det verkligen är ”Östalgin” och att lärare röstar på PDS som ligger bakom dagens kris.

    Östra Tyskland är ju inte någon kommunistisk planekonomi ledd av partiet längre. Och någon reduktion till PDS-partiapparaten är väl inte på gång. Lafontaine är socialdemokrat och ingen kommunist, så vitt jag vet.

  5. Peter: Du skriver att Östtyskland ”förlorat många ‘unga intellektuella'”. Det låter något eufemistiskt i mina öron. Östra Tyskland förlorade under DDR-tiden 3 miljoner invånare, 15 miljoner blev kvar – räkna på vad det blir i procent och du ser att det är fråga om en gigantisk förlust. Majoriteten bland dem som lämnade landet hörde till de mest initiativrika, företagsamma och handlingskraftiga av befolkningen – sådana som hade kunnat bidra till en positiv utveckling i landet, kan man tänka sig.

    Jag tycker inte att Klier säger att Ostalgin och att lärare röstar på PDS är orsak till dagens kris. Båda är snarare en följd av den här demografiska katastrofen. En följd som drar med sig nya följder.

    Sedan måste jag fråga dig vad du menar med ”någon reduktion till PDS-partiapparaten är väl inte på gång”. Kan du klargöra detta, jag vill absolut inte misstolka dig.

    Och hur ska jag förstå ditt uttalande ”Lafontaine är socialdemokrat inte kommunist” i sammanhanget?

  6. Ja. Att ”brai-drain” och DDR var synonyma begrepp är en sak. Men jag tror inte det är den viktigaste förklaringen till det förenade Tysklands fortsatta ”brain-drain” i östra Tyskland.

    Rimligen borde huvudansvaret för detta läggas på den regering och det ekonomiska system som på ett ibland rätt arrogant sätt lade beslag på Stasidiktaturens DDR.
    Människorna i DDR hade ju med rätta också sin stolthet, eller?

    Reduktion till PDS-apparaten. Ja, inte lär PDS vara på väg att ta över vitala delar av det privata näringslivet i östra Tyskland.

    Att Biermann inte fick tillbaks lägenheten (på Chaussestasse 131, som den fina skivan jag har framför mig heter) behöver ju inte tas som intäkt för att de forna kommunisterna fortfarande styr DDR.

    Lite samma diskussion var ju på 60-talet om gamla nazister som fortfarande levde gott. Men vad skall då göras med de gamla DDR-ledarna som inte mördade i samma utsträckning.

    Lafontaine är vänstersosse och har ALDRIG sagt ett ord om att proletariatets diktatur är nåt fint. Att han inte tycker om välfärdens demontering är inget moraliskt problem för mig.

  7. fortfarande styr DDR, ännu en felsägning. fortfarande styr i östra Tyskland–. Antar att essän säger att det fortfarande är för mycket DDR i DD… förlåt östra Tyskland!

    Till sist. Mycket intressant essä du publicerat. ALltid roligt att ta del av din blogg.

  8. Peter: Lafontaine gick ur SPD i maj i år. Han står nu betydligt närmare PDS-politikern Gregor Gysi än vad han står de tyska socialdemokraterna i allmänhet. Han har på senare tid (den tidigare tiden lämnar jag nu utanför) fört en mycket populististisk politik och bland annat gjort främlingsfientliga uttalanden (bland annat har han gjort det gamla naziordet ”Fremdarbeiter” till sitt) och delvis också givit uttryck för homofobi. Jag ska se om jag kan hitta en länk om detta.

    PDS i samarbete med Lafontaine är nu en kraft på frammarsch i östra Tyskland – jag såg 30% någonstans, men jag är inte helt säker på siffran (kanske kommer någon in här och korrigerar eller bekräftar). Vad gäller PDS och pengar så var partiet ett tag Europas rikaste, de slussade över oerhörda belopp från den upplöst DDR-staten till sig själva.

    Tillägg: Nu har jag en länk till Die Zeit här: http://www.zeit.de/2005/26/Spr_9fche

    Dessutom kommer början av länktexten här:

    ZEIT.DE » POLITIK » WAHLKAMPF

    WAHLKAMPF
    Oskar Haider
    Die verbalen Ausfälle Lafontaines gegen Ausländer haben Methode. Sie zielen auf Links- und Rechtsaußen
    Von Jörg Lau

    Das ist etwas Neues in der linken Politik: Schwulenfeindlichkeit im Gewand eines Protestsongs. Der offizielle Song der Wahlalternative soziale Gerechtigkeit (Deutschlandboogie), auf der Website zum Download angeboten, zieht über Deutschlands politisches Spitzenpersonal her, über Schröders angeblich unsoziale Politik, über Fischers Visa-Affäre – und dann folgt die Zeile: »Der Westerwelle schaut sich nur noch Männer an.« Das soll offensichtlich ein Vorwurf sein.

    Links geht plötzlich vieles. Oskar Lafontaine betrachtet es als Staatspflicht, deutsche »Familienväter und Frauen« davor zu schützen, dass »Fremdarbeiter ihnen zu Billiglöhnen die Arbeitsplätze wegnehmen«. Hinter der Aufregung über den Nazi-Begriff »Fremdarbeiter«, den Lafontaine am Dienstag letzter Woche vor der Marx-Büste in Chemnitz benutzte, steckt die Frage nach der Zukunft des Populismus in Deutschland.

  9. Tar tillbaka. I striden mellan Schröder och Lafontaine höll jag som gammal reformsosse förstås på finansministern. I Sverige har ju ingen vänstersosse varit på den posten – mer än Ernst Wigforss. Visst hoppades jag på reformer, men det blev Schröders monetaristiska linje som vann.

    Sen verkar det som om Lafontaine blivit bitter. Jag hörde om en självbiografi som lär ha varit något obalanserad. Jag visste också att han brutit med partiet, men inte att han gått och blivit politisk populist. Oerhört trist.

  10. Peter: Ärligt talat så vet jag inte om han sagt något positivt om proletariatets diktatur – troligen inte, jag tror inte det är många som gör det numera; man väljer subtilare vägar för annars stöter man sig med för många. Ja, ja.

    Tack för en intressant diskussion – imorgon åker jag till Tyskland och sedan till Polen, så att du vet varför det är tyst härifrån om du skulle lägga in fler kommentarer under den närmaste veckan. Jag ska göra ett mer officiellt pausinlägg senare ikväll, men jag passar på att säga det så här nu.

Kommentarer avstängda.