Författare: Bodil Z

Med ojämna mellanrum får jag mig urklipp ur italienska tidningar och tidskrifter tillsända av en väninna i Florens. Igår kom en packe, som jag nu har börjat läsa i. Framför mig här på köksbordet har jag en liten på sitt sätt intressant artikel – med ett ganska högt tonläge (tyvärr kan jag inte se vilken tidning den är hämtad ur – kanske är den från ”Corriere della Sera”) – skriven av Paolo di Stefano. Den tänker jag försöka återge för er. Titeln lyder ”Sciascia non c’è più e neppure Sartre” (Sciascia finns inte längre och inte heller Sartre) och texten är ett (uppretat) svar på ett franskt angrepp – skrivet av Dominique Fernandez i kulturdelen i Le Figaro – på nutida italiensk litteratur. Den italienska texten börjar med ett citat av den franska artikelns undertitel: ”Tänk om det inte existerar någon italiensk litteratur efter Alberto Moravia, Elsa Morante, Carlo Levi och Carlo Muscetta?” Paolo di Stefano fortsätter med att – med stigande irritation – återge annat ur den franska artikeln: Fellini och De Sica finns inte mer, Pavese, Vittorini, Calvino, Pasolini och Sciascia är döda. ”Generationen som lyste upp Europa med sina filmer och sina böcker” finns inte mer. ”Detta ljus har slocknat”, citerar di Stefano vidare. Och vems är då felet enligt den franska artikeln, frågar han sig. Jo, globaliseringen, de stora förlagen som bara intresserar sig för bestsellers och fördumningen (”la cretinizzazione”) genom TV.

När ungefär en fjärdedel av artikeln återstår är di Stefano färdig med förberedelserna och han kan äntligen gå till motattack. Han skriver: Utan att behöva inbjuda Fernandez att läsa den senaste italienska författargenerationens romaner (som för övrigt till stor del är översatta till franska), kan man fråga sig var någonstans Fernandez har insupit de senaste decenniernas europeiska, alltså inte bara italienska, kultur. Och så i slutraderna klämmer han till: ”Camus, Gide, Queneau, Sartre och Barthes är döda men detta har man i Italien vetat om i decennier – trots globaliseringens fördumning – dessa män är tyvärr döda och ack (”ahimè”), detta märks så väl, så väl.”

Nyss när jag strövade omkring på Hannovers gator i Altstadt och längs floden Leine tänkte jag ibland på den vitryske författaren Ales Razanaus dikter i ”Hannoversche Punktierungen”(Razanau skrev diktsamlingen under sin tid som Hannah Arendt-stipendiat i Hannover). Och här sitter jag nu hemma vid mitt köksbord igen och har bläddrat fram ett par dikter i samlingen som jag tycker särskilt mycket om:

•
•
•

Ich schlendere durch Straßen
im Dämmerlicht.
Aus Schaufenstern
starren Mustermenschen.

Ein Boot im Fluß:
eine Hälfte gespiegelt,
die andere im Spiegel selbst.

Bis zum bitteren Ende,
haben sie einander geschworen
zusammenzuhalten?!
Die Ziegel
des alten Gebäudes.