Greifswald, DDR 8.11 1981

Här följer nu ytterligare en anteckning från min DDR-tid. Jag ser nu själv (jag tittar mycket sällan i de här anteckningarna) med obehag att jag håller på att tappa fotfästet så smått och börjar bli lite konstig här.

Greifswald

8.11 1981

För några veckor sedan lärde Jan känna en kille på tågresa. Han berättade bland annat för Jan att han hade börjat läsa teologi och att han sedan hade förlorat sin studieplats av politiska skäl. Och nu igår var Jan och jag och den här killen och hälsade på vänner till honom i en by långt ut i ingenstans. Vi var tvungna att hemlighålla vårt besök och vi valde en tid när så få människor som möjligt skulle kunna se oss. Vid femtiden på morgonen tog vi en buss och åkte en bit med den och resten gick vi till fots. Vi stannade hos de här människorna i ett dygn och nästan hela tiden använde vi till att prata politik. (Jan hade också tagit med sig förbjudna böcker från Väst.) Paret som vi bodde hos berättade om sina erfarenheter av DDR-systemet. De hade bland annat båda två suttit i tukthus på grund av ”statsfientlig verksamhet”. Vad de hade gjort rent konkret var att de hade deltagit i demonstrationer för en möjlighet till vapenfri tjänst i stället för den reguljära militärtjänsten. Hon (jag vet inte vad jag ska kalla henne här) hade under tukthustiden blivit misshandlad så att hennes graviditet hade slutat i missfall. Och det liv det här paret lever nu är ett liv i ett slags förvisning; de får alltså inte lämna byn utan att anmäla sig och västbesök är naturligtvis strängt förbjudna. Jag förstår att vårt besök måste ha inneburit en stor risk för dem, men de ville att vi skulle komma…

Ibland är jag rädd…

9 tankar om “Greifswald, DDR 8.11 1981

  1. Jag tycker inte att du blir konstig, snarare mänsklig. Det är intressant, det här – och obehagligt – att se den gradvisa förändringen.

    Samtidigt med detta fanns det personer i Sverige, och Europa för den delen, som trodde att kommunismens ondska var något som borgarna hittat på. Det var kanske inte perfekt i DDR, men alla hade i alla fall ett jobb och hur hade man det i de kapitalistiska länderna? osv.

  2. Oskar: I alla fall förändrades jag och jag minns väldigt tydligt att jag i Sverige och Västberlin av många ansågs som överdriven och underlig och det blev värre med tiden.

    Jag tror det var ungefär vid den här tiden som jag skrev ett brev till Svenska Institutet (det var genom dem jag fått anställningen), i vilket jag försökte beskriva mitt liv och mina arbetsförhållanden i G. Bland annat skrev jag en mening som började så här ”Det börjar likna ett dårhus”. Jag fick inget svar på det brevet, men några veckor senare fick jag veta av mina föräldrar att de fått ett brev från SI till mig. Jag bad dem öppna det och läsa det. I brevet stod det att jag inte fick skriva sådana brev till SI och att man var mån om goda relationer – i alla fall på ytan – med DDR.

  3. Det brukar nog vara så, att personer som är övertygade om någots ruttenhet blir ansedda som ”överdrivna” av mer glättigt folk.

    Vad gäller SI – förskräckande, vedervärdigt, skamligt. Vad kan de ha haft för intresse av att meddela dig att man inte får säga sanningen om DDR? Medlöparandan tycks ha genomsyrat hela myndighetsapparaten.

  4. Oskar: Jag tror jag har sagt det i en tidigare kommentar, men det var ju faktiskt så att jag fick vända mig till norska ambassaden (den svenska var mån om att undvika komplikationer) vid något krisartat tillfälle.

    Det här med att bli konstig hade ju mycket med de skruvade relationer jag tvingades ha med människor i min omgivning. Jag kunde till exempel aldrig tala om en östtysk (eller östeuropé) med en annan östtysk, eftersom det kunde innebära en risk för den jag talade om. Ja, även dagboken censurerade jag själv: jag nämnde inga namn på östeuropéer, inga namn på platser som kunde vara avslöjande (som till exempel i texten ovan) och vissa episoder förteg jag, eftersom jag ju kunde bli av med dagboken. Allt det här smygandet och tigandet gjorde naturligtvis att jag blev lite konstig i huvudet – lite paranoid kanske.

    På grund av min självcensur är också dagboksanteckningarna lite torftiga och magra. Trots att jag ser att de är det, vill jag inte fylla på med mer information och rekonstruera förloppen i själva dagbokstexten – det är viktigt för mig att publicera dagboken just så som den verkligen var när den skrevs.

  5. Minns att du nämnt det där med att du tvingades vända dig till norska ambassaden vid ett tidigare tillfälle. För flera år sedan såg jag en dokumentär om relationen mellan Sverige, Norge och Danmark under andra världskriget. Det kom fram att många svenskar medvetet skickat flyende norrmän tillbaka över kölen, rakt in i en säker död, för svenskarna ville vara överheten till lags. En gammal norsk kvinna fick frågan vad som egentligen skilde svenskar och norrmän åt. Hon tänkte en stund och sa sedan att det nog inte var så stor skillnad på broderfolken, utom på en punkt – så snart svenskar sattes i en pressad situation visade de snabbt att de inte hade någon ryggrad.

    Jag har ofta undrat var denna förödande vilja att vara till lags kommer ifrån. Man tar inte etiska, moraliska eller ens logiska hänsyn, i sin iver att göra som man blir tillsagd.
    SI kunde inte ens i ett personligt brev till dina föräldrar visa den allra minsta lilla solidaritet med din utsatta situation, av rädsla för att stöta sig med DDR-diktaturen. Det är så man mår illa!

  6. Marita: Nu vill jag inte gå för långt i min kritik av SI (även om jag ju tyckte att de var ena eländiga mesar). Jag tycker mig minnas att de skrev något vänligt och lite uppmuntrande också, men huvudsyftet med brevet var att få mig att ”förstå” att jag inte kunde skriva så direkt vad jag tyckte om förhållandena i DDR till dem. Jag vill minnas att det stod något om att jag skulle kunna smyga in kritik i breven”så att de skulle kunna läsa ut den mellan raderna”. Något i den stilen var det – tyvärr tror jag inte att jag har brevet kvar…

Kommentera