Balkanfrågan – en annan vinkel

Någon gång i somras skrev jag något litet om den dalmatisk-italienske författaren Enzo Bettiza – det var apropå romanen ”Il fantasma di Trieste”. Nu läser jag hans självbiografi ”Esilio” för tredje eller fjärde gången. ”Esilio” betyder exil och boken handlar om Bettizas uppväxt i Spalato (idag Split) och Zara (idag Zadar), om hans tonår under andra världskriget, om flykten eller fördrivningen efter kriget och – mera i korthet – om tiden efteråt. Bettiza växte upp i ett tvåspråkigt hem, hans mor var montenegrinsk serbiska och fadern var italienare. Språken i hemmet var den ventianska dialekten och en spalatinsk variant av serbo-kroatiska.

Esilio

Det som utmärker Bettizas exil är att platserna där han växte upp, gick i skolan och lärde känna världen egentligen inte finns längre. Under andra världskriget totalförstördes Zara och Spalato blev också mycket illa tilltygat och städerna bytte efter kriget skepnad och också befolkning, det finns inga italienare kvar och även delar av den slaviska befolkningen har bytts ut. Det talas inte längre samma språk i städerna, som då Bettiza levde där.

Delar av självbiografin skulle kunna beskrivas som en essä om flykt och exil eller en betraktelse över dessa förteelser. Bettiza berättar och analyserar vad exiltillståndet kan göra med en människa. Han skriver till exempel så här om sin egen upplevelse av detta tillstånd:

Så här var det: jag hade en dunkel, oroande nästan ständig känsla av att mitt jag inte var mitt sanna jag, att mitt liv inte var mitt verkliga liv och att allt som jag såg och vidrörde bara var en projektion av tomheten.

På ett annat ställe talar han om sitt liv i landsflykten som en tillvaro som ”i bästa fall kunde betraktas som ett slags surrogatliv, ett liv som han inte levde och inte kände, ett liv som på ett onaturligt sätt – likt en protes vid benstumpen – fästs vid det liv han verkligen hade levt en gång i en tidigare existens – det liv som avbröts när han var arton år i Dalmatien.”

Mycket i de mer resonerande avsnitten i ”Esilio” cirkulerar kring flyktingars identitetsförlust och verklighetsförlust. För många som blivit offer för etnisk rensning och som fördrivits från sitt ursprungsland känns inte bara tiden de levde där borta som avlägset förfluten utan också rummet som sådant har för dem kommit att förpassas till det förflutna. Platserna de kommer ifrån finns inte och de själva kommer från ingenstans.

PS Det verkar vara något konstigt med kommentarfunktionen under det här inlägget – ibland syns kommentarerna, ibland inte. I värsta fall får ni placera nya kommentarer under persikoinlägget.

21 tankar om “Balkanfrågan – en annan vinkel

  1. Bodil, du måste antingen själv översätta eller se till att någon annan översätter Esilio. Jag tror, efter att ha läst detta och annat du berättat om den, att det är en bok som just nu och just vi skulle ha stor glädje av. De böcker som är skrivna med essäistisk infallsvinkel och ton är kanske de som djupast kan beröra oss, därför att de tydligt talar utifrån den enskilda erfarenheten. Texten med ett jag och ett kött är alltid den som går djupast in i oss. Inbillar mig att Esilio är just en sådan text.

  2. Thomas: Jag håller med dig om att ”Esilio” borde översättas; så vitt jag vet finns den hittills bara på italienska och serbo-kroatiska, och det är Bettiza som har skrivit den på båda språken. Jag skulle gärna ge mig in på projektet, men boken är på närmare 500 sidor med mängder av märkliga, svåröversatta uttryck som egentligen inte riktigt hör hemma i något enskilt språk utan i gränsområdena mellan det romanska och det slaviska, och faktiskt också det germanska. Först behövs ett förlag.

    Du skriver: ”Texten med ett jag och ett kött är alltid den som går djupast in i oss. Inbillar mig att Esilio är just en sådan text.” Ja, det tycker jag också att ”Esilio” är. Tidningen ”Il Sole – 24 ore” (som egentligen är ett slags italiensk Financial Times – med en väldigt bra kulturbilaga på söndagarna) uttrycker ungefär detta på framsidan av boken (se det halvsuddiga fotot): ”Den är inte bara en historisk essä utan samtidigt en roman och slutligen en öppen och passionerad självbiografi.” Bettiza återger dels mycket av barndomens och den tidiga ungdomens spalatinska och zaratinska världar rakt upp och ner genom ett antal episoder, dels resonerar kan kring livets stora och små frågor, särskilt sådant som rör hembygd och gemenskap och förlust av dessa och någonstans finns också stråk av fantasi – inte som förfalskning utan som fördjupning.

    Och – så tycker jag att det ser ut i alla fall – temat förlusten av rötterna utgör navet i hela Bettizas skrivande. Just i ”Esilio” går han allra närmast och direktast in på ämnet både på ett berättande och ett analyserande sätt.

  3. Jag håller med Thomas. Det är förstås svårt att översätta texter som är så förankrade i språkreflektioner, men omöjligt är det inte.

  4. Agnes: Nej, naturligtvis är det inte omöjligt – svårare översättningar har gjorts – men hur lätt är det att hitta ett förlag?

    VET NÅGON SOM GÅR FÖRBI HÄR MÖJLIGEN ETT LÄMPLIGT FÖRLAG FÖR EN ÖVERSÄTTNING AV DEN HÄR BOKEN????

  5. Bodil, tala med Mikael vetjag! Eller be honom sätta dig i förbindelse med de entusiastiska männen bakom Ramús förlag. Eftersom en av dem studerar i Ljubljana tror jag du hittar en koppling och ett intresse.
    Mikael är i Moskva den här veckan, men skicka honom ett mail och testa tanken.

  6. Thomas: Tack, för ett verkligt konkret förslag. Jag ska följa ditt råd: Ariel och/eller Ramús förlag då. Det senare känner jag inte till alls, men jag ska informera mig.

  7. projektet verkar på mig, som alltid är skeptisk, en aning orealistiskt. Har en annan idé: Du Bodil, som läser så mycket som vi andra inte kan eller hinner, varför inte fundera på en digest-form ? Ge ut en bok med utdrag och sammanfattning av flera böcker, en sorts litterär antologi….DET skulle jag köpa
    Tid har alltmer blivit en bristvara…. där har du kanske en uppgift… Ser framför mig en med italiensk litteratur och en med tysk…. vad tycker ni andra ?

  8. Martin: Jag vet nu inte riktigt vad det är som är orealistiskt med att söka en förläggare till en översättning av en angelägen bok. Det finns till exempel inget som säger att det är just jag som ska översätta ”Esilio” (jag hinner nog inte nu, eftersom jag har ett antal andra saker som jag måste bli klar med först), däremot kan jag föreslå översättningen och försöka intressera en förläggare för den. Lyckas jag med det, är det nog inget problem att hitta en översättare.

    Jag tror inte att ”Esilio” lämpar sig särskilt väl för att hackas ner i utdrag – vilken bok gör det egentligen? Även om den omfattar ganska olikartade komponenter, så är den ändå främst en helhet.

    Vad gäller mina läsare här, så tror jag att det finns flera (många?) som läser väl så mycket som jag eller mer.

  9. …försökte hitta boken på serbokroatiska på nätet…lyckades inte..men däremot hittade jag att boken också är översatt till kroatiska (från italienska, hmm) av en kroatisk översättare (eller var det två, vet inte längre)…men hur som helst hittade jag ingen bokhandel som hade just den boken till salu….synd, skulle gärna läsa den

  10. Sejfo: Det var ju synd; jag är säker på att jag har läst någonstans (men nu minns jag inte var) att Bettiza skrev den på serbo-kroatiska själv i anslutning till den italienska versionen. Den hette ”Egzil” då, men det kanske är samma ord på serbo-kroatiska och kroatiska. Nu blir jag dessutom osäker på det här med skillnaden mellan serbo-kroatiska, serbiska, kroatiska och bosniska. Jag vet bara att Bettiza måste ha talat flera olika varianter under sin uppväxt, eftersom hans mor ju var motenegrinska och hans omgivning i Spalato var kroatisk förutom venetiansk…

  11. Jag är emot all typ av snuttifiering av litteratur. Hur tidspressad jag än är, vill jag nog läsa böcker i sin helhet, inte någon sorts ”Reader’s Digest”. Just den bok det här gäller, skulle jag mycket gärna läsa i sin helhet. Finns den kanske på spanska? I Spanien översätts mycket italiensk och fransk litteratur.

  12. Marita: Tyvärr tror jag inte det finns någon spansk översättning, men jag är osäker… Att det ska vara så svårt att få reda på sådant här… Kanske är det mycket lättare än jag tror…

    Och… jag läser också hellre hela böcker än snuttar, men det kanske jag redan har sagt här ovanför…

  13. Men antologin är en bra ide tycker jag. Det finns ju texter som redan är korta och skulle kunna sammanställas i sin helhet.

    Ja, ju mer jag tänker på det undrar jag om inte jag skulle kunna leta fram sådana på tyska. Undrar om något förlag skulle vara intresserat?

  14. Agnes, tack för ditt stöd, jag är säker på att det här är en bra idé. Vad är det för fel att introducera litteratur på detta sätt, många har gjort liknande med stor framgång t ex LO Franzén…förlagsmässigt är det troligen lättare att få gehör för något sådant…

  15. Apropå Bettizas ”Esilio” och hans språkbruk är kanske intressant att påpeka att hans ”serbokroatiska” kan skilja sig (en hel del) från språk som talas i Serbien – Montenegro eller i Bosnien tex. Vidare får man tänka på att folk som bor i de här trakterna (Kroatien) tallar lite annorlunda i jämförelse med andra delar av Kroatien!
    Faktum att hans mamma är montenegriska behöver inte betyda att Bettizas språk var påverkas något av serbiskan, speciellt om hon själv växte upp där!

  16. Mirsad: Hej, förresten! Bettizas mamma växte inte upp i Spalato/Split. Dessutom var det så att Bettiza (det har jag inte nämnt här innan) till stor del uppfostrades av en serbisk barnsköterska (från Drnis – här saknas ett diakritiskt tecken över s:et). Jag tänker mig att Bettiza har stora inblickar (och inte bara inblickar) i det kroatisk-serbisk-bosniska språkområdet. Han beskriver i ”Esilio” till exempel uttalsskillnader mellan kroatiskan i Zagreb och den vid kusten. Över huvud taget är Bettiza en stor polyglott: venetianska-italienska-ryska-tyska förutom de språk jag redan radat upp och jag föreställer mig att hans engelska är åtminstone helt OK.

    För övrigt får du hemskt gärna hålla ett litet miniföredrag här om skillnaderna mellan serbiska, kroatiska och bosniska. I mig skulle du ha en intresserad läsare och det är säkert många andra som också vill veta mer om detta.

  17. Bodil: Jag vet att du siktar rätt och tänker helt logiskt. Om en serbisk barnskötersaka från Drnis uppfostrade honom borde Bettizas språk vara något anorlunda – hon var en serbiska, precis som hans mamma. Men jag tycker att i Drnis trakterna både serber och kroater har samma språk. Denna variant är mkt. närmare, om inte identisk mad språk där han växte upp, i Split och Zadar. Jag skulle hemskt gärna titta närmare på hans ”Egzil” (samma ord i det kroatisk-serbisk-bosniska språkområdet) för att se vad för språk använde han själv.
    Apropå skillnaderna mellan bosniska, kroatiska och serbiska måste jag själv göra en liten undersökning. Frågan är så komplicerad och det tar tid. Men inom kort kommer jag med min beskrivning av skillnader och likheter.

  18. Mirsad: Jag känner mig förstås lite fånig och okunnig när jag försöker diskutera eller ha synpunkter på något jag själv inte känner till på riktigt.

    Jag förstår att det inte är gjort i en handvändning att redogöra för skillnader mellan bosniska, kroatiska och serbiska, men jag ser fram emot din beskrivning. Vi kan ju mailas vid i bakgrunden, så kan jag göra ett nytt inlägg kring din text, så får den fler läsare än den får inne i en sådan här ”kommentarslinga”.

    Hälsa Amra så gott förresten.

  19. Bodil: Du får inte alls känna dig fånig för att det är ett mkt komplicerat ämne! I tusentals år har man haft olika härskare på Balkan. Alla de har lämnat något spår efter sig. Språket därför blev som en målning med hundratals färger och nyanser.
    Tak för hälsningar förresten!

Kommentera